De hoppas att inkluderande skola är verklighet för fler barn i framtiden: "Vi borde ha kommit längre"

Vi är inte särskilt bra på inkluderande skola i Svenskfinland. Trots att forskning visar att elever med funktionsnedsättning mår bra av att integreras. Och trots att inkludering i vanlig klass är det som gäller även enligt lagen. Nu hoppas både forskare och studerande vid Åbo Akademi att utvecklingen ska gå framåt.

Skolgången för barn med funktionsvariationer är en känslig fråga. Det visades än en gång då Yle Österbotten nyligen rapporterade om en tvist mellan föräldrar, Vasa stad och Haga skola.

Att de här tvisterna uppstår överraskar inte Kristina Ström, professor i specialpedagogik vid Åbo Akademi. Avståndet är nämligen rätt långt mellan teori och praktik när det gäller inkluderande skola.

- Om vi med inkludering förstår alla elevers rätt att gå i vanlig klass tillsammans med sina jämnåriga kompisar så då är vi inte särskilt bra i Svenskfinland, säger Ström.

I siffror ser det ut såhär: Ungefär 40 procent av de elever som får särskilt stöd är inkluderade i vanliga klasser minst 80 procent av tiden.

Inom den finskspråkiga grundutbildningen har man utvecklat ett större nätverk av specialskolor och specialklasser, vilket gör att inkludering är ännu ovanligare för finskspråkiga barn.

- Det har ju skett framsteg, det måste man också komma ihåg. Men i jämförelse med andra nordiska länder så ligger vi efter, säger Ström.

Och visst, både lagstiftningen och statistikföringen ser olika ut i de olika länderna, vilket försvårar jämförelserna, påpekar Ström. Men i exempelvis Norge har man helt slopat specialskolor och specialklasser.

Borde ha kommit längre

Kristina Ströms poäng är ändå att både föräldrar och barn egentligen är i sin fulla rätt att kräva mer.

- Tittar vi på våra styrdokument och på vår lagstiftning så borde vi ha kommit längre. Styrdokumenten är nämligen väldigt tydliga. Det är inkludering i vanlig klass som ska vara förstahandsalternativet när man funderar på skolplacering för elever med funktionsnedsättning.

Ström följer intresserat den debatt som med jämna mellanrum blossar upp och noterar att det ofta är föräldrarna som driver frågan.

- Egentligen borde ju inte föräldrar behöva kämpa, eftersom det i läroplanen står tydligt att alla beslut gällande barns utbildning ska ske i samråd med föräldrar. Men tyvärr så vet vi att det inte alltid är så. Särskilt föräldrar till barn med funktionsnedsättning hamnar att kämpa.

Det har även gjorts studier kring föräldraopinionens betydelse.

- Studierna visar att föräldraopinionen har betydelse. En stark föräldraopinion eller ett starkt nätverk av föräldrar som vill samma sak kan driva utvecklingen framåt.

Ström ser flera orsaker till att utvecklingen går så långsamt framåt, trots en ställvis stark föräldraopinion och tydlig lagstiftning. En orsak är att kommunerna inte är förpliktade att inkludera.

Även om styrdokumenten är väldigt tydliga så tolkas de av människor, vilket gör att riktlinjerna och idéerna i styrdokumenten får väldigt olika utfall i olika kommuner.

- Det är ju det vi faktiskt ser. En elev som har ungefär samma typ av funktionsnedsättning kan i en kommun vara inkluderad i en vanlig klass och i en annan kommun går eleven i en specialskola.

Studerande: Det behövs fler vuxna i skolan

Ville Arponen, Fransilia Bengtfolks och Julia Liewendahl är inne på fjärde året av sina lärarstudier.

Bengtfolks studerar till speciallärare, Arponen och Liewendahl till klasslärare. Liewendahl har valt att läsa specialpedagogik som biämne.

Med flera års studier såväl som praktikperioder bakom sig är de mycket medvetna om vilken elevvariation de kommer att möta i yrkeslivet.

De är nöjda med studierna och tycker att de får en god grund att stå på inför sin respektive lärarbana.

Klasslärarens ansvar kan emellanåt kännas aningen skrämmande.

- Jag har väldigt många elever som jag ska hinna se och undervisa samtidigt. Och tyvärr har man inte den superkraften att man kan undervisa alla på ett rättvist sätt om man har för många elever. Det finns en gräns för vad man som lärare klarar av och orkar med, säger Ville Arponen.

Trion efterlyser fler vuxna i skolan, om man ska ha en chans att lyckas med inkludering. Inte endast lärare och speciallärare, utan också elevvårdstjänster.

- Inkludering kräver väldigt mycket av läraren, både i form av samarbete och planering. Men jag tycker nog att det är värt det för att jag tycker det är en fin sak att alla elever är tillsammans, säger Fransilia Bengtfolks.

Inkludering är samtidigt mer än en fin sak.

Flertalet studier och en omfattande forskning visar att en inkluderande lärmiljö gynnar barnen. Barn med funktionsnedsättning får rollmodeller, både för beteende och för lärande.

- Skillnaden är inte stor men tydlig, säger professor Kristina Ström.

Resursfråga

Även lärarstuderandena är medvetna om vart forskningen pekar samtidigt som det står klart att en inkluderande skola idag på många håll inte förverkligas i praktiken.

Ville Arponen anser att man måste våga prata om att det också handlar om pengar.

- Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram att det också är en resursfråga. Inkludering kräver mycket resurser. Det här är ju något som beslutsfattare måste ta tag i, det kan inte enskilda lärare ta tag i. Jag känner att vi kanske inte riktigt är där ännu, vi har inte fått beslutsfattarna med.

Och alla elever kan och ska inte dras över en kam. Utgångspunkten ska vara elevens bästa, vilket kanske inte alltid självklart är detsamma som en placering i barnets närskola.

- Man ska alltid utgå från elevens behov. Det står ju i våra styrdokument att vi ska sträva till inkludering. Men då är det också viktigt att poängtera att inkludering inte bara handlar om att fysiskt sätta en elev i en klass utan också att man ska ta med eleven socialt och allt annat som följer med i undervisningen, säger Fransilia Bengtfolks.

Fältpraktik ger viktig färdkost

Julia Liewendahl är mitt uppe i en praktikperiod som ska förbereda henne på livet som klasslärare.

Praktiken görs vid Vasa övningsskola, som upprätthålls av Åbo Akademi och fungerar som just övningsskola för lärarstuderandena.

Liewendahl säger att hon är nöjd med den elevvariation hon får möta. I gruppen hon undervisar finns flera elever som får stöd på olika nivåer.

Både elever som får allmänt stöd, elever som får intensifierat stöd och elever som får särskilt stöd.

- Det betyder att jag som klasslärare behöver fundera på hur ska jag handskas med det här i min undervisning. För mig så ger det här en bra inblick i och med att jag får differentiera, och jag tycker ju att det är jättebra att man också som klasslärare får sådana situationer som kräver att man tänker till, för i alla klasser i framtiden kommer det att ingå elever med olika behov.

Praktikperioden varar i fyra veckor, vilket enligt Liewendahl inte är tillräckligt för att hinna lära känna elevgruppen på djupet. Men praktiken ger mycket ändå.

- Lärarutbildningen kan ge en riktlinje om hur du som lärare ska tänka och hur du ska försöka stötta och differentiera, men alla elever är olika så du kan inte få något recept för hur du ska lösa alla enskilda fall.

Övningsskolorna kunde bidra mer till inkluderande skola?

Förutom Julia Liewendahl är också Ville Arponen och Fransilia Bengtfolks nöjda med den fältpraktik de fått göra vid Vasa övningsskola.

Professor Kristina Ström beklagar ändå att elevvariationen i landets tio övningsskolor inte är största möjliga.

- Som professionell i specialpedagogik skulle jag ju önska att lärarstuderande under sin studietid skulle möta den elevvariation som finns ute i våra skolor för att sedan faktiskt vara bättre förberedda för inkludering, säger Ström.

En debatt kring Vasa övningsskolas position pågick senast sommaren 2018 då fallen Lucas och Romeo var aktuella.

Sedan dess har undervisningsminister Li Andersson (VF) utlovat en reform av de finansieringsmodeller som gäller för landets privatskolor.

Bernt Klockars, ledande rektor för Vasa övningsskola, har vissa förhoppningar om att man nu ska rätta till de strukturer som har gjort att övningsskolorna hamnar i kläm ekonomiskt. Övningsskolorna har nämligen engagerat sig politiskt i frågan och efterlyser en rättvis finansieringsbas.

Klockars vill inte i det här skedet ge någon regelrätt intervju men påpekar att det trots allt handlar om betydande summor som fortsättningsvis påverkar de elevplaceringsbeslut som fattas i samråd med Vasa stad.

Medan en kommunal skola ges drygt 30 000 euro per år i statlig finansiering för ett barn med förlängd läroplikt och en grav funktionsnedsättning, får en övningsskola för samma barn endast drygt 5700 euro.

Frågan om barnets bästa blir alltså genast svårare om man beaktar den krassa ekonomiska realiteten, anser man vid landets övningsskolor.

Det handlar om medel för att kunna bygga ut ett tillräckligt stöd för elever med specialbehov, påpekar Bernt Klockars.

Professor Kristina Ström vid Åbo Akademi är mycket medveten om frågans komplexitet, men hoppas ändå att det finns vilja att utvecklas.

- Jag skulle naturligtvis önska att situationen vore annorlunda. Det är ju ett faktum att övningsskolorna har helt andra finansieringsmodeller än kommunala skolor, vilket har uppfattats som ett hinder. Men jag kan kanske ändå tänka mig att om landets övningsskolor faktiskt skulle vilja gå i bräschen för en utveckling mot en inkluderande skola så är det mycket möjligt att man också skulle hitta lösningar, säger Ström.