"Det var inte henne det var fel på, det var jag som hade problem" - Mobbare berättar varför de mobbade

Egen osäkerhet, rädsla för att själv bli mobbad, trassligheter hemma. De tycks vara de vanligaste orsakerna till varför en del börjat mobba. Vi begärde in berättelser av mobbare. Här kan du läsa sju personers historier.

1. "Jag hade det mycket kaotiskt hemma"

Jag hade det trassligt hemma under hela skoltiden. Min ena förälder var sjuk i många år och den andra jobbade mest hela tiden. Det förekom också våld.

Det var en mycket kaotisk tid både hemma och i skolan. Jag blev själv mobbad och värst var det i högstadiet. Alltid av pojkarna, som kallade mig äcklig och ful och diverse öknamn.

De kunde knuffa bort mig om jag råkade vara för nära och säga "usch" när de gjorde det. Jag förstod aldrig varför det gick ut över just mig.

Senare under högstadiet gick jag själv över till att mobba och frysa ut en kompis i vårt gäng, en mänska som jag egentligen inte ville vara kompis med.

Det jag ville var helt enkelt att hon skulle sluta umgås med mig och mina kompisar, av någon anledning tyckte jag inte om henne.

Jag gav henne öknamn och såg till att de andra i kompisgänget var med om att frysa ut henne och ignorera henne.

Hon gick till slut till kuratorn men jag förstod inte ens då att jag hade gjort något som kunde kallas mobbning.

Jag tror nu i efterhand att jag tog ut min egen osäkerhet och frustration, som kom från läget hemma och från att själv ha blivit mobbad. Jag tog ut det på en oskyldig person som bara råkade finnas i min närhet.

Det var inte henne det var fel på, det var jag som hade problem.

2. "Skolan reagerade aldrig på mitt beteende"

Jag var en mobbare i stort sett hela lågstadiet. Värst var det då jag gick i sjätte klassen.

Jag skäms idag och har väldigt mycket skuldkänslor för vad jag gjorde och utsatte andra barn för.

Skolan reagerade aldrig på mitt beteende. I det stora hela blundade skolan för vad jag gjorde, trots att jag mobbade framför ögonen på lärarna.

Jag mådde väldigt dåligt och hade det svårt i skolan. Det är absolut ingen ursäkt för mitt beteende, men så tror jag att det oftast är. Den som mobbar mår dåligt och behöver någon att ta ut sina problem på.

Mobbning är hemskt, och jag önskar att ingen skulle utsättas för det.

3. "Det var ett tufft klimat under mellan- och högstadiet"

Jag var aldrig den aktiva mobbaren, men ändå den som var delaktig genom att stå bredvid och kanske flina ibland och aldrig säga ifrån då någon utsattes. Av rädsla för att själv bli utanför eller utsatt.

Det var ett tufft klimat under mellan- och högstadiet.

I efterhand ser jag att alla gånger jag råkat såra någon, varit stöddig eller snobbig, har grundat sig i en osäkerhet. Osäkerhet och en rädsla att inte duga, att verka osäker, att inte bli accepterad.

En individ som är trygg i sig själv behöver inte (ens omedvetet) vara otrevlig eller utsätta någon annan för mobbning.

En individ som är trygg i sig själv vågar också stå upp för någon annan. Där tror jag vi har nyckeln.

Det krävs mycket jobb för att nå dit. Skolan måste utöver den teoretiska kunskapen jobba med annat. Kanske man också behöver bli bättre på att väva in livskunskap i samtliga ämnen. Det är en politisk fråga.

4. "Jag skulle så vilja be om förlåtelse en vacker dag"

Jag var lite av en "two faced" mobbare när jag gick i högstadiet. Jag var själv smått mobbad av de andra i skolan eftersom jag var tjockare än de flesta, så jag försökte närma mig den största hackkycklingen i årskursen.

Jag hade vissa gemensamma lektioner med den här flickan, och då brukade vi sitta bredvid varandra, skratta och prata. Men bakom ryggen var jag riktigt elak mot henne, men inte så att hon märkte det.

Jag kunde skratta åt henne tillsammans med mina kompisar, som i sin tur brukade mobba henne öppet, men inte då jag var med.

Tillsammans med en kompis hade vi också skapat ett fejkkonto på en chattsida på nätet. Vi skrev egentligen inget elakt, men vi låtsades vara en pojke som var förtjust i henne, och vi skrattade åt våra diskussioner och åt hur dum hon var som trodde på det.

Jag skäms än idag över hur jag betedde mig.

Jag skulle så vilja be om förlåtelse en vacker dag. Man jag tror att hon kanske börjar må sämre eftersom hon knappast märkte att just jag sade eller gjorde något elakt. Kanske hon inte egentligen har tagit någon skada av just mina ord eller handlingar.

5. "Ett barn behöver stöd i skolan, inte lärare som blundar"

Jag blev själv mobbad i många år och för att klara mig mobbade jag också andra.

Jag försökte sätta fokus på andra för att fokuset inte skulle vara på mig. Jag valde andra svaga och utsatta.

Det kändes så hemskt! Men i stunden, som ett barn, såg jag ingen annan utväg ur min egen mardröm.

Idag skäms jag över hur jag agerade men jag beskyller inte 7-10-åriga mig för det. Ett barn behöver stöd i skolan, inte lärare som blundar.

6. "Jag var ju snäll mot alla, eller?"

Diskussion om ämnet fick mig att tänka till, jag har aldrig känt mig som en mobbare. Jag var en såkallad vänelev i högstadiet som hjälpte lärarna hålla extra koll bland eleverna så ingen skulle bli mobbad.

Jag såg mig själv lite som en vardagshjälte som sade till om det var någon man märkte att blev extra utsatt. Jag har aldrig mobbat i bemärkelsen att säga fula eller elaka saker om eller åt någon, men kan tydligt minnas att det fanns de som man mer eller mindre frös ut.

Aldrig rakt på, som att man sa att de inte fick vara med, men om de kom och satte sig med vårt ”gäng” så kanske man hälsade snabbt för att plötsligt måsta prata om helgplaner eller ”inside-juttun” med de närmsta kompisarna. Frågade de om man skulle umgås var man alltid upptagen.

Jag känner nu som vuxen att jag själv inte skulle uppskatta att bli behandlad mer eller mindre som luft av de andra på klassen, men tyckte då att jag absolut aldrig kunde klassas som mobbare, för jag va ju snäll mot alla, eller?

7. "På klassfotot har deras leenden definitivt slocknat"

Ett läroverk i södra Finland på 1970-talet. Jag tittar på gamla klassfoton. I första klassen var vi 38 glada 11-åringar, också Lena och Lasse (namnen fingerade) var idel leende.

Då vi kom till fjärde och femte klassen (åk 8-9 nu i grundskolan) ser jag på klassfotot att deras leenden definitivt har slocknat. De är båda bleka och hålögda, rädslan och underkuvandet i Lasses ögon är uppenbar, Lena tittar inte ens in i kameran.

Båda mina klasskamrater utsattes för grova övergrepp av sina klasskompisar under några års tid. 3-4 killar (ibland deltog några tuffa flickor också) gjorde Lasses liv till ett helvete alltid då de råkade få tag på honom.

Han försökte alltid slinka in tillsammans med läraren men alltför ofta fick mobbarna tag i honom, slog honom i ansiktet, knäade honom i skrevet, tog stryptag, rev i håret, rev i öronen, tvingade honom att skratta medan misshandeln pågick.

Orsaken? Ingen aning, kanske avundsjuka.

Lasse var en mycket duktig friidrottare men hade givetvis inga kompisar i skolan. Ingen vågade ha något med honom att göra, antagligen av rädsla för att bli nästa offer.

Lena var lärarbarn, späd och blyg. Jag minns fortfarande hur hennes späda händer kramade om pulpetkanten då hon försökte värja sig då fyra madamer gick runt hennes pulpet då hon satt på sin stol i klassrummet.

De tuffa flickorna samarbetade effektivt: en tryckte kraftigt till pulpeten med höften mot Lena medan en annan stötte till Lenas stol bakifrån så att hon klämdes mellan stol och pulpet. Gång på gång. Hon måste ha varit helt mörbultad, inte konstigt om revbenen skadades.

Jag och mitt gäng på fyra elever blev inte utsatta - förutom sexuella trakasserier såsom att bli klämda på brösten som var vardagsmat på den tiden.

Vi brukade sätta oss lite strategiskt runt Lena i klassrummet för att hon inte skulle få någon av de värsta antagonisterna helt intill sig, men hade inte mod nog att ingripa och sätta stopp på eländet.

Det mest beklämmande var alla skolans vuxna som inte ingrep, som valde att inte låtsas se vad som hände.

En gång då Lasse blödde från både mun och näsa efter en misshandel och läraren kom till klassen sade läraren bara "sluta bråka pojkar" och uppmanade Lasse att gå och snygga till sig.

Jag blev själv lärare och har definitivt inte blundat. Mobbare måste i klartext upplysas om att de mobbar.