Teater: Pjäsen I det stora landskapet på Svenska Teatern erbjuder en av höstens största teaterupplevelser

Berättelsen har en sagoboksliknande handling som är lekande lätt att hänga med i, utan att för den delen vara det minsta naiv. Den är som en bra barnbok, en sådan som lockar alla åldrar med sig, tack vare sin välskrivna påhittighet.

Jag har i omgångar försökt sätta ord på varför det fortfarande finns en så etablerad skiljelinje mellan det som anses vara annorlunda och det som anses vara normalt, när det kommer till människor.

Det känns befriande att möta och ta del av någon som är avvikande från en själv, för att man därigenom tvingas bemöta sidor hos sig själv som man annars kanske inte möter.

Vi som saknar funktionsvariation, utgår alltid ifrån normen. Därefter tar vi ställning till det som är avvikande från oss själva, utgående från våra mer eller mindre dömande glasögon.

Så vad händer när vi lägger åt sidan de där glasögonen, när vi ser människor med olika förutsättningar i liknande roller på en teaterscen?

Det händer stora saker. Vi ifrågasätter gränsen mellan annorlunda och normalt, vi ställs inför frågan hur meningsfull en sådan uppdelning överhuvudtaget är.

Föreställningen bottnar i ett intresse för samhälle och historia

DuvTeatern firar sitt 20-årsjubileum i år. Jubileumsföreställningen I det stora landskapet har förverkligats genom ett samarbete mellan DuvTeatern, Svenska Teatern, Resonaarigroup och Wegelius Kammarstråkar.

Under de senaste åren har DuvTeaterns intresse för samhälle och historia legat som grund för flera konstnärliga produktioner, och även här är det verkliga händelser och existerande livsöden som har iscensatts i en sagolik familjekrönika, där man själv har haft makten att förändra det som känns fel och orättvist.

Kungaparet - förträffligt porträtterade av Yvonne Heins och Roy Eriksson - får tvillingprinsessor, Aurora (Karolina Karanen) och Estella (Sophia Heikkilä). Det visar sig att prinsessan Estella är född med problem, hon är inte som andra barn.

Ministerrådet med Niklas Åkerfelt och assistentminister Tanya Palmgren i spetsen, läser ur lagboken att barn som Estella måste föras till Regelhemmet, och det blir ett upprivet avsked som resulterar i konflikt mellan kungaparet.

Aurora beger sig ut i skogen för att leta reda på sin syster. I skogen figurerar också en förvirrad clowntrio (Christoffer Strandberg, Elias Simons och Krister Ekebom) som desperat letar efter en plats att slå upp sitt tält.

Brännande, engagerande och ifrågasättande

Pjäsen ruskar om en på ett sätt jag inte var förberedd på. Frågorna som ställs är brännande, engagerande och ifrågasättande.

Det handlar om förtryck, att skyffla undan sådana som inte passar in, om makt och vanmakt, konflikter och sorg.

Samtidigt som vissa scener är makalöst vackra och rogivande, blandas allvaret med inslag som är alldeles fruktansvärt roliga och underhållande – vikten av ”att pellejönsa med sitt inre” sjungs sorglöst medan den ena figuren lustigare än den andra studsar ut i det fantasifulla landskapet.

Scenglädjen är omöjlig att ta miste på, Ragnar Bengtströms älgframträdande är något av det roligaste jag har sett på länge. Även clownerna lyckas med konsten att faktiskt vara hejdlöst lustiga – speciellt Ekebom skapar här hisnande rolig situationskomik.

I början av båda akterna intar DuvTeaterns Yvonne Heins och Svenska Teaterns Mikael “Gusse” Andersson scenen i och med ett avslappnat samtal om livet och teatern.

Heins hjärtskärande historia om hur folk tittar på henne och dömer henne berör storligen, samtidigt som hon skojfriskt avslutar sitt personliga utlägg med ett ”nå nu kan ni titta” för nu är vi på teater.

Det strålar ett sällan skådat lugn från scenen, en frånvaro av hets som jag sällan upplevt på en scen i den här storleken.

Den förtrollande ugglan, spelad av Irina von Martens, och vars ho-hoande ekar mellan kulisserna, ger det hela en drömlik prägel som får en att dra efter andan.

Det tar inte länge innan tårarna rinner, och det gör de både för att det som sker är djupt tragiskt och för att jag, på ett annat plan, bara är väldigt tagen av Erik Salvesens hisnande scenografi, Anna Sinkkonens förträffliga kostymer och de vibrerande stråkarna av Wegelius kammarorkester.

Stråkar brukar ju som känt ha sin inverkan på tårkanalerna, i det här sammanhanget sker heller inget undantag.

Den övriga orkestern som också består av medlemmar från Resonaarigroup, utgör en fint samspelad helhet som ger liv i Markus Fagerudds kompositioner.

Martina Roos har rollen som berättare, och det gör hon genom att med en flöjtliknande röst sjunga liv i det som sker.

I det stora landskapet är ett mästerligt sagoskådespel som är både ställningstagande, roligt och levande. Det är en pjäs som ställer viktiga, aktuella frågor och som gör att man går hem ett stycke rikare.

Det är inte mindre än ett smärre underverk, som man har ställt till med på Svenska Teaterns stora scen i höst.

I det stora landskapet spelas tretton gånger på Svenska Teatern i Helsingfors.