En författare tar farväl - Robert Åsbackas nya roman handlar om den österbottniske författaren R.R. Eklund
Hans liv kantades av havererade skrivprojekt, olycklig kärlek, alkohol och oförverkligade drömmar. Den österbottniske författaren R.R. Eklund (1895-1946) är idag rätt bortglömd, men i sin nya roman Till livets slut ger Robert Åsbacka honom upprättelse.
"Den utanförstående diktaren är ett författarnas och litteraturhistorikerns skötebarn”, skrev Robert Åsbacka i en lång essä om författaren R.R. Eklund redan år 2011. Nu har han skrivit en hel roman om denna författare från Nykarleby som debuterade år 1919 med diktsamlingen Jordaltaret.
Liv blir fiktion
R.R. Eklund och hans litterära produktion har förblivit en angelägenhet för ett fåtal, men kanske Robert Åsbackas roman Till livets slut kan väcka ett nytt intresse bland allmänheten?
I varje fall är det intressant att i romanform närma sig denna enstöring som i Robert Åsbackas roman ser tillbaka på sitt eget liv och reflekterar över skrivandet, åldrandet och kärleken som uteblev.
Romanen börjar krigsåret 1944. Ragnar Rudolf Eklund är 49 år och i sina egna ögon en gammal man. Skrivandet har gått i stå. Hans skygga och lynniga mamma har flyttat in i hans arbetsrum och på tidningsredaktionen i Helsingfors trivs han inte heller.
Tröst söker R.R. Eklund i flaskan och i 20 år gamla brev till den dåvarande flickvännen och författarkollegan Hagar Olsson.
Konstnären skulle vara en sanningssökare och en utanförstående. I R. R. Eklunds Jordaltaret och Hagar Olssons Själarnas ansikten är bilden av konstnären som sanningssökare ständigt närvarande.
Evig outsider
I sin essä från 2011 lyfter Robert Åsbacka fram R.R. Eklunds och Hagar Olssons konstnärliga hållning och ser två författare som medvetet ställer sig på sidan om för att med kritisk blick kunna syna det samhälle de lever i.
Men medan Hagar Olsson lyckas bevara sin rörlighet både vad språk och samhällsposition beträffar, så blir R.R. Eklund fången i sin roll som outsider.
Robert Åsbackas roman skildrar på ett slående sätt denna klaustrofobi och handlingsförlamning som den medelålders författaren R.R. Eklund brottas med. Stämningen är betryckt i boken och den accentueras också av de små rum där merparten av handlingen försiggår.
Det är ett slags kammarspel som Robert Åsbacka presenterar med en åldrande författare som inte vet vart han är på väg och en mamma som tvångsmässigt håller honom kvar.
Halvvägs in i boken lyckas huvudpersonen temporärt ändå bryta sig ur sin förstelning. Han reser till hemstaden Nykarleby för att om möjligt finna en fristad och ny inspiration till de böcker han ännu ämnar skriva.
Sorgmodig sortie
Romanens titel har något olycksbådande över sig och för läsaren kommer det inte som någon överraskning att R.R. Eklund efter återkomsten till Helsingfors får beskedet om att han är allvarligt sjuk och att hans dagar är räknade.
Robert Åsbackas porträtt på R.R. Eklund är finstämt och framstår som en senkommen hyllning till en kollega, men samtidigt är det som en del av den Eklundska livströttheten även färgat av sig på Robert Åsbackas roman i form av förklaringar, en smärre tomgång i synnerhet i början av romanen och ett handlingsförlopp som bjuder på få överraskningar.
I bästa fall förmår en roman synliggöra de själsliga motsättningar som en regelrätt författarbiografi av finkänslighet eller brist på belägg tiger om, i sämsta fall förfaller romanen till att psykologisera, övertolka eller idealisera.
Åsbackas roman om R.R. Eklund undviker fallgroparna, men befäster ändå en bild som känns ganska ensidig: en självupptagen medelålders man som ser tillbaka på sitt liv som en rad felbeslut.
Till livets slut har precis som namnet antyder något trött och sorgmodigt över sig, men till slut är det ändå som om R.R. Eklund med lite hjälp av Robert Åsbacka förmår formulera ett hoppfullt credo mitt ibland all dysterhet.
Visst kan orden, besattheten och självförhärligandet förgöra en författare, men kanske man som R.R. Eklund till slut även kan lära sig att avstå - om det så handlar om ord, relationer eller drömmar.