Bokrecension: Det kliar, det river, det slutar inte - Ellen Strömbergs Klåda är språkligt rik, men tämligen upprepande

Den väldigt påtagliga och svulstigt beskrivna klådan som söker upp jaget, blir som ett mytiskt inslag – både konkret och inbillad. Symboliken är glasklar. Det finns någonting outtalat som dyker upp i form av klåda om nätterna.

Ellen Strömberg är ett namn som titt och tätt dyker upp i de finlandssvenska kulturkretsarna. För den som följer med bloggar är hon svår att undgå, i och med den välbesökta och ofta hejdlöst roliga sajten Blejk, Fejt & Fab.

I debutromanen Jaga vatten (2018), visade Strömberg att hon behärskar att blanda skojfriskhet med allvar på ett rättframt sätt, inte bara i bloggformat, utan även på litterär nivå.

Den andra romanen Klåda handlar om den sjukskrivna Rebecka, som under fyrtio nätter ligger vaken och för sitt försvarstal mot världen.

I hennes närvaro finns främst sambon Mikael, modern, mostern, en flyktig flirt samt minnet av Det, det traumatiska som hände på arbetsplatsen.

Att vara sjuk men att inte riktigt få vara det

Till en början är läsaren bara vagt medveten om det ödesdigra Det, och medan detaljerna byggs upp, lunkar det vardagliga på.

Jagets utbrändhet och depression ter sig som ett väldigt aktuellt och betydelsefullt ämne att skildra. Här faller även orden på sin plats genom en mångfald av träffande metaforer och beskrivningar.

Det handlar om att egentligen inte känna någonting alls men att trots det känna sig tvungen att vara andra till lags genom att ha åsikter eller låtsas se fram emot saker.

Det handlar om att vara sjuk men att inte riktigt få vara det, tanken på att ett sjukdomstillstånd är tillfälligt och något man själv till varje pris bör vara med om att försöka mota undan, trots att man inte nödvändigtvis är riktigt klar med det.

Underliggande finns också en tydlig samhällskritik. På äldreboendet där Rebecka jobbar, finns en pratig förman som inte nämnvärt bryr sig om sina anställda.

Det är bristfälliga förhållanden på arbetsplatsen, bara Helena vågar säga ifrån, och det är också dessa förhållanden som sist och slutligen är orsaken till allt det onda – något jag tycker att kunde ha fått rum att understrykas ytterligare.

På arbetsplatsens personalmöten fångar Strömberg en väldigt bekant, slentrianmässig likgiltighet som ofta karaktäriserar dylika sammankomster.

Skickligt beskriver hon också hur en arbetsplatsflirt kan stiga upp som en sol och falla ner som en pannkaka.

Simpla detaljer laddas med betydelse

Strömberg har ett sinne för hur till synes simpla detaljer kan komma att symbolisera en hel värld. Ett lila hårband laddas med mening och lockar till sig kärleksbetygelser, det sätt arbetskamraten Helena rör sig på beskrivs som oemotståndligt lockande.

Samvaron med Helena ter sig som det enda kravlösa som Rebecka har i sin tillvaro, oasen på vilken hon kan flyta omkring utan förväntningar.

De romantiska beskrivningarna kring Helena är ibland nästan komiskt storslagna. Det rör sig kring dofter, ljuvt hull samt persikor och aprikoser, bland annat.

Den egna kroppen och förhållandet till den, går även som en stark ådra genom hela romanen.

Det handlar om att själv ha ett problemlöst och neutralt förhållande till det som är ens kropp, medan andras – i det här fallet moderns och sambons – förväntningar och kommentarer är det som ställer till med problem och frågeställningar.

Detta kroppsförhållande, samt mor- och dotterrelationen, utgör de mest fängslande passagerna i boken.

Utöver det finns det någonting ofullbordat i texten. Här finns språkligt intressanta detaljer som glimtar till emellanåt, men helheten lyckas inte nå ända fram och engagerar mig inte helt och hållet.

Personerna kring Rebecka förblir aningen färglösa i förhållande till klådan och den hisnande attraktionen, som i kontrast till det vardagliga, byggs upp till något mytiskt, stort och knappt hanterligt.

Kanske är det en viss förutsägbarhet och upprepning, en känsla av att jag hade velat att läsningen skulle ha tagit ett ännu fastare grepp om mig, som slutligen lämnar mig tämligen oberörd.

Tidvis får jag också en känsla av att skrivandet är lite återhållet, lite ansat – som att det finns en litterärt odlad ton som författaren gärna vill hålla fast vid, ett flertal symboler som blåljus i samband med paranoia som ska beskriva Rebeckas jagade känsla, men som hon hellre bara borde ha släppt greppet om.