Filmen Diva of Finland: flickors vänskap när den är som bäst, och sämst – med hög igenkänningsfaktor

Flickors vänskap är som bäst då de skrattar, skojar och stöder varandra i vått och torrt. Värst är den då rivaliteten förblindar och tävlan gör dem bitchiga. Allt det ryms med i den inhemska komedin Diva of Finland.

I en liten småstad i norra Finland bor 18-åriga Henna (Suvi-Tuuli Teerinkoski). Hon är den begåvade och duktiga flickan i gymnasiet. Hon har bra betyg, hon kan sjunga och ska även bli årets Lucia.

Men Henna väntar mest på att bli klar med gymnasiet och få flytta bort. Kanske London, eller Helsingfors. Syssla med musik, typ.

Så flyttar 17-åriga Silja (Linda Manelius) in i grannhuset. Hon är också musikaliskt begåvad och väldigt snygg. Och har dessutom 5000 följare på Youtube.

Silja är också glad och social och blir snabbt populär i skolan. Medan Henna känner sig allt mer åsidosatt och missförstådd och dessutom avundsjuk.

Henna börjar följa Silja inte bara på some utan också i verkliga livet. Vilket leder till att hon i vintermörkret snubblar med kikaren och skadar ögonen så illa att hon temporärt förlorar synen.

Och att bli blind just innan Lucia och nyårets stora fest stavas K-R-I-S, med riktigt stora bokstäver. Du är ju ung bara en gång och snart är allt försent.

Avundsjukan i alla dess former

Diva of Finland är Maria Veijalainens första långfilm och handlar om både vänskap och avundsjuka. Drömmen om att bli populär och roller vi spelar och roller vi blir tilldelade.

Handlingen känns ibland lite styv och här finns en del udda sidokaraktärer som ska föreställa komiska men mest bara sticker ut.

Här klämmer man dessutom in hur avundsjukan tar många olika former. Och att även vuxna känner avund inför flickor, antingen deras ungdom och skönhet eller deras kaxighet och potential.

Bäst är ändå skildringen av Henna och Silja. Det finns något ljuvligt pinsamt och härligt befriande i att följa deras framfart. De är som yngre (och lite snällare) systrar till den vilda Aurora.

De tar inte ut svängarna lika mycket. Men man blir nyfiken på dem.

Och man känner med dem, i alla onödiga småbråk, i den banala avundsjukan och rivaliteten. Eller i den sköra drömmen om att bli någon. Och hur lätt det är för andra att förminska den.

De går igenom tonårens häftiga känslostormar, det är antingen on eller off, svart eller vitt, ljuvligt eller helt hemskt.

Men de kommer också ut på andra sidan. När synen äntligen återvänder syns nämligen saker och ting tydligare än förr.

Hur avundsjuka gör alla illa, men mest kanske den som upplever avund. Och att det kanske ryms fler än en diva i Finland.