”Sverige är enda landet i Europa där kriget tagit slut" - men Natalie Ringler bär på sina polska-ukrainska förfäders trauman

”När jag var ung undrade jag väldigt mycket varför jag bär på så mycket sorg, som inte är min”. Finlandsbekanta regissören Natalie Ringler berättar sin svensk-polsk-judiska historia.

En oktobertorsdag på Svenska Teatern i Helsingfors. Pjäsen Vi som är hundra får sin premiär, och i publiken sitter två svenska teaterpersonligheter; författaren Jonas Hassen Khemiri och regissören Natalie Ringler.

Khemiri är den som syns, men inte bara för att han är huvudet längre än alla andra. Berättelsen om hans författarskap gör intervjuköerna långa.

Natalie Ringlers historia är obekant i Finland. Berättelsen om hur spår av förfäder och -mödrar finns där som ett slags minne inom en, och vad som krävs för att få pusselbitar man hittar längs livet att passa ihop.

Natalie har hittat många av sina bitar i Polen, där hon plötsligt fick flera svar på frågan varför hon är som hon är. I Sverige hade hon länge upplevt en känsla av utanförskap, eftersom det var ett land som var så obekant med den nedärvda sorg som Natalie levde med.

Nedärvd sorg? Polen?

Vi börjar med att gå ett sekel bakåt i tiden.

Slumpen som huvudperson

Natalie Ringlers rötter finns i det geografiska området Galizien, i södra Polen och västra Ukraina där den judiska minoriteten varit starkt närvarande.

Hon skulle ha fötts i Polen om inte föräldrarna hade lämnat landet när myndigheterna i slutet av 1960-talet mer eller mindre tvingade över 10 000 judar att flytta. Hon kunde också ha fötts i Israel, landet som Polen officiellt tillät judarna att flytta till. Men föräldrarna valde att flytta till Sverige, bland annat för att några goda vänner redan var bosatta där.

Där föddes Natalie fyra år senare och växte upp med två språk, svenskan och polskan. Men fast hon var helsvensk fanns där något inom henne som var så osvenskt, och som länge var svårt att greppa.

Jag tror att vårt dna och vår fysiska kropp kan bära med sig trauman som inte är våra egna.

- Eftersom Sverige är det enda landet i Europa där kriget har tagit slut uppstod det hos mej en känsla av utanförskap, för att jag på något sätt var bärare av ett trauma eller ett problem som ingen annan såg.

- I alla andra länder fortsätter kriget fortfarande, för att minnena och ruinerna och arven lever vidare, som nedärvda trauman. Jag tror jättemycket på att vi bär minnen på cellnivå, att vi bär spår av våra föräldrar och deras föräldrar i oss, och att vårt dna och vår fysiska kropp kan bära på trauman som inte är våra egna.

Berättelser för vidare släktens historia

Berättelserna om Natalies släkt är speciella eftersom så få av dem är möjliga att verifiera, av den enkla orsaken att mycket av folkbokföringen i områden som just Galizien förstördes under de båda världskrigen. I stället är det berättelserna som får släktens historia att leva vidare.

- Den mest pregnanta historien är min farfars, om hur han och hans bröder överlevde när de satt i en jordkula efter att ha flytt från ett läger.

Det är till en början en vanlig krigshistoria. Hur bröderna hade flyttats till ett arbetsläger i södra Polen nära gränsen till dagens Ukraina, men hur de sedan lyckades muta en ukrainare när människor började skeppas vidare till dödsläger. Så fick de hjälp att fly till jordkulans gömställe där de stannade i ett par år, och överlevde kriget, tack vare ukrainaren.

- Men så var det också min farmors och mormors historier. Min mormors handlade om att överleva genom att göra sej så obemärkt som möjligt. Bland annat arbetade hon i en ammunitionsfabrik för tyskarna, vilket var ett stort trauma senare i livet.

Även om Natalie Ringler som regissör säger sig ha varit "extremt negativt inställd till allt som har med andra världskriget att göra”, har hon ändå en gång återvänt till den historien – en prisbelönad uppsättning av polska Tadeusz Słobodzianeks pjäs Vår klass som också gästspelade i Finland. Där följer man en polsk skolklass bestående av både katoliker och judar, från början av 1930-talet fram till vår tid.

Att man är offer kommer aldrig att vaccinera en mot att bli förövare.

- Det som gör pjäsen så unik är att den tar avstamp i katastrofen i stället för att sluta där, och hur den diskuterar vad som händer med människor efter att katastrofen har inträffat. De av oss som inte dör måste ju fortsätta, trots katastrofen. Den historen berättar vi sällan för att den är så svår.

- Där har Tadeusz också fångat det faktum att... Det att man är offer kommer aldrig att vaccinera en mot att bli förövare. Människor kan vara både och, det är det fruktansvärda med att vara människa, att vi rymmer alla möjligheter inom oss. Vi vet inte vilken sida vi kommer att befinna oss på, och vi kan bara hoppas på att vi bär på de egenskaper som hjälper oss att fatta rätt beslut.

Världsomvälvande möte med Polen

Det tog över 20 år innan Natalies föräldrar återvände till Polen, efter att murarna mellan öst och väst hade fallit. Då följde också Natalie med.

- För mej var det helt världsomvälvande, säger hon.

- Jag hade vuxit upp med polska hemma, jag hade hemspråk i skolan, jag läste och skrev polska, men hade aldrig varit där. Och att sedan vara i ett land där språket talades av alla och inte bara av väldigt närstående personer... Det var en otroligt märklig upplevelse. Jag tyckte att jag hittade delar av mej själv som jag inte hade förstått tidigare.

- Jag kommer väldigt bra ihåg då jag sa åt min mamma att ”här är ju alla neurotiska”. Det var en så otroligt stark upplevelse, att få bekräftat att något som tidigare bara var jag plötsligt var alla. Alla gick runt och pratade om hur jobbigt det är med lufttrycket och nerver hit och känslor dit.

- Det var väldigt befriande. Insikten att det här landet som på många sätt var väldigt främmande också bjöd på svar - svar på frågan om varför jag är som jag är.

En alldeles ny liknande pusselbit har Natalie samlat på sig i Helsingfors, något som hon fick ord för först när hon arbetade med människor som också de har en form av dubbelidentitet.

- Jag tänker på det finlandssvenska, som är ett annat sätt att vara finsk. Om min första känsla i mötet med Polen var att jag kände igen en massa saker, så var den andra upplevelsen att jag också är väldigt främmande. Och då är det spännande att få det här finlandssvenska perspektivet som gav mej ord för någonting som jag inte har tänkt på tidigare, det här med ett slags dubbelidentitet.

Känner du av att vi i Finland fortfarande bär på minnet av ett krig, att det är annorlunda jämfört med Sverige?

- Absolut, eftersom jag är så känslig för det så uppfattar jag det säkert mycket mer än många andra skulle göra. Det är ju inte så att Finland i gemen utstrålar trauma på något sätt, men för en som har tentaklerna ute så... Vi känner igen ett härligt trauma när vi ser det.

Säger Natalie, och skrattar till. Ett skratt som innehåller så mycket av det här att kombinera sorg och smärta med ett slags humor – något som hon också har dragits till i sitt arbete.

- Ja det är ett landskap där jag känner mej otroligt hemma, där det är så svårt att man till slut bara skrattar.

- Eller egentligen så här. Det är inte humorn som sådan utan det är det absurda, svärtan och det absurda som är min speciella gren. Och det var något som jag i Polen kände mej väldigt hemma i. Det finns väldigt mycket som jag inte förstår i det polska, men känslan för det absurda är oerhört centraleuropeisk, och den har jag ärvt.

Tudelad relation till Polen

Några år efter det där första Polen-besöket bestämde sig Natalie Ringler för att resa tillbaka på egen hand, för att bygga upp en egen relation till landet, en som inte gick via hennes föräldrar. Hon kom in till regiutbildningen i sydpolska Krakow, där hon stannade i tre år.

Krakow är, förstås, en stad hon har återvänt till också senare. Det får mig att fråga hur hon ser på det som idag händer med de historiska judiska kvarteren – staden där det före det andra världskriget bodde över 60 000 judar, men där det idag sägs bo under 200, samtidigt som kvarteren fylls av judiska hotell och restauranger och klezmermusik.

- Det får mej att tänka på uttrycket There is no business like shoahbusiness, säger Natalie. Typisk judisk absurd humor, shoah syftar ju på andra världskrigets folkmord.

- Det finns en stark turism i Krakow kring Auschwitz-Birkenau-förintelselägren, och då är det förstås trevligt med Schindlers fabrik och judiska kvarter med Klezmer-musik. Men jag tänker också att det kanske är bra, att polackerna hittar sätt att vara stolta över historien som de är en del av, och ser att det judiska är en stark del av det polska.

Också efter studierna har Polen följt Natalie. Hon har regisserat polska pjäser, som den nämnda Vår klass, men hon har också regisserat i Polen – upplevelser som hon klassar som ”både och”.

- Jag har tyckt om att få vara där och ingå i ett sammanhang, det gav mej ytterligare en pusselbit. Samtidigt var det också väldigt smärtsamt, för Polen då och idag går i en riktning som gör att det är väldigt svårt att vara en del av landet.

Hädanefter kommer jag aldrig att fråga mej hur det som hände i Tyskland före och under världskriget kunde hända i Tyskland.

- Första gången jag kom dit för att arbeta var innan valet som partiet Lag och rättvisa vann. Alla i min bekantskapskrets tyckte att det var helt fruktansvärt vad det partiet ville göra med Polen, men ansåg ändå att det liksom var självklart att de skulle vinna.

- Då jag efter valet kom tillbaka för nästa teaterjobb upplevde jag skiftet så tydligt fast det inte handlade om några stora saker. Men nu var sådant som tidigare hade varit otänkbart att säga plötsligt helt okej, från att man tidigare tyckt att en nationalistisk agenda hade varit lite pinsam för teatern till att man nu gjorde en patriotisk pjäs som publiken applåderade och grät med.

- Den rörelsen var väldigt smärtsam att se, för det handlade om människor som jag tyckte om och respekterade på många sätt.

- Då kände jag väldigt starkt att jag hädanefter aldrig kommer att fråga mej hur det som hände i Tyskland före och under världskriget kunde hända i Tyskland, för det är just såhär det händer. Och det är så lätt, det sker så obemärkt.

Ett nytt val och ett Nobelpris

En vecka efter min intervju hittar Polen in i finländska nyhetskommentarer. Dels ger det polska folket partiet Lag och rättvisa nytt förtroende, dels tilldelas den polska regimkritiska författaren Olga Tokarczuk Nobelpriset i litteratur.

Jag ringer upp Natalie, och berättar om hur jag för två år sedan gästade en presskonferens i Berlin där Olga Tokarczuk kommenterade filmatiseringen av romanen Styr din plog över de dödas ben. Då talade hon om hur vi idag befinner oss i en intellektuell kris, hur det är kvinnor och natur som totalitära krafter attackerar allra först, ”och nu lever vi mitt i en tid där vi verkligen måste definiera vad vi vill kämpa för och vad vi vill kämpa emot”.

Då jag berättar det, kan jag höra hur Natalie nickar hemma i Stockholm.

- Idag kan vi inte kosta på oss att vara glatt ointresserade av det som händer omkring oss, och det gäller förstås i allra högsta grad Olga själv. Hon representerar allt som den polska regimen hatar, så jag tror hon kommer att bli ordentligt motarbetad i framtiden. Tänk bara att Polens kulturminister offentligt har sagt att han inte lyckats komma igenom en enda av hennes böcker. Det är en tydlig markering.

- Och valet... Ja det gör bara en deprimerad, och får mej verkligen att hålla fast vid mitt beslut att inte planera några nya jobbprojekt i Polen. Som det ser ut nu kan jag bara inte vara en del av det som sker där.

Sverige och diskussionen om ”menskonst”

Där kommer vi också in på det som idag sker i Sverige. Om den av Sverigedemokraterna styrda sydsvenska kommunen Sölvesborg, där man bestämt sig för att konstinköpen ska fokusera på klassisk konst som harmoniserar med kommunens historia istället för det som kulturnämndens ordförande faktiskt har kallat för menskonst – ett nytt politiskt modeord som Sverigedemokraterna introducerat för att beskriva motsatsen till folklig konst.

Vi kan strunta i Sölvesborg, de kan sitta där med sina älgar i motljus och ha tråkigt sedan.

Strax innan vår intervju hade Sveriges skolmyndigheter också lagt fram planen att stryka allt som hänt innan 1700-talet från skolans historieundervisning.

- Vi kan strunta i Sölvesborg, de kan sitta där med sina älgar i motljus och ha tråkigt sedan, men det som verkligen borde oroa oss är att vi håller på att förlora flera generationer till okunskapen. Och då menar jag inte att människor skulle vara outbildade, för det är de inte, men det är så oerhört sorgligt att de flesta i Sverige idag inte exempelvis kan namnge sin favoritförfattare.

- Det finns så mycket bra litteratur som vi har glömt bort som erbjuder så otroligt mycket av kunskap om vad det innebär att vara människa. Och om vi landar i en historieskrivning som börjar med oss själva, då blir det så väldigt tomt omkring oss.

- Jag tror också att vi ska minnas att vi som individer har möjligheter att förändra världen i det lilla, med att prata med varandra och ta del av konst och kultur, för att det förändrar oss som människor, gör oss till bättre människor. Och med bättre menar jag helt enkelt tänkande människor.

- Som jag ser det är människor som inte tänker det farligaste som finns, människor som gör det de blir tillsagda att göra eller det de tror att de ska göra. För då landar vi i versioner av verkligheten där saker som vi inte vill att ska hända bara händer.

- Nej det måste inte hända. Vi är människor som kan förändra, men då måste vi också tro på att vi kan göra det.

Natalie Ringlers regi av Vi som är hundra spelas som bäst på Svenska Teatern i Helsingfors. Hennes nästa teaterprojekt blir en uppsättning av Hassan Blasims roman Irakisk kristus. Det förs också diskussioner om en ny regi i Finland.