"Svenska språket förändrade mitt liv" — tre ukrainska studerande om postsovjetisk mentalitet, metoo och framtidsdrömmar
Går det att skriva om Ukraina utan att det enbart handlar om krig och korruption och politiskt maktspel? Tomas Jansson gör ett försök då han möter tre studerande i Lviv.
Den västukrainska staden Lviv är rätt okänd för de flesta finländare, fast den fågelvägen ligger lika nära som Berlin.
Den känns främmande och bekant samtidigt. Bebyggelsen och cafékulturen är så mellaneuropeiskt igenkännbar, ett arv från många år under Österrikisk monarki. Men språken jag hör får mig att känna mig som en främling; ukrainska, lite ryska och turisternas polska.
Lyckligtvis ska jag träffa tre unga studerande som kan vägleda mig, på svenska dessutom.
För vad vet vi om landet vars invånarantal sjunkit med över tio procent sedan självständigheten 1991? Annat än väpnade konflikter och korruption och Europas näst lägsta BNP, eller att den nya presidenten framför allt är känd från en tv-show där han spelade president?
Dag 1. Lviv - på svenska
Vi har stämt träff på den självklaraste av alla platser i Lviv, utanför rådhuset mitt i Unesco-världsarvet Gamla staden, på den plats där det första rådhuset byggdes redan på 1300-talet.
Det är sent i oktober, men 20 grader varmt och strålande solsken. Torget är fullt av turister, gatumusikanter, barer och caféer och små turisttåg.
Jag förvånas inte alls över uppgiften att Lviv är den europeiska stad där turismen ökat allra mest de senaste åren, 2017 kom 50 procent fler turister än året innan. Att landet är mitt inne i en väpnad konflikt märks inte här.
Svenska språket förändrade mitt liv
― Mykyta
Nu ska 20-åriga Margo Prodaivoda och Lisa Tsareva och 19-årige Mykyta Nykonchuk ta mig till Ivan Franko-universitetet där de studerar internationella relationer.
Och till föreläsningsrummet som är hemligheten bakom det faktum att vi faktiskt pratar svenska med varandra.
Vi promenerar några trappor upp till rummet där svenskundervisningen ges, ett litet klassrum med små svenska flaggor, en stor affisch med författaren Tomas Tranströmer på väggen och fönster mot en innergård.
Sedan år 2000 har det varit möjligt att läsa svenska här och antalet intresserade stiger. Idag läser ett sextiotal studerande svenska som biämne.
Då jag frågar vad som fick de tre att intressera sig för svenska, börjar Mykyta med att berätta hur ”det svenska språket på något sätt förändrade mitt liv”.
- Då jag kom hit för att studera tänkte jag att jag skulle bli diplomat, men nu är jag ganska säker på att jag ska göra något som är relaterat till Sverige. Jag vill utveckla relationer, sprida information om Sverige i Ukraina och om Ukraina i Sverige.
Också Lisa säger att hon tänkte att det svenska språket skulle hämta med sig något helt nytt, och att det har blivit just så, att svenskan förändrat hennes liv.
- Det är verkligen kul att kunna kommunicera på svenska med folk från Tyskland och Frankrike och Kina. Och jag känner mig väldigt motiverad att fortsätta eftersom relationerna mellan Sverige och Ukraina hela tiden utvecklas.
- Jag tror inte Ukraina kan kopiera någon nordisk modell och förvänta sig att den passar perfekt för oss, men det finns mycket vi kan "låna" därifrån, speciellt när det gäller ekologi och feminism och organisation.
- Jag ville inte studera engelska, tillägger Margo som redan kan språket så bra att hon undervisar andra.
- När jag sedan hörde att vi kan läsa svenska tänkte jag "okej jag ska göra det". Jag tyckte mycket om Skandinavien och kulturen och mytologin, du vet Tor och Odin. Så jag valde det.
Det är inte så intressant tycker jag, men det är min dag
― Margo
Från det tredje studieåret framåt har man svenska bara två timmar i veckan. Men mina kontakter måste ha jobbat hårt, det är så problemfritt att kommunicera med dem.
Så verkar studierna också ta närapå all tid. Margo beskriver en vanlig vardag:
- Min morgon börjar med arbete, jag undervisar i engelska, sedan går jag till universitetet, jag går hem till min studentkorridor, äter, studerar, gör läxan och sover. Det är inte så intressant tycker jag, men det är min dag. Om jag hinner kanske jag går ut och promenerar med vänner, det är allt.
Och så skrattar hon till åt jämförelser med Sverige och Finland.
- När jag besökte universitetet i Stockholm såg jag hur man där hade tid med en massa annat, partyn och sånt. Jag kan också gå på partyn men då missar jag studierna, och det kan jag inte just nu.
Lisa tänker lite annorlunda.
- Jag har vänner som kan plugga hela natten, men jag tycker det är absolut omöjligt om man vill ha balans i livet.
- Det ger mig jättemycket att studera, men det är inte den viktigaste saken i mitt liv. Jag stannar gärna också bara hemma och läser eller målar eller tittar på film eller lyssnar på musik.
Jag slås av hur viktigt det är för dem att utbilda sig och samla på sig kapital för framtiden, och undrar varför de stannar kvar i Ukraina fast så många jämnåriga studerar i Polen – det sägs att över 30 000 ukrainare studerar där.
Kanske jag ställer den frågan sista dagen, innan jag reser hem. Men inte ännu.
Dag 2. Språkfrågan och metoo och...
Det finns många bilar i centrum, väldigt många. Luften är tung, ”unhealthy” berättar en webbsajt med information om luftkvaliteten i europeiska städer. Men bussarna och spårvagnarna är också proppfulla. Här kostar en resa 20 cent.
Nu träffas vi på ett centrumcafé där det första jag lär mig är hur viktig och ömtålig språkfrågan är.
När jag pratar med människor i Finland är det inte många som känner till att det inte är ryska som är landets vardagsspråk, att ukrainska faktiskt är ett eget språk. Googlar jag språkhistoria ser jag att det är ukrainska och vitryska som ligger närmast, lite mer avlägsna släktingar är ryska, polska och slovakiska.
Nej, det fungerar inte så
― Lisa
Språk är identitet, och just språkfrågan verkar också i ett nötskal beskriva uppdelningen i landet, mellan det mer europeiskt inriktade västra Ukraina och det mer ryskt inriktade östra Ukraina.
Mykyta börjar:
- Då jag i somras besökte Odessa pratade nästan alla ryska med mig, berättar han. Och då kanske det kändes lite som ett annat land. Med familjen kan du prata ryska, det är okej, men på en arbetsplats tycker jag man måste prata ukrainska.
- Det är väldigt problematiskt med människor som tror att ukrainska inte är viktigt, fortsätter Margo. När jag åkte till Odessa märkte jag det också. Det är lätt för mig eftersom jag och min familj pratar ryska, men visst var det konstigt att vara i en butik eller ett café där personalen inte förstod vad jag menade när jag pratade ukrainska.
- Det är ändå inte som olika länder, säger Lisa. Vi är samma land, men på grund av historiska orsaker finns det olikheter. Västra Ukraina var alltid mer europeiskt och det är svårt att bara glömma allt som var tidigare och säga ”oj vi är tillsammans nu och vi är absolut samma”. Nej, det fungerar inte så, men jag tycker att det också är bra att vi är olika.
Ett tema som har fått mycket uppmärksamhet bland nordiska ungdomar är metoo-rörelsen. Baserar man sig på rykten och fördomar kunde man tro att det är något som man i Östeuropa rycker på axlarna åt, men är det så?
Ja och nej, kanske.
Det finns många som engagerar sig i jämställdhetsfrågor. Mykyta berättar att han bland annat varit delaktig i projektet ”she did it”, där man till Wikipedia levererat texter om okända ukrainska kvinnor som är värda att känna till.
Men hur är det att vara ung kvinna?
- Mina vänner tycker den frågan är mycket relevant, säger Lisa, men jag känner också många människor som föredrar att ignorera problemet och till och med skämta om det. Det är mycket irriterande för mig eftersom jag vet vad som kan hända och händer hela tiden, så det är inget att skämta om.
- Jag är också lite rädd för att åka hem sena kvällar efter mina studier, tillägger Margo. Många säger att jag ska ha tårgas med mig, och det har jag, men det är så konstigt att jag måste ha det. När vi promenerar i stan med mina kvinnliga vänner finns det många män som tänker att de kan prata med mig och få mitt telefonnummer och så vidare. Det behöver inte vara dåligt, men då de pratar med oss som till ett föremål!
- Jag önskar att man i Ukraina skulle prata mer om metoo. Det finns många kvinnor som är rädda för att prata om det, eller känner att det inte är någon idé att anmäla kvinnomisshandel eftersom polisen ändå inte gör någonting.
- Det finns också många som tänker att det inte är så viktigt, att det finns andra problem. Jo, det finns, men jag tror att många problem börjar med problem i familjen, så vi måste prata om det.
Men förändras det här då nya generationer växer upp? Ja och nej, igen.
- Jag hoppas att det kan förändras, säger Lisa. Men det gäller inte bara äldre människor, också jättemånga unga killar fortsätter att bete sig på samma sätt. Jag kan inte förstå det, du pratar med någon, allt är bra och du tycker vi är på samma sida. Men så kommer ett skämt, och då kan du inte förstå det, att de inte kan se hur jag reagerar.
Vi liksom förväntar oss att något dåligt ska hända
― Lisa
Men visst lever de unga i en annan verklighet än deras föräldrar, speciellt jämfört med deras mor- och farföräldrar?
- Ja, naturligtvis, säger Lisa. Och det kan vara svårt att få min mamma att förstå att världen har förändrats och att jag kan skapa en liten värld omkring mig, för det är någonting som hon inte kunde göra.
- Fast om vi pratar om mina föräldrar så ser jag ingen skillnad mellan min och deras generation, säger Mykyta. Pratar du om mina mor- och farföräldrar så är skillnaden väldigt stor. Deras tankar var väldigt sovjetiska, de var konservativa, men mina föräldrar är det inte.
Det finns en generation som fortfarande berättar hur billigt och skönt allting var under sovjettiden. ”Och taxichaufförerna”, tillägger Margo, ”de berättar alltid hur dåligt och dyrt allt är nuförtiden”.
Men också fast man är född i ett självständigt Ukraina kan man känna av ett slags sovjetmentalitet, som om den hängde med i ens dna.
- Det ligger djupt i vår mentalitet, säger Lisa.
Kan man sätta fingret på VAD det är?
- Vi är kanske rädda. Jag tror att rädslan stannar i oss för att vi hela tiden är rädda för att något dåligt kan hända, vi liksom förväntar oss att något dåligt ska hända.
Du också?
- Ja naturligtvis, säger Lisa och skrattar till.
Och då jag frågar om framtidsdrömmar, det där som nordiska unga funderar så mycket på, att en existentiell ångest ständigt lurar bakom hörnet, får jag här mest korta svar.
Lisa förklarar det med att hon inte försöker planera mycket eftersom det inte brukar fungera så bra, "och jag förväntar mig inte så mycket av livet”.
Kanske kunde han göra något med problemen i sitt land och inte göra något med Ukraina
― Margo
Den mest komplicerade frågan handlar ändå förstås om kriget och annekteringen. Gränsområdet mot Ryssland och Krimhalvön.
För en turist finns det ingenting i Lviv som tyder på att landet skulle befinna sig mitt i en väpnad konflikt. Men om man bor i staden, hur känns det då?
- Det är ganska lätt att ignorera kriget, konstaterar Lisa. Men så många människor har åkt till fronten, också sådana som jag känner från min stad, så det går ändå inte att ignorera.
- Men jag vet att jag inte kan påverka det just nu. Det viktigaste jag kan göra är att utveckla mig själv och kanske förändra saker i mitt land sedan när jag är äldre och har mer erfarenhet.
- Jo, men du vet, tillägger Margo, när du studerar och arbetar, då tänker du inte så mycket på kriget och politiken. Okej, jag måste veta vad som händer i Ukraina och världen, och jo, jag känner mig deprimerad.
- Jag vill att det tar slut, men jag vet också att president Putin vill ha det så här, och det kan jag inte heller förstå. Ryssland är så stort och har så många problem, och kanske kunde han börja med att göra något med problemen i sitt land och inte göra något med Ukraina.
Och Mykyta, som väl i något skede riskerar att bli inkallad och få en biljett till fronten?
- Jag tänker inte på det varje dag, och jag kan inte säga att kriget påverkar mig personligen. Men det påverkar samhället, så därför påverkar det ändå också mig som är en del av samhället.
- Och om jag blir inkallad ska jag åka dit och försvara mitt land. Det är jätteviktigt. Det kommer att bli svårt men det är viktigt. Men jag hoppas att kriget ska vara över när jag är klar med mina studier.
På kvällen tar jag ett nytt varv i Lvivs Gamla Stad och ser gatumusikanter överallt.
Det är blues och rock och ukrainsk pop, och med undantag av de äldre dragspelsgubbarna har alla väldigt många lyssnare. Ibland blir det som konserter där artisterna lockar med publiken till allsång.
Då jag kommer bort från turistkvarteren förändras staden. Gatuskyltarna är skrivna enbart med kyrilliska bokstäver, och småningom förbyts de snyggt renoverade centrumstenhusen till det svavelgråbruna slitna som jag känner igen från 90-talets Östberlin.
På vägen tillbaka till mitt hotell promenerar jag förbi en teater. En föreställning av Markisinnan de Sade har nyss slutat, men jag kan inte hålla mig från att gå in och se mig omkring i foajén.
Där kastas jag på en gång tillbaka till Åbos sena 1980-tal, det gamla stortorget där kulturen för några år tog över slitna lokaler och trollade fram magiska stämningar. Eller Berlins tidiga 90-tal. Det slitna, platser som rymmer så mycket historia och möjligheter som ännu inte renoverats bort.
Jag fascineras av någon anledning av en omgivning som inte är putsad, som inte smakar etablissemang, som har något av underdog över sig, en stämning av ”här kan vad som helst hända”.
Just det putsas bort överallt i Europa just nu, också i Lviv. Men här har man bara just hunnit börja.
Dag 3. En guidad tur som slutar hos en berusad anka
Jag har bett mina Lviv-vänner om en guidad tur där de visar mig ställen som är viktiga för dem. Det är fortfarande soligt och varmt, en perfekt dag för att flanera.
Margo promenerar bredvid mig och pekar fram vackra detaljer på husfasaderna.
- I Lviv ska man inte titta neråt, man ska titta uppåt, mot fasaderna och taken, berättar hon och riktar min blick mot en ståtlig statykonstruktion på ett tak. En version av den amerikanska frihetsgudinnan som i Lviv sitter omgiven av två manliga figurer, den enda i världen där hon faktiskt sitter.
Vi kommer till Margos favoritpark, alldeles invid universitetet. Här finns det ännu i slutet av oktober gott om träd som vägrar lämna ifrån sig sin grönska.
Hit kommer de när det är fint väder, för att komma ifrån studiemiljön en stund. Margo älskar att studera alla hundar som det finns många av, ”med sina människor” som hon uttrycker det.
Till slut är vi tillbaka i Gamla stadens kvarter som varje kväll fylls med flanörer och gatumusikanter.
Då jag frågar om det bara är turister som kommer hit, att jag här egentligen inte ser någonting av ”det riktiga Lviv”, får jag nickanden som svar.
- Ibland kanske vi kommer hit, men varför skulle vi gå till turistmatställen? Mest är det turister här, polska turister, så hellre går vi någon annanstans.
Gamla staden som en turistkuliss. Men så är det väl överallt, också i Stockholm och Krakow och Warszawa.
Vårt parlament är som en tv-show
― Margo
Vi avslutar promenaden med en gemensam måltid. De väljer ställe, det blir Drunken Duck där menyn berättar att ingen ”drunken duck” har kommit till skada, bara nyktra ankor.
Ingen av oss beställer anka. Jag väljer falafel och grillade grönsaker, de andra tar hamburgare eller en banantårta.
Vi fortsätter prata vardag och studier och korruption.
Ja, det är irriterande när man kan köpa studiepoäng och tentresultat, irriterande när det finns lärare som ger poäng efter kvinnors utseende, konstigt när någon som spelar president i en tv-serie faktiskt blir vald till riktig president.
Margo skrattar till åt att han i tv-showen alltid tog cykeln till jobbet.
- Men som riktig president cyklar han inte till sitt jobb, han har en bra bil.
- Jag hoppas han och de nya i parlamentet ska bli bra politiker, men jag tror inte mycket på dem för de är inte politiker. Politiker måste ha utbildning och veta vad de gör, måste känna till lagarna. Men nu är vårt parlament som en tv-show, det är så konstigt.
Det blir förstås inte mindre konstigt av att det inte bara är i Ukraina som det känns så. Tänk USA. Tänk England. Men Lisa fortsätter innan jag hinner ta upp det.
- För mig personligen var det en överraskning att så många röstade på den här personen som byggde sin karriär på politiska skämt. Jag kan fortfarande inte förstå det. Men kanske det är bra att någonting förändras, och det är absolut ett nytt ansikte. Tidigare var allt bara som en ond cirkel, det kunde se ut som om något förändras men i själva verket hände ingenting.
Vem ska utveckla landet om alla flyttar bort?
― Mykyta
Till slut ställer jag den där frågan som jag kom att tänka på när jag hörde att 30 000 unga ukrainare flyttat till Polen för att studera – ni är så ambitiösa, så varför gör inte ni likadant?
- Men vi har inga pengar, säger Margo och skrattar. Man kan inte flytta utan pengar, kommer vi till Sverige utan pengar är det ingen som vill ha oss där. Jag vill studera utomlands, jag vill bo någon annanstans, någon gång. Men min familj är här och nu kan jag inte lämna den.
- Och vem ska utveckla landet om alla flyttar, tillägger Mykyta. Det är vi som ska utveckla det, och landet behöver oss.
- Men jag tycker inte så mycket om konceptet med länder, säger Lisa. Jag tänker att hela världen är mitt land, och jag vill samla på mig olika typer av upplevelser. Jag vill försöka förstå hela världen, inte bara den här platsen där jag föddes. Jag valde inte den här platsen, jag kunde inte välja, men nu kan jag faktiskt det.
Men ni är ju väldigt unga ännu?
- Kanske inte för Ukraina. Nästan alla som kommer från Sverige säger ”ni är så duktiga, ni kan så många olika saker och talar olika språk”. Men i Ukraina är det inte tillräckligt, för det är många här som är duktiga. Vi gör och gör och gör men det är aldrig tillräckligt. Konkurrensen är så hård.
Och så avslutar Margo med tankar som får mig att tänka på dramatikern Anton Tjechovs unga kvinnofigurer, trötta men med stora drömmar.
- Jag är 20 år gammal och alla sa att mina studieår ska bli de bästa i mitt liv, så jag hoppades att det skulle bli så. Men nu är jag så trött. Jag stiger upp klockan åtta och arbetar och studerar och jag gör det varje dag, jag har ingen tid att göra ingenting.
- Det är kanske jättebra, för då har jag ingen tid att tänka på dåliga saker, jag har ingen tid att vara deprimerad. För om jag är deprimerad så kan jag inte åka till universitetet, då kan jag inte göra någonting alls. Så jag får inte bli deprimerad.
Dag 4. Färre bilar och en flådd höna
Jag undrar varför det är så tyst.
Just det. Det är söndag. Då är privatbilismen förbjuden i centrum.
Jag hinner med en sista promenad. Det är årets sista varma dag.
Esplanaden som startar vid operan är fylld av människor, alla bänkar är upptagna och under dagen möter jag tre ståtligt uppklädda bröllopspar som tillsammans med en fotograf söker de ultimata vyerna.
Lviv är Ukrainas fjärde största stad med nästan 800 000 invånare. Här finns 150 000 studerande, det märks, liksom att staden ofta varit en del av en mellaneuropeisk kultur tillsammans med polska Krakow.
Gamla staden är fylld av historia. Till det hör också att den varit uppdelad i fyra religiösa zoner. Spåren syns fortfarande. Här finns en liten men ståtlig armenisk kyrka mitt i de gamla armeniska kvarteren, här finns också judiska kvarter med spåren av en synagoga – idag omgiven av en gammal stadsmur och otaliga restauranger.
På väg mot tåget hemåt går jag förbi en grekisk-katolsk kyrka. Mässans sånger ekar ut mot gatan från högtalare som är placerade utanför kyrkan, och många följer med mässan från kyrktrapporna.
Vi måste prata mer om människor än om män och kvinnor
― Margo
Ju närmare järnvägsstationen jag kommer desto mer ser jag av en helt annan värld än den som dominerar i centrum.
Här har tanter och gubbar ställt upp föremål på rad till försäljning, från strumpor till kastruller, svampar till majskolvar, något som ser ut som en flådd höna ligger också där på en utbredd sjal. Reklamskyltarna längs gatorna är fyllda av könsstereotyper, och jag minns Margos och Lisas arga kommentarer om rådande könsroller.
- Det fanns människor i mitt liv som sade att diplomat inte är ett jobb för kvinnor, att de måste tänka på barnen och mannen, laga mat och städa och göra allt för mannen. Jag sade att vi måste prata mer om människor istället för om kvinnor och män. Livet är så kort. Vi måste njuta av livet och göra vad vi vill, inte vad andra människor säger att vi måste göra.
- Äktenskap är en stor sak här i Ukraina, tillade Lisa, och ibland känns det som om det inte spelar någon roll hur duktiga vi tjejer är eller hur bra vi känner oss på egen hand. När jag besökte min gamla skola i somras och pratade med lärare var den enda sak de frågade "Har du en pojkvän?".
Jag har sett en bit av Ukraina. En liten bit. En stad där ukrainska som språk är självklart, där man tittar allra mest mot Europa. Dubbelt större Charkiv eller huvudstaden Kiev (Kyjiv på ukrainska) är något annat. Om Lviv är kulturstaden som bygger på en mellaneuropeisk stadskultur, är det ryska mycket mer närvarande i Charkiv och Odessa, den ryska populärkulturen, det ryska språket.
Men mycket förändras, överallt i Ukraina. Efter att visumfriheten med EU trädde i kraft 2017 har fler ukrainare rest utomlands, västerut, och hämtat med sig intryck som är något annat än det postsovjetiska.
Och jag vet. När Östberlin är färdigrenoverat och Krakow är på god väg, hittar jag ännu något av det där ruffiga underdogaktiga i Lviv.