Film: And then we danced - Sveriges Oscarsbidrag skildrar förbjuden kärlek i georgiska dansvärlden
Att utmana en homofob machokultur är inte lätt. När män dansar i Georgien är det nämligen mycket som står på spel. De ska representera styrka och nationens ära och att då avvika från normen betyder problem. Ändå är And then we danced en vacker film om en gripande kärlekshistoria.
Det hela börjar i en träningssal där svettiga unga män och kvinnor vid den georgiska Nationalensemblen tränar på de traditionella danserna.
“Dansen är nationens själ! gormar dansläraren och ber dem ta om. “Vår dans är maskulin” förklarar han för de unga männen, “här finns inget utrymme för svaghet!”
I Georgien tar man dans på allvar, speciellt den traditionella dansen som har rötter i medeltiden. I dansen skall män visa styrka och stolthet medan kvinnor skall visa sig blyga och behagfulla.
Om du som man inte är redo att vara fullt så macho som läraren vill, eller om du som kvinna inte heller är fullt så oskuldsfull som den traditionella dansen kräver blir det svårt.
Och värst är det om du undertrycker din sexualitet av rädsla för vad som kan hända.
Bland dansarna går ett skvaller om hur en högt uppsatt dansare i Nationalensemblen åkt fast för homosexualitet. Han blev misshandlad, utkastad ur danstruppen och nu lär han sälja sig på gatan för att försörja sig.
Det fungerar som ett avskräckande exempel.
Och den unga Merab (Levan Gelbakhiani) försöker verkligen vara exakt så manlig som dansläraren kräver. Han dansar passionerat och är ihop med sin danspartner Mary (Ana Javakishvili).
Men så dyker en ny dansare upp, Irakli (Bachi Valishvili), och trasslar till det hela.
De är båda rivaler och tävlar om samma plats i en kommande uttagning till själva huvudensemblen. Men då de dansar en duett tillsammans förstår vi också att det glöder intensivt bakom machoytan.
Det nya och gamla möts
Genom dansen skildrar And then we danced en brytningspunkt i Georgien. Hur den traditionella danskulturen står i skarp kontrast till de ungdomar som skall framföra danserna.
Regissören Levan Akin är född i Sverige men har rötter i Georgien och inspiration till filmen fick han då han 2013 såg nyhetsbilder av hur ett pridetåg i Georgien attackerades.
Filmen skildrar den homofoba och machoinfluerade stämningen i georgiska dansvärlden. Men här finns också en varm kärlek till människorna. Vi ser folk som saknar pengar men som har tid att prata, röka, dansa och sjunga i ett vackert, mjukgult höstlandskap.
Och även lite svenskt finns med, då vi i soundtracket hör både Abba och Robyn.
Det ljuvliga och härliga i att vara ung och förälskad
Att skildra förälskelse är svårt men regissören Levan Akin lyckades fånga den där sprittande känslan, glädjen och nervositeten.
Den förälskade Merab är så glad att man som åskådare börjar le bara man ser honom. Samtidigt som man känner rädslan gripa tag i en. Bara nu ingen ser och förstår varför Merab är glad, för då förstörs allt.
