Kommentar: Abiy Ahmed är mer än värd fredspriset – men kriget bakom priset erbjuder mycket lite tröst för pågående konflikter

Fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea är både ett skinande exempel och ett sorgligt bevis på hur svåra utdragna konflikter är att lösa.

I Abiy Ahmed har norska Nobelkommittén hittat en värdig mottagare för Nobels fredspris år 2019.

– Fred uppstår inte ur bara en parts handlingar. Då premiärminister Abiy sträckte ut sin hand, greppade president Afwerki den, och hjälpte att formalisera fredsprocessen länderna emellan, skrev Nobelkommittén i sin motivering.

Det är sant att en part inte kan sluta fred på egen hand.

Men i det här fallet är det inte överhuvudtaget kontroversiellt att just Abiy Ahmed ensam tilldelas priset.

Sällan har en fredsprocess hängt så mycket på en person, som fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea 2018 hängde på Abiys initiativ.

Trots att vapnen tystnade för länge sedan har Etiopien och Eritrea officiellt och i praktiken varit varandras fiender sedan 1998.

Tyst, alltomfattande krig

Den frusna konflikten blev en slags sjukdom som infekterade hela nationen, hela samhället, på bägge sidor om gränsen.

Det har hämmat utvecklingen, oberoende om det är ekonomi, demokrati, mänskliga rättigheter eller någon annan kategori som används som måttstock.

Ändå har ingen under alla de här åren av tyst, bittert fiendskap på allvar gjort försök att bli den första som sträcker ut handen i en fredsgest.

I båda länderna har den konstanta krigsberedskapen krävt allt för stora delar av de knappa resurserna.

I båda länderna har kriget använts för att förklara människorättskränkningar, förtryck och auktoritärt styre.

Sedan Abiy utnämndes till premiärminister i april ifjol har han hävt förbud mot flera minoritetspartier, släppt tusentals politiska fångar och utvidgat uttrycksfriheten.

I Eritrea har den obligatoriska militärtjänstgöring på obestämd tid, i kraft sen krigsutbrottet 1998, hävts.

Tjänstgöringen motsvarade grymt slaveri och förklarar varför så många eritreaner har försökt fly över Medelhavet.

Både exempel och tröstlös varning

Framsteg alltså, små och stora, trots att det bara har gått kort tid sen fredsavtalet undertecknades.

Ändå hade ingen under alla de här åren av tyst, bittert fiendskap på allvar gjort ett försök att bli den första som sträcker ut handen i en fredsgest.

I ett läge av cementerat fiendskap och misstroende var själva tanken om fred otänkbar.

Hur länge ska det då ta efter att de sista skotten avfyrats i Syrien, i Jemen eller östra Ukraina tills någon kan sträcka fram en hand och någon annan kan greppa den?

Abiys gärning är därför ett lysande exempel på vad mod och beslutsamhet kan åstadkomma.

Det erbjuder ändå mycket lite tröst då vi ser på andra pågående utdragna, blodiga konflikter.

Lång väntan på fred

Det tog de här två länderna 20 år att nå en punkt där en handräckning var möjlig.

Hur många år ska då gå efter att de sista skotten avfyrats i Syrien, i Jemen eller östra Ukraina tills någon kan sträcka fram en hand och någon annan kan greppa den?

De här och andra konflikter som pågår i världen är på många sätt långt mer komplicerade, och såren i samhällena djupare och mer infekterade, än mellan grannarna Etiopien och Eritrea.

Utvecklingen i Etiopien och fredsavtalet är ännu sköra, hotade och vilar än så länge farligt mycket på Abiys axlar.

– Priset vittnar om styrkan bakom de ideal, enhet, samarbete och samexistens, som premiärministern länge har kämpat för, skrev Abyis stab som svar på nyheten från Oslo.

De steg Abyi Ahmed har tagit för att sätta de här idealen i verket där ingen trodde det var möjligt gör honom förtjänt av årets fredspris.

Men då fredspriset kungörs medan ännu en front öppnas i Syrien blir det i år också ett exempel på hur tröstlöst läget är på många håll i världen där freden har gått förlorad, där kriget inte längre är ett undantag utan normalläget.