Hoppa till huvudinnehåll

Huvudstadsregionen

De går ute på Helsingfors gator och delar ut mat, råd och ren injektionsutrustning: "Ensamhet är missbrukarens värsta fiende"

Från 2019
fyra personer med röda ryggsäckar går över vägen.
Bildtext De röda ryggsäckarna är ett sorts varumärke för personalen som jobbar med Tukialus-projektet. De flesta på gatan känner igen dem.

Jenny och Maria är räddaren i nöden för många missbrukare. De delar ut ren injektionsutrustning och kan ge första hjälpen för att vårda sår. Och så har de med sig blåbärssaft och godis eftersom ett lågt blodsocker kan leda till slagsmål.

En man kommer fram och frågar ifall det finns någon blåbärssaft kvar. Han tar emot två tetror, en påse godis och börjar berätta om hur han haft problem med att söka stöd från Folkpensionsanstalten. Vi står och diskuterar en stund, till slut tackar han för sig och fortsätter sin väg.

Det är en kall novembermorgon. Det blåser från norr och bilarnas vindrutor är täckta av frost. Jenny och Maria från Diakonissanstalten i Helsingfors har klätt sig varmt för en dag ute på fältet. De jobbar med ett projekt som heter Tukialus och ska ge sig ut på en runda i Helsingfors centrum.

Tukialus-projektet erbjuder socialvård, rådgivning, psykosocialt stöd och diskussionshjälp till de mest utsatta människorna i samhället – de som lever på gatorna.

Målgruppen är personer som lider av psykiska problem eller missbruksproblem.

Personalen söker tillsammans med klienten lösningar på svåra livssituationer som utmaningar med att hitta en bostad, hälsoproblem och hur man ska tjäna sitt levebröd.

Möten med klienten inträffar huvudsakligen på gatan och i offentliga utrymmen - i människornas vardagliga miljöer.

Projektet har finansierats med stöd från social- och hälsoorganisationernas understödscentral (STEA). Arbetet pågår i fyra olika städer: Helsingfors, Tammerfors, Jyväskylä och Lahtis.

Människorna på gatan känner igen de röda ryggsäckarna

Ingen dag är lik den andra för Jenny och Maria. Just den här tisdagen i november inleds med ett besök i matbutiken. Korgen fylls av blåbärssaft och godis som packas in i de röda ryggsäckarna. Personalen väljer att köpa sockerrika produkter eftersom de höjer blodsockret. Enligt Jenny och Maria kan lågt blodsocker ofta vara en orsak till slagsmål och konflikter.

Utanpå syns det inte att personalen arbetar för en specifik organisation. De bär inga specifika kläder med logon, utan det gemensamma de har är röda ryggsäckar – något som de flesta på gatorna verkar känna igen.

– I ryggsäcken bär vi alla de verktyg vi kan behöva under dagens lopp. Vi har en bärbar dator, ren injektionsutrustning, kläder, första hjälpen för att vårda sår, mat och hygienartiklar, säger Jenny.

En bild på röda ryggsäckar.
Bildtext På en kall dag finns det inte lika mycket folk ute på gatorna. Då riktar Jenny och Maria stegen mot köpcenter och liknande platser, där många kan vara och värma sig.

Fältarbetet handlar ändå inte bara om att gå ute längs gatorna. Det kan också handla om schemalagda klientbesök till exempel hos Folkpensionsanstalten eller hos en missbrukarklinik.

Då vi pratar om människor med missbruksproblem eller psykiska problem talar vi om människor som ofta kan ha traumatiska erfarenheter av den egentliga vården

Maria

Dagens runda börjar i Kampen och fortsätter mot Järnvägstorget. På torget kommer ett par emot. De kramar om Jenny och hälsar på henne. På frågan om hur de mår kommer svaret snabbt, men nedstämt.

– Inte bra. Vi har igen stött på problem med lägenheten.

Enligt Jenny är en stor del av människorna de träffar bostadslösa.

– Det är många som inte har ett identitetsbevis, bankkoder eller ens möjligheten att få bankkoder, så att uträtta ärenden i dagens samhälle är svårt – till och med omöjligt.

Få vet vilka rättigheter de har till vård och stöd

Grundidén bakom Tukialus-projektet är att ta vården så nära människan som möjligt.

– Då vi pratar om människor med missbruksproblem eller psykiska problem talar vi om människor som ofta kan ha traumatiska erfarenheter av den egentliga vården. De kanske känner att de blivit fel bemötta eller dömda för sin livsstil, säger Maria.

Enligt henne är det få som vet vilka tjänster de är berättigade till.

– När vi träffar människor ute på gatan som vill prata med oss och som kommer fram till oss börjar vi med att kartlägga på vilket sätt vi kan stöda och hjälpa just den personen. Det kan handla om mer akuta tjänster som att ge mat, lyssna och ge ren injektionsutrustning, eller sedan kan det handla om att hjälpa med att ansöka om olika ekonomiska stöd, söka lägenheter eller få hälsovård.

Inne på Järnvägstorget träffar vi ett gäng som sitter på en bänk. Någon av dem halvsover men de alla tar glatt emot en tetra blåbärssaft och godis.

Efter att ha kollat att ingen behöver akut hjälp fortsätter Jenny och Maria vidare.

Jag är inte rädd i mitt jobb och jag har ingen anledning att vara det

Jenny

En diskussion börjar alltid med orden "hur mår du" eller "hur är läget". Nere vid metrostationen på Järnvägstorget träffar vi en man som berättar att han inte har någon mat hemma och att han inte har möjligheten att köpa mat.

– Vår kompis har varit tvungen att stjäla mat för att vi ska ha något på bordet, säger han.

I situationer där klienter berättar att hen inte har någon mat hemma, har personalen möjligheten att gå till matbutiken med dem. Det händer väldigt sporadiskt och sällan, men i dag är mannens lyckodag.

Inne i matbutiken tar han tag i en korg. Tillsammans med Jenny plockar han med sig potatis, lök, margarin och sallad. Maten ska räcka till slutet av veckan för honom och kompisarna.

När allt är nerpackat i plastpåsen börjar han berätta om vilka olika maträtter han ska tillreda och bjuda på. Hans humör har förändrats drastiskt under de senaste femton minuterna. När vi träffade honom vid metrostationen var han i mitten av ett upphetsat samtal och uppenbarligen på dåligt humör, men när våra vägar skiljs åt kramar han om Jenny och Maria och går iväg med ett leende på läpparna.

Tre personer inne i en matbutik. Bilden tagen bakifrån vid mjölkhyllan.
Bildtext Korgen fylls med mat för resten av veckan. Mannen berättar ivrigt om vilka olika maträtter han ska bjuda sina vänner på.
Bild: Charlotte Lindberg

Under en timme träffar vi 13 personer. De alla kommer fram för att be om blåbärssaft eller för att tala.

– Ensamhet är missbrukarens värsta fiende. De vill ha någon att prata med och någon de kan ventilera sina känslor med, säger Robert Koski, projektchef för Tukialus.

"Jag har aldrig känt mig rädd eller hotad"

Tjänsten är helt anonym och förlitar sig starkt på ett förtroende mellan personalen och personerna de möter.

– Drogmissbrukare är en väldigt stigmatiserad grupp och det finns fördomar som kan leda till att de som faktiskt behöver hjälp inte vågar söka efter den. Därför är det viktigt att det finns en möjlighet att anonymt få hjälp och rådgivning, säger Maria.

- Utomstående brukar ha svårt att förstå att det verkligen handlar om en sjukdom, fortsätter hon.

Jag tror att alla har fördomar och att många inte förstår varför de här tjänsterna är viktiga och varför de behövs

Maria

Målet med Tukialus-projektet är att bidra till målgruppens mänskliga rättigheter och belysa de sociala frågorna som berör speciellt missbrukare.

– Jag har flera gånger hört av mina bekanta att de bekymrar sig över att mitt jobb skulle vara farligt, eller att människorna vi möter ute på gatan är fientliga och aggressiva, men så är det inte. Jag är inte rädd i mitt jobb och jag har ingen anledning att vara det. Mitt jobb är tryggt och människorna vi möter är underbara och de har alltid en väldigt positiv inställning till oss och en vilja att samarbeta, säger Jenny.

– Jag tror att alla har fördomar och att många inte förstår varför de här tjänsterna är viktiga och varför de behövs, säger Maria.

Mobil hälsorådgivning i Vanda

Diakonissanstalten i Helsingfors satsar mycket på missbrukarvård. Utöver Tukialus-projektet har anstalten också en mobil hälsorådgivningsenhet – en hälsocentral på fyra hjul.

Tjänsterna är avsedda för personer som använder intravenösa droger och kompletterar de fasta hälsovårdstjänsterna.

Under en månad skickas 12 000– 15 000 använda nålar vidare från den mobila hälsorådgivningen i Vanda

I huvudstadsregionen är det endast Vanda som använder sig av den mobila hälsorådgivningsenheten. Både Helsingfors och Esbo har gjort det tidigare, men har övergått till att utveckla egna tjänster.

- I Esbo nådde den mobila hälsorådgivningsenheten inte klienterna och därför har vi valt att samarbeta med andra parter, säger Outi Huida, kommunikationschef vid Esbo stad.

- För fyra eller fem år sedan bestämde man att Helsingfors stad vill satsa på att istället ha flera olika enheter runt om i staden dit man kan ta sig med kollektivtrafik, säger Sanna Vesikansa, biträdande borgmästare med ansvar för social- och hälsovård i Helsingfors.

Den mobila hälsorådgivningsenheten i Vanda har ungefär 20 till 30 klienter per dag. Under en månad skickas ungefär 12 000–15 000 använda nålar vidare från enheten för att förstöras.

I en låda finns små förvaringslådor för använda sprutor.
Bildtext Använda nålar läggs i förvaringskärl och byts ut till nya. I princip får klienterna ta ut lika många nålar som de hämtar tillbaka.
Bild: Charlotte Lindberg
En hylla med olika storlekars nålar.
Bildtext Tjänsten är fullständigt anonym. De flesta kommer på plats för att byta ut sina nålar men också för att få hjälp med att ansöka om olika ekonomiska stöd.
Bild: Charlotte Lindberg

Klienter kan ta sig till den mobila hälsorådgivningsenheten för att byta ut sina nålar och sprutor, för att ta hand om mindre sår eller för att få rådgivning.

– Klienterna kan hämta ren injektionsutrustning så att de kan sticka sig själv på det mest säkra sättet, säger Ina som jobbar på den mobila hälsorådgivningsenheten.

Eftersom tjänsten riktar sig specifikt till personer som använder intravenösa droger är det viktigt att personalen kan ge dem den utrustning som behövs för att kunna sticka sig så säkert som möjligt.

Hon poängterar att det inte endast handlar om att dela ut rena sprutor och nålar. Personalens uppgift är också att hjälpa klienterna hitta till de rätta kommunala tjänsterna där de kan få den hjälp de behöver.

– Arbetet vi gör är viktigt och nödvändigt eftersom vi alla har samma människovärde och rättigheter, oberoende om vi har missbruksproblem eller inte, säger Ina.

Tukialus-projektet finansieras av social- och hälsoorganisationernas understödscentral medan den mobila hälsorådgivningen är en del av Diakonissanstaltens Hoiva-avdelning.

Diskussion om artikeln