Kriminalöverkommissarie Thomas Elfgren: ”Det finns omständigheter då vem som helst kan ta livet av någon”
När kriminalöverkommissarie Thomas Elfgren åkte till Rwanda för att utreda folkmordet där var han 53 år och ensamstående. Fem år senare kom han hem igen med en hel familj.
- Jag tror fortfarande på det goda i världen, säger Thomas Elfgren.
Det är en ståndpunkt som kanske inte är helt självklar för någon som på nära håll sett vilken grymhet människor är kapabla till.
Kriminalöverkommissarie Thomas Elfgren har under sitt yrkesverksamma liv jobbat med några av de mest uppmärksammade brotten i finsk kriminalhistoria. Därtill har han utrett folkmord i såväl forna Jugoslavien som i Rwanda.
Han har talat med både offer och förövare och granskat mekanismerna bakom några av de mest brutala händelserna i modern tid.
- Under de rätta omständigheterna kan vem som helst ta livet av någon. Du kan göra det, jag kan göra det.
Han fortsätter:
- Jag har haft långa diskussioner med tiotals, hundratals av dem som gjorde sig skyldiga till grova brott i Rwanda. Samtliga säger att de aldrig hade trott att de skulle göra något sådant men de trodde på eliten och den hotbild som skapades av eliten via media.
Men för att förstå hur busfröet Elfgren, pojken som försökte lura till sig pengar av polisen i Helsingfors hamnade i Rwanda, landet som skulle komma att ge honom en familj, behöver vi backa bandet några år.
Elfgren föddes och växte upp i Rödbergen i Helsingfors. Den i dag så trendiga stadsdelen såg på den tiden rätt annorlunda ut och präglades till stor del av smuggling, prostitution och knarklangning.
- Jag har många gånger funderat på vad som skulle ha hänt om vi hade stannat på Bangatan. Chansen är stor att man skulle ha gått den vägen som min goda vän Stig gjorde. Vid 20-årsålder dog han av en överdos heroin.
Jag har många gånger funderat på vad som skulle ha hänt om vi hade stannat på Bangatan
― Thomas Elfgren
Familjen flyttade, Thomas växte och via sitt intresse för femkamp lärde han känna tränaren Olavi Mannonen som då var chef på ridande polisen i Helsingfors. Mannonen hade tagit OS-medalj i femkamp i Melbourne 1956.
- Han sa att om jag söker mig till polisen är jag välkommen till hans avdelning.
Elfgren valde ändå en lite annan väg inom det polisiära. Först blev det Helsingfors kriminalpolis och senare Centralkriminalpolisen som fick agera arbetsplats.
Mord och dråp blev en del av vardagen för Elfgren som längtade till jobbet varje måndag.
Hösten 1995 tog hans karriär ytterligare ett steg framåt när han blev utsänd för att delta i utredningen av krigsbrott och människorättsbrott i det forna Jugoslavien. Arbetsgivaren var krigstribunalen i Haag.
Elfgren gjorde grundlig research inför uppdraget men kunde ändå inte förbereda sig på de erfarenheter och insikter som skulle komma med jobbet.
Väl på plats fick han med egna ögon se vad som fanns bakom tidningsrubrikerna.
- Jag tappade i allra högsta grad tilltron till vad vi kallar internationell rättvisa. Jag förstod att jag var med i en politisk process där ändamålsenligheten gick före rättvisan.
Jag tappade i allra högsta grad tilltron till vad vi kallar internationell rättvisa
― Thomas Elfgren
- Tanken att tillföra rättvisa till de offer som befinner sig i ett helt annat land än där domstolen sitter är egentligen ganska absurd.
Samtidigt säger Elfgren att det i dagsläget saknas mekanismer som kunde förbättra situationen.
- Ur den synvinkeln tycker jag ändå att det är viktigt att det internationella samfundet reagerar.
Adopterade sex barn
Efter tre år återvände Thomas Elfgren till Finland.
Olika arbetsuppgifter avlöste varandra på hemmaplan men när Borgå tingsrätt år 2007 häktade baptistpastorn François Bazaramba för delaktighet i folkmordet i Rwanda fick Elfgren än en gång rikta blicken utomlands.
I det skedet kunde han knappast gissa vilken vändning livet skulle ta.
- Det goda med livet är att det är fullt med överraskningar.
För i Rwanda kom Elfgren att lära känna fem pojkar och en flicka, då mellan 14 och 20 år gamla. De hade mist föräldrar, syskon och sin framtidstro.
Trots att de saknade biologiska band var de en familj. Och Elfgren bestämde sig för att adoptera dem.
- Det var alla eller ingen.
Att gå från ensamstående till sexbarnsfar beskriver han som ”det bästa han någonsin gjort”.
Hur mycket var det här en självisk tanke?
- Definitivt var det en mycket egoistisk tanke. Ingenting av det här har att göra med att jag ville hjälpa.
I dag bor fem av de sex, numera vuxna, barnen i Finland. Elfgren har också hunnit bli farfar fyra gånger om - något han njuter mycket av.
- Barnbarn är det bästa en människa kan ha. Det är fascinerande att sitta med 5-åringar och diskutera världens gång.
Pensionär vid Kivusjön
I max tre år till får Thomas Elfgren jobba som polis, sedan måste han gå i pension vare sig han vill det eller ej.
- Då måste jag hitta på något annat att göra, att sitta hemma och koka kaffe passar inte min profil.
Kanske kommer i alla fall delar av tiden som pensionär att tillbringas nere i Rwanda vid Kivusjön.
- Jag ser mig själv i ett stenhus som jag byggt, omringat av stora gröna träd. Jag sitter där på terrassen och skriver, dricker kaffe. Rwandesiskt kaffe är ett av det bästa i hela världen. Om du frågar om en dröm så kan det nog vara en.
Kriminalöverkommissarie Thomas Elfgren är veckans gäst hos Daniel Olin. Se programmet söndagen den 13.10 kl. 20.00 på Yle Fem eller på Arenan här.
' /%3E%3C/svg%3E)
