Förr sågs hon som brottsling, i dag gläds hon över prideparader - men hur blir min ålderdom, frågar lesbiska aktivisten Virva
Hon säger välkommen till de nya regnbågscertifikaten, som för första gången delats ut till två servicecentraler i Helsingfors. Lesbiska aktivisten Virva Hepolampi säger att mycket av det omöjliga har blivit möjligt i dag.
Öppenhet, prideparad med statsministern i spetsen, egna barn i regnbågsfamiljer. Det här kunde vi bara drömma om på 1980-talet, säger hon.
Hepolampi kommenterar regnbågscertifikaten för Svenska Yle med försiktighet.
- Ifall jag blir mottagen utan fördomar och öppen diskriminering på servicecentralen är det bra. Får jag träffa andra regnbågsseniorer och känna tillhörighet är det ännu bättre.
- Jag vill kunna prata om vår gemensamma historia som äldre, jag vill minnas hur det var då, glädjas, prata böcker och lesbisk kultur och inte få kommentarer som: Måste du alltid prata om samma sak?
Rädsla för att tvingas in i skåpet igen
Den första generationen vuxna, som öppet gick ut med sin sexuella tillhörighet som avvek från majoritetens åldras nu och börjar behöva tjänster. De har upplevt tiden, då homosexualitet betecknades som ett brott och homosexuella handlingar betecknades som kriminella.
Viktiga regnbågsårtal
Inte länge sedan: En brottsling med en sjukdom
- Minnena från gångna tider lever djupt i dag i den äldre regnbågsgenerationen, säger Touko Niinimäki vid föreningen Seta, som företräder sexuella- och könsminoriteter.
Han säger att minnena kan komma till ytan när man blir äldre, sårbarare, och i behov av samhällets tjänster. Minnen om att stämplas som en brottsling, som lider av en sjukdom.
- Tvingas jag "in i skåpet" igen när jag blir gammal och behöver social- och hälsovårdstjänster, sådana tankar kan dyka upp. Hur tas jag emot inom äldreomsorgen med min livskamrat av samma kön? Rädslorna kommer upp till ytan igen, säger Niinimäki.
För att minska krockar och fördomar så utbildar föreningen för sexuella och könsminoriteter, Seta, nu social- och hälsovårdspersonal i värdigt bemötande, i terminologi, juridik och normer. Seta satsar särskilt på servicecentraler för att nå de äldre, som småningom behöver stödtjänster i vardagen.
- Vi har använt oss av erfarenhetsexperter, personer som företräder sexuella eller könsminoriteter, som själva berättat om hur de önskar bli bemötta, förklarar Niinimäki.
De första pilotprojekten är klara. Det är Kampens och Kinaborgs servicecentraler i Helsingfors som har beviljats regnbågscertifikat. Seta har tagit modell från bland annat Holland (The Pink Passkey) och Sverige.
- Certifikaten beviljades inte direkt efter sex timmars utbildning om regnbågsidentiteter i dag - utan servicecentralerna uppmuntrades till att implementera det de lärt sig i ett halvt års tid, berättar Niinimäki.
Alla har fördomar
Det gällde för personalen att bearbeta sina egna fördomar och utåt förmedla budskapet om att äldre personer med regnbågsidentitet är välkomna till servicecentralerna i Kampen och Kinaborg.
Centralerna har ordnat diskussioner, tagit in regnbågssymbolerna i huset och personalen ingriper genast ifall man stöter på påhopp eller fördömande kommentarer gentemot personer med regnbågstillhörighet.
Vi måste börja med oss själva
Merja Moilanen, socialhandledare, Kampens servicecentral
- Fördomar finns nog hos oss alla, medger socialhandledare Merja Moilanen vid Kampens servicecentral. Jag trodde jag var en fördomsfri person men insåg genast att jag har mycket att arbeta med. Det gäller både personal och besökare här på servicecentralen, bedömer hon vidare.
Kollegan Jenni Turunen instämmer. Hon säger att det är bra att den här gruppen lyfts fram, regnbågsmänniskor blir lätt utan service.
- Det finns mycket okunskap och äldre människor är rädda för att inte passa in.
Regnbågscertifikat till större städer
Helsingfors är föregångare gällande äldre och sexuella minoriteter, tanken är att sprida regnbågscertifikaten till alla större städer, för att kunna erbjuda social- och hälsovårdstjänster på jämlik bas åt alla.
Certifikatet väcker stolthet bland personalen, som arbetat kring frågorna. Det hänger uppklistrat, synligt på väggen.
Numera är toaletterna könsneutrala, utmärkta med enbart WC.
Det finns också två könsneutrala omklädningsrum vid servicecentralen i Kampen.
De starkas röst hörs, de svagaste har mest att förlora
Virva Hepolampi, lesbisk aktivist
Virva Hepolampi säger att de svagaste bland de äldre, de som har mest att förlora visavi tjänster, ofta väljer att inte berätta något alls om sin sexuella identitet - för de är rädda att inte bli godkända som sig själva.
- De starkaste vågar sedan föra fram sin sak, väcka hallå och kräva att också hens identitet ska beaktas. Men ingen behöver underkasta sig vilken behandling som helst, betonar Hepolampi.
Själv är hon rädd för att åldras, rädd för att förlora kontakten med sitt kvinnonätverk.
- Som äldre har jag behov att få prata böcker och film, lesbisk kultur i bred bemärkelse. Jag hoppas jag inte fråntas det sammanhanget, den tillhörigheten när jag blir beroende av samhällets social- och hälsovårdstjänster, säger hon.
Hepolampis generation, född på 1950- och 60-talet tvingades ofta leva utan familj, utan barn, mot sin vilja , därför blev kvinnogemenskapen så viktig.
- Vi har inte vuxna barn som tar hand om oss utan är sårbara på ett helt annat sätt än den yngre regnbågsgenerationen, som kan leva i familj, med barn.
Hon säger att mycket har förändrats - till det bättre - och hoppas att tolerans och värdigt bemötande också kommer att genomsyra äldreomsorgen för dem som upplevt en annan, mer fördomsfull tid i samhället, jämfört med den, som råder i dag.
Lyssna på ett längre audio med Virva Hepolampi här!
