Hoppa till huvudinnehåll

Egenland

Kvinna i blå hjälm och pannlampa går hukad mellan stenar inuti en grotta.

Luolavuori var gömställe för rövare och rymlingar – ett stenkast från Åbo centrum finns en grotta du kan krypa in i

Från 2020
Uppdaterad 18.12.2020 18:31.

Gömställe för rövare och rymlingar

Ett stenkast från Åbo centrum finns Luolavuori grotta som du kan krypa in i

Grottkrypning och geocaching är hobbyer som kan få en människa att resa runt världen – men till den här grottan kan du ta lokalbussen från Åbo centrum. Klä dig varmt och ha hjälm på huvudet är experternas råd.

Grafik: blått streck, på mitten blåa blad

Den gulvita lokalbussen åker längs Luolavuorivägen som ringlar sig genom förorten. Hållplatsen vid tennisbanan ligger bara ett par kilometer från domkyrkan, torgparkeringsbygget och akademicampuset.

Ett stenkast ifrån busshållplatsen, tennisbanan och fotbollsplanen höjer sig en skogtäckt kulle. I den branta sluttningen ligger en grotta som är populär bland både grottkrypare och geocaching-utövare.

Eftersom vi är oerfarna grottutforskare, får vi kunnig hjälp av två personer som besökt Luolavuori grotta flera gånger: natur- och vildmarksguiden Jukka Palm och geocaching-entusiasten Christel Kujala.

Vi har stämt träff direkt vid grottmynningen.

Alltså borde vi hitta själva grottan.

Luftvy över Luolavuori stadsdel, där man ser ett skogsparti med ett runt vattentorn sticka upp, samt tennisplaner och en bilväg.
Bildtext Öppnar man karttjänsten på mobiltelefonen står där Luolavuori grotta, men ändå är den svår att finna. Vi utforskar terrängen kring det ufo-liknande vattentornet länge och väl innan vi förstår från vilken vinkel man ska närma sig.
Bild: Magnus Wikström / Yle
Bergsklippor i solig blandskog.
Bildtext Grottan syns inte alls nerifrån promenadstigen som går genom skogen. Ingången ligger i en brant, stenig backe.
Bild: Magnus Wikström / Yle
Klippblock som sticker upp mellan träd.
Bildtext Man får verkligen se efter var man lägger fötterna då man kliver uppför sluttningen.
Bild: Magnus Wikström / Yle

Efter en stunds irrande i skogen hittar vi rätt. Grottäventyret kan börja!

Grafik: Blått streck, på mitten en dekorativ dekal.

Grottkryparens checklista

I all sin enkelhet går grottkrypning ut på att utforska grottor.

Redskap man behöver för grottkrypning:

  • slitstarka kläder som tål smuts

  • något värmelager under – det är kallt i grottan

  • handskar

  • hjälm – cykelhjälm går bra, proffs använder grott- eller klättringshjälm

  • pannlampa

Porträtt på kvinna i glasögon och rött, lockigt hår.
Bildtext Christel Kujala
Bild: Eva Pursiainen / Yle
Porträtt på medelålders man i glasögon och röd overall.
Bildtext Jukka Palm
Bild: Eva Pursiainen / Yle

– Rumsuppfattningen försvagas inne i det trånga, mörka utrymmet. En pannlampa med extra batterier är viktigt, upplyser oss Jukka Palm.

En del använder också knäskydd, och ett mellanmål är bra att ha i fickan.

Då man är sansad och har rätt utrustning är grottkrypning enligt Palm en rätt ofarlig hobby.

Tror knappast det finns ett liknande grottsystem att utforska så nära stadskärnan någon annanstans i Finland. Huvudgrottan är så stor att man kan stå upp i den. Från grottan förgrenar sig trånga tunnlar, som man inte ska bege sig in i utan erfarenhet eller lämplig utrustning.

― Publiktips till Egenland
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad

Efter tamburen blir det knepigt

Den sömniga förorten badar i den stekheta julieftermiddagens solsken. Enstaka bilar åker förbi. Nedanför klippan svettas två män på tennisplanen.

Men vi befinner oss vid grottmynningen och tar på oss varmare kläder: det är som att stå framför ett öppet kylskåp.

Man och kvinna i hjälm och pannlampa står i en grottöppning och tittar uppåt. Ovanför dem finns en öppning, varifrån det sipprar dagsljus.
Bildtext Nicke Aldén och Hannamari Hoikkala gör sig redo att gå in i Luolavuori grotta.
Bild: Eva Pursiainen / Yle

Det känns tryggt att ha med sig så lugna och förtroendeingivande personer som Jukka Palm och Christel Kujala. Palm är klädd i en röd overall och klättringshjälm, Kujala i tåliga kläder och vandringsskor. Vi har regnrockar och cykelhjälmar, men det räcker bra för nybörjare, tror vi.

Luolavuori grotta börjar med ett förmak som formas av att några klippblock står lutade mot varann. Här kan också en lång person stå upprätt, och dagsljus sipprar in både från öppningen och mellan stenblocken ovanför.

Men för att komma vidare får man genast tränga sig in i en smal skreva.

Man i röd overall, blå hjälm och pannlampa går hukad inuti grottformation med lågt i tak.
Bild: Magnus Wikström / Yle

Det här är en ganska typisk finsk grotta, de består ofta av klyftor och klippblock, berättar Palm.

– Här har vi bägge fenomenen, då urberget kluvits och det ramlat in stenar i sprickan.

Efter den första, trånga passagen kommer man in i ett lite större utrymme. Sedan får man fortsätta hala sig fram igen. Kräla, vrida sig och krypa på alla fyra.

Inne i grottan ligger en digital skatt

Christel Kujala har varit inne i Luolavuori-grottan flera gånger. Vill man veta något om geocaching i Åbo är det henne man ska prata med.

På grund av sin hobby är Kujala van vid att röra sig på märkliga platser, däribland grottor.

Någonstans här inne finns en geocache, det vill säga en behållare som man letar med hjälp av gps-koordinater. Det är det geocaching går ut på: det är ett slags modern skattjakt där man hittar gömmor som identifieras på nätet.

Kvinna i hjälm och pannlampa i mörkt utrymme.
Bild: Magnus Wikström / Yle

– Om man har en så tokig hobby som jag, geocaching, då vet man nog om det här stället, för det är jättepopulärt bland oss, säger Kujala.

Man borde aldrig gå in i en grotta ensam, utan alltid ha en kompis med sig, säger hon.

– Helst ska man dessutom berätta för någon utanför grottan vilken tid man gått in, i vilken grotta man befinner sig, och dessutom meddela samma person när man kommit ut.

Geocaching är skattjakt med smarttelefon

På geocache-språk har Luolavuori-grottan terrängsvårighetsgraden fyra av fem, där femman står för den svåraste terrängen.

Är man intresserad får man lätt flera timmar att gå här inne.

― Jukka Palm, naturguide
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad

I grottan kan man möta olika småkryp, spindlar, nattfjärilar, och ibland även fladdermöss som övervintrar i grottan.

Och skräp. Innan vi anlände hade Kujala och Palm samlat ihop en halv soppåse med avfall bara vid grottmynningen. Minst det får man ihop varje gång man kommer hit.

En av Kujalas Luolavuori-erfarenheter var ett geocaching-evenemang som gick ut på att städa upp tillsammans med forskare från Åbo universitet. Det var ingen skräpplockning det handlade om då, utan att röja stenar som man placerat i grottan på 1950-talet för att försöka hindra barn från att gå in i grottan.

– Vi plockade bort dem, då de ju inte hörde hit.

"Tillhåll för rövare och rymlingar"

Det är rätt svårt att definiera vad en grotta egentligen är. I Finland kan man säga att en grotta är en hålighet med väggar och tak, och som rymmer tre personer. Det skriver Tuomo Kesäläinen i sin guidebok till grottor i Egentliga Finland.

Luolavuori-grottan kan räknas vara den djupaste i området. Det är inte det enklaste att mäta avstånd inne i grottan, men cirka 45 meter från öppningen ända till det sista skrymslet är Palms uppskattning av hur djup grottan är.

– Är man intresserad får man lätt flera timmar att gå här inne. Någon gång har vi haft en grundkurs i grottkrypning här, och tre timmar passerade i ett huj.

Enligt det här tidningsklippet från 1863 har man redan länge känt till grottan som namngett bergsknallen (Luolavuori = Grottberget).

Tidningsurklipp från väldigt gammal tidning.
Bildtext Sanomia Turusta, 09.01.1863, nr 2, s. 2
Bild: Kansalliskirjasto, Nationalbiblioteket

I reportaget beskriver skribenten grottan i närheten av staden, på Ispois herrgårds marker, som "tillhåll för rövare och rymlingar förr i tiden" och att en i ressällskapet, “en rund, fetlagd man, knappt kom fram för att snabbt försöka ta sig ner; var rädd för att grottans tak skulle rasa och han själv gå i kras av tilldragelsen".

Grottor i världen kartläggs hela tiden – en månad innan vår träff har Jukka Palm varit på Gotland där man årligen kartlägger den cirka 4 kilometer djupa Lummelundagrottan.

Upplysta uppåt- och nedåtpekande klippformationer, alltså stalaktiter och stalagmiter.
Bildtext Varje år finner kartläggarna nya, tidigare oupptäckta skrymslen och vrån. Lummelundan har utforskats sedan 50-talet.
Bild: Guillaume Baviere / Wikimedia Commons

– Det är något med grottor som alltid fascinerat mig, det outforskade. Vi känner ju till månens yta bättre än grottorna på jorden.

Grafik: blått streck, på mitten blåa blad

Grottkrypning tvingar dig att leva i stunden

Det är tyst i grottan, vårt samtal orsakar inget eko.

Plipp, plopp.

Då vi efter en stund lägger sordin på diskussionen hör vi enstaka vattendroppar. Men inget annat. Bara hasandet av den man har framför sig och andetagen från den som kryper bakom.

Det luktar jord och kalk, det är trångt, fuktigt och kallt. Man slås oundvikligen av tanken: tänk om man hörde stenar rasa bakom sig? Vad skulle man göra då, utan möjlighet att kontakta omvärlden? Inne i berget får inte en enda mobiltelefon signal.

Den tanken får man bara utesluta, rädsla går inte väl ihop med grottkrypning. Uppmärksamheten riktas på det som sker här och nu: var ska jag lägga handen, ska jag ta mig fram sidlänges, eller med huvudet eller fötterna före.

Hjälmen kommer väl till pass. Det hade blivit många bulor i skallen utan den.

Pannlampan är också behändig, eftersom båda händerna behövs för att ta sig fram. De trängsta ställena är mer fysiskt påfrestande än vad vi hade trott på förhand.

Två personer inuti en mörk grotta lyser upp en solliknande grottmålning med sina pannlampor.
Bildtext I grottan finns en grottmålning – förmodligen från förra århundradet, inte dess äldre.
Bild: Magnus Wikström / Yle

Vandring i kylskåpstemperatur mitt i sommaren

Jukka Palm har varit inne i Luolavuori-grottan ett tiotal gånger. Av alla finländska grottor är det här en av hans favoriter. För att vara en finländsk grotta är rutten mångsidig.

Han tycker grottan är värd ett besök också på vintern. Då fryser vattnet som rinner längs med grottväggarna till vackra formationer av is.

– Jag sysslar med naturfotografi, så fotandet ger grottkrypningen en extra krydda.

Vi känner ju till månens yta bättre än grottorna på jorden.

― Jukka Palm, naturguide
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad

Vi kommer ut ur Luolavuori-grottan och försöker gissa hur länge vi varit inne. Alla tar fel.

Rätt svar är en timme och en kvart. 75 minuter ostörd avfjärmning från resten av världen.

Ur geocaching-perspektiv var vårt grottbesök litet snopet: behållaren med GPS-sändaren hade flyttat på sig.

Egentligen ska man alltid lägga tillbaka behållaren exakt där man hittade den.

– Nu såg jag den inte, så någon har flyttat på den, säger Christel Kujala.

Så småningom vänjer sig ögon och öron vid omvärlden igen. Vi tar av oss regnrockar, handskar och hjälmar. Utanför grottan gassar fredagseftermiddagen på: en bärbar högtalare skriker ut listhittar över förorten.

Männen på tennisplanen har lagt racketarna ifrån sig och satt sig i skuggan. Öppnat var sin öl. Undrar om de är medvetna om att bara hundra meter ifrån dem skulle det finnas en grotta att svalka sig i.

Videor: Magnus Wikström

Tiden försvinner i Luolavuori - Spela upp på Arenan

Egenland – en kulturreseguide till Finland

  • Ni, publiken, har tipsat oss om udda platser, spännande personer och roliga evenemang som skulle förtjäna mer uppmärksamhet.

  • Hittills har vi fått in mer än 4000 tips av er, och vi väljer ut de mest intressanta av dem.

  • Bekanta dig med över 100 spännande resmål på Yle Arenan eller med hjälp av Egenlands karta.

  • Artiklar om alla resmål i denna kulturreseguide finns på Egenlands webbsida, och också på finska.

  • Följ oss på instagram: @egenland!

Edit 27.1.2020: Geocache-gömmorna innehåller inte en gps-signal, utan letas upp med hjälp av gps-koordinater. Texten är nu korrigerad.

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln