Bokrecension: På besök i alkisarnas parallelluniversum – Hopplösheten och den språkliga klurigheten glänser i Crawfords andra roman

Vi befinner oss i den avfolkade skärgården intill Borgå, bland suputer, deras syskon, föräldrar, bydårar, ett envist butiksbiträde och de välbärgade sommargästerna som årligen ser till att byborna motvilligt rycker upp sig.

Det är karga, tomma backar där det smygpissas i brunnar och där ensamma, missförstådda rackare gömmer sig bakom smutsgula gardiner.

Mikael Crawford visade i och med debuten En liten bok om nästan ingenting (Vilda förlag, 2017), att han är en författare som inte drar sig för obehagliga detaljer och händelseförlopp.

I uppföljaren Drick bröder (Schildts & Söderströms) är det andra personer som för talan, men miljön utspelar sig i samma omgivning som debuten.

Inledningskapitlet är starkt: Vi träffar huvudpersonen Jan som på morgonen är ute efter en krogfylla i alkisarnas parallelluniversum.

Det är en lågmält beskriven omgivning som inbjuder till eftertanke: Jan vet hur man beter sig i en fyllecell, att man på morgonen ska sitta på sin brits och se nykter ut så att man blir utsläppt.

Efter det kretsar handlingen kring Jan och hans suputvänner, Limpan, Albert och de övriga, harmlösa figurer som dyker upp på deras vägar.

Via butiken, krogen och landbacken

Debuten bjöd på ett språk som var vågat och upprörande, som tidvis fick en att fråga sig vad meningen är med att låta så urbota äcklig.

Numera är tonen mer återhållsam, känns mera mogen men tidvis aningen tam. Man går via butiken, krogen och landbacken, man minns något flyktigt, en tredje går förbi.

Det finns inte riktigt någon röd tråd att ta fasta på trots att det finns situationer som med ytterligare djup kunde ha rört vid de riktigt relevanta frågorna, exempelvis de som har med existens och familjeband att göra.

Jag fastnar för Jans moder, som med sammanbiten behärskning beskådar hur sonen, i sitt fyllerus ligger i sängen med ryggen bortvänd från världen.

Tillfället är flyktigt, men laddat med en desperation som jag gärna hade tagit mer del av.

Räddningen är att det trots allt är spännande saker Crawford häver ur sig under läsningens lopp. Han är en hejare på slogan-liknande, fyndiga meningar och beskrivningar som säger allt som behöver sägas.

Det finns en torftig, rak humor som inte ursäktar sig och en härlig, ondskefull hopplöshet som trots allt håller läsaren alert:

[...] "förmodligen fick han rabatt på inträdet till helvetet för att han hade varit där redan medan han levde och var liksom andra resans gosse".

Östnylänningarnas röst

En av de tydligaste rösterna i romanen är den som för östnylänningarnas talan.

Här finns ett perspektiv som är genuint och djupt cyniskt, underliggande en tydlig, behärskad kritik mot de mer förmögna, till exempel stadsbor som i tiderna motade undan fiskarfamiljer till lider och bastukammare för att själva flytta in i deras hus i skärgården.

Det fina är att boken inte handlar om suputer, utan om olika slags suputer. Fyllonas liv beskrivs med ömhet och sakkännedom.

Här finns en röst som är nära besläktad med den man finner i Sabine Forsbloms litteratur, ett opretentiöst konstaterande om sakernas tillstånd, en känsla av stillestånd och som vi skulle säga i Östnyland: “duvihet” som ibland smyger in sig i rummen, mellan butikshyllorna, i de alldeles vanliga människornas liv.

När Crawford talar om östnylänningarnas givna plats som absolut lägst i rang i Svenskfinland, är det också Forsblom jag kommer att tänka på.

Den metaforiska modellen med Svenskfinland som ett hus, med helsingforsarna högst upp och östnylänningarna på bottenplanet, känns som ett klassikermaterial, jag köper det tveklöst.

Jag gläder mig åt att Östnyland har fått en så här pass rå och otämjd röst som för bybornas, fyllonas och de dåraktigas talan.

Ifall Crawford hade satsat ytterligare på att fördjupa karaktärerna, och ifall handlingen hade varit mindre flackande, hade vi haft med ett riktigt kanonslag till roman att göra.