Bokrecension: Kan man skriva om 14-åringar som langar droger utan att använda pekpinnar? Monica Vikström-Jokela ger ut sin första ungdomsbok

Monica Vikström-Jokela är en skribent med många strängar på sin lyra. Hon har stått för manuset till många av barnprogrammen på Svenska Yle, skrivit en rad barnböcker, däribland serien om Ellen Annorlunda, och nu har hon också gett ut sin första ungdomsbok.

Text: Celia Svedhem

Berättarjaget i Lita på mig är fjortonåriga Li som ständigt bär med sig sitt ritblock. Precis som Sasha i Jenny Jägerfeldts augustprisnominerade Comedy Queen från 2018, skriver Li en lista i samband med att hennes mamma försvinner in i psykisk sjukdom.

På Sashas lista stod att hon skulle få alla att skratta - eftersom hennes mamma fick alla att gråta. På Lis lista står att hon alltid ska ta snabba beslut; hennes mamma kunde nämligen fastna vid besticklådan i panik över vilka gafflar som skulle ligga bredvid varandra.

Den första och viktigaste punkten på Lis lista är dock att aldrig låta någon komma nära henne igen. En punkt som blir utmanad när hon tillsammans med skolans kurator och några andra elever åker iväg på ett läger där de ska lära sig att lita på varandra.

På lägret, mittemellan alla löjliga tillitsövningar, börjar mystiska saker hända, pengar och kläder försvinner ifrån stugan och Li får känslan av att någon förföljer dem. Li lär känna Dinah och blir indragen i hennes drogaffärer.

Här lyckas Vikström-Jokela på ett hjärtskärande vis gestalta den vingliga balansgången mellan barndom och vuxenliv; först smugglar Li en påse tabletter åt en langare, sen går hon hem och byter om till sin rosa och lila flanellpyjamas med söta katter på.

Pedagogik eller berättelse i första rummet?

De senaste veckorna har en debatt om barn- och ungdomslitteratur funnits på både finlandssvenska och svenska kultursidor.

Författaren Emma Karinsdotter skrev i DN 14/10 att kritiken av barn- och ungdomslitteratur handlar om fel saker, att den inte diskuterar böckerna utifrån sitt egenvärde, utan istället fokuserar på dess pedagogiska egenskaper.

Bibliotekspedagogen Tanja Fagerholm uttryckte i Elin Willows artikel på Svenska Yle (21/10) att en hel del litteratur tycks skrivas med just detta pedagogiska incitament, vilket gör att själva berättelsen får stryka på foten.

I Lita på mig finns en tydlig sensmoral att det är bäst att låta bli att langa droger. Och visst, som vuxen är det onekligen frestande att ta den utvägen när man skriver för ungdomar. För man vill ju inte uppmuntra.

Men vem har någonsin läst en kriminalroman för vuxna där brottslingen kommer till insikt och lägger av med sin kriminalitet? Eller hört talas om vuxenförfattaren som skriver mordgåtor och uttrycker oro för att läsaren kanske också vill börja mörda?

För att bidra till ökad läslust tror jag att vuxna ska sluta underskatta ungdomars förmåga till att dra egna slutsatser.

Jag tror att författarna ska våga vara just författare och därmed sätta berättelsen i första rummet. Jag tror också att vi kritiker måste börja recensera böckerna för den tilltänka målgruppen och inte för föräldrarna.

Utifrån dessa tankegångar upplever jag upplösningen i Lita på mig alltför lam. Berättelsen hade stannat kvar mycket längre i tankarna om slutet inte var så tillrättalagt.

Svårt för ungdomar och vuxna att lita på varandra

Boken avslutas svagt, men är i övrigt en suggestiv och finstämd berättelse väl värd att läsas. Det är på ett kärleksfullt sätt som Vikström-Jokela gestaltar både de vuxnas och de ungas skörhet och ofullkomlighet.

Dessutom levandegör hon just det som debatten kring barn- och ungdomslitteraturen också har handlat om; hur svårt det kan vara för ungdomar och deras vuxna att lita på varandra.