Hur kommer det sig att så många finlandssvenska författare vill skriva om sig själva i dag? Förläggare och författare diskuterar finlandssvensk autofiktion

Hur kommer det sig att så många finlandssvenska författare vill skriva om sig själva? På vilket sätt beskrivs jaget i den finlandssvenska litteraturen? Marit Lindqvist samtalar med Anna Friman, Sara Ehnholm Hielm och Hannele Mikaela Taivassalo.

– Jaget har alltid varit närvarande på olika sätt, till exempel lyriken utgår ofta ifrån ett jag- och ett du-tilltal. För litteraturen är det inte alls främmande, vi kan gå hur långt som helst tillbaka så skriver folk utgående från sig själv. De egna erfarenheterna, jaget och språket är författarens viktigaste verktyg, det är det enda författaren har, säger Hannele Mikaela Taivassalo.

Marit Lindqvist inleder diskussionen med att fråga om det är en trend att författarnas jag ofta förekommer i olika former i den finlandssvenska litteraturen, eller finns det andra orsaker?

– Jag tycker det är en naturlig trend. Författaren skriver i det samhälle hen lever i. Det författaren väljer att skriva om är en jätteviktig del av själva verket, ämnesvalet man gör är en viktig del av litteraturen. Nu skriver man mycket om sig själv och det är symtomatiskt. Jag tycker väldigt mycket om att läsa sådan litteratur själv, jag ser inget märkligt eller problematiskt med det, säger Anna Friman.

– Det som vi gjorde på 70-talet, Märta Tikkanens, Christer Kihlmans och Henrik Tikkanens böcker som kallades för blottarlitteratur och ansågs lite chockerande, deras böcker var bland de första bekännelselitteraturen i Norden. Jag tycker det är mer intressant att den här typens litteratur försvann under en ganska lång tid, på grund av det trånga rummet. Och sen när autofiktionen i och med Knausgård bland andra blev en trend i hela världen så kom den hit med en liten fördröjning. Det är inget underligt utan en naturlig trend, säger Sara Ehnholm Hielm.

Är det för trångt och bekvämt i Svenskfinland för att skriva vad man vill?

– Jag tror att det nu allvarligt behövs en spark rakt i skrevet på Svenskfinland, det är för trångt. Vi behöver våga skriva. Om man tittar på den finlandssvenska litteraturen så är det inte mycket som är explicit sexuellt eller provokativt till exempel. Allt det ska vi bara välkomna, säger Hannele-Mikaela Taivassalo.

Hur kommer det sig att så många finlandssvenska författare vill skriva om sig själva? På vilket sätt beskrivs jaget i den finlandssvenska litteraturen? Marit Lindqvist samtalar med Anna Friman, litterär chef på Schildts & Söderströms, Sara Ehnholm Hielm, förläggare på Förlaget M och författaren Hannele Mikaela Taivassalo.