Claes Andersson, Muminpappan och Bibeln hjälper oss att sörja - favoritdikterna i våra dödsannonser skiljer sig på olika håll i Svenskfinland

För 20 år sedan var de fem mest omtyckta poeterna i Hufvudstadsbladets dödsannonser Pär Lagerkvist, Zachris Topelius, Viola Renvall, Claes Andersson och Gösta Ågren.

Det här vet Christina Sandberg (filosofie doktor i folkloristik vid Åbo akademi) vars forskning om finlandssvenska dödsannonser publicerades då.

När jag nu ber henne kolla in några veckors söndagstidningar och jämföra med de gamla forskningsresultaten överraskas hon av att så lite förändrats.

– Jag trodde att vårt mer öppna och personliga sätt att sörja såväl människor som husdjur på sociala medier ens på något sätt skulle synas i dödsannonsernas form och innehåll. Men nej. Vi är konventionella, konstaterar Sandberg.

Favoriterna är de samma idag förutom att Gösta Ågren har blivit omkörd av Tove Jansson.

– Det berättar ganska mycket att den enda ”nya” bland de populäraste minnesversförfattarna är Tove Jansson.

Tove Jansson är ny visst, men det är samma tema med segelbåt och färd till ett annat land, inflikar Sandberg.

"Titta på båten, titta på Äventyret, sa han. En båt om natten är nånting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover. Att resa om natten är finare än nånting annat på jorden."

Tove Jansson (ur Pappan och havet)

Claes Andersson Helsingforsbornas favorit

Jag ringer upp begravningsbyrån Armas Borg som sköter de flesta finlandssvenska kunderna i Helsingfors. Hos deras kunder överglänser en poet alla de andra, nämligen Claes Andersson med denna dikt:

Det vi saknar mister vi aldrig
Den vi älskat saknar vi alltid
Vi mister aldrig den vi älskat
Den vi älskat älskar vi alltid

(Dikter från havets botten)

– Claes Andersson är idag mycket populärare än vid min genomgång för tjugo år sedan. Inte så konstigt kanske, Andersson har många dikter som går att använda som minnesvers, konstaterar Sandberg och inflikar att i finskspråkiga dödsannonser är Eeva Kilpi den absolut populäraste författaren.

Bibeln och psalmer främst i Österbotten

För tjugo år sedan var bibelcitat och psalmtexter vanligare än idag, undantaget är i dödsannonser över äldre personer.

Och så i Österbotten, där är bibelcitat och psalmer fortfarande vanliga.

“Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig, han skall leva, om han än dör.” (Joh. 11:25)

Största delen av de religiösa verserna talar om ett liv efter döden. Ur minnesverserna kan vi utläsa förhoppningen om att vår kära lever kvar någonstans, en tanke som förstås kommer från den kristna tron och löftet om ett evigt liv.

– Solen … någonstans över havet … finns en vacker plats där alla sedan någon dag möts igen. Det här finns i alla stora religioner sedan 5 000 år före Kristus.

Vi måste ha det här hoppet om att vi inte själva förgörs när vi dör. Vi måste bli kvar på något sätt, förklarar Sandberg och säger att minnesverser med detta tema var i majoritet för tjugo år sedan och dominerar fortfarande.

Topelius med "Vintergatan" hör också till favoriterna:

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

Varför inte egna dikter?

Mest överraskas Sandberg över att begravningsbyråernas opersonliga katalogverser fortsättningsvis är vanliga.

Hon trodde att minnesverserna skulle ha minskat i popularitet bland annat av ekonomiska orsaker. Ju längre annonsen är desto dyrare blir den för de anhöriga.

– Dödsannonserna handlar om att visa respekt och vördnad och för att vara på den säkra sidan gör man tydligen som de tidigare generationerna gjort.

En intressant detalj från Sandbergs tjugo år gamla forskningsrapport verkar fortfarande stämma – minnesverser förekommer oftare för män än kvinnor.

– Ja det är väl frun i huset som sköter om sådant … lite underligt att det blir på det viset.

När jag ringer runt till begravningsbyråer får jag veta att många kunder de facto har en egen dikt med sig vid första besöket.

Men den egna texten faller oftast bort, dels ekonomiska orsaker (textens längd), dels för att man sist och slutligen väljer att göra som alla andra.

– Vi vill inte visa vår privata sorg och egna dikter berättar för mycket om oss själva.

”Herregud det närmar sig …”

Christina Sandberg anser att vi borde bli bättre på att tala om döden, för vår egen skull. Mera öppenhet gör döden lättare för både den döende och de anhöriga.

– Döden är jättesvår för oss finländare, vi har en stor tystnad kring döden. Det är sällan vi talar ens med de döende om döden.

Det talas nog om hurudan begravning personen vill ha, vilka psalmer och vilka som ska bjudas in. Men vi talar inte om den faktiska döden.

Om personen säger att jag dör nog snart så kontrar vi genast med ett bortslingrande ”nå nej nå”.

Vi är så rädda för döden eftersom vi inte vill bli påminda om vår egen död, säger Christina Sandberg men inflikar att dödsannonserna ändå är omtyckt läsning.

– Det är med skräckblandad nyfikenhet vi öppnar sidorna med dödsannonser och det första vi tittar på är de avlidnas födelseår. ”Herregud det närmar sig”.