Essä: Klimatförändringen har blivit ett ideologiskt verktyg - vad betyder det här för demokratin?

Det är en realitet att vårt industrisamhälle påverkar naturen på en massa sätt. Föroreningar och skövling av naturen skadar omgivningen och djurriket.

Sedan 1980-talet har en uppvärmning av klimatet ägt rum, det har lett till en rad diskussioner och samhälleliga processer.

Men i takt med att debatten kring klimatet tar allt mera utrymme seglar nya risker upp.

Då människor förhåller sig kritiklöst till domedagsretorik, detta kallas ofta alarmism, uppstår allvarliga risker för ekonomisk och politisk manipulation av befolkningen.

Det här är ett demokratiproblem, skriver Nicolas von Kraemer i den här essän.

Står demokratin i vägen för snabba, nödvändiga beslut?

Klimatförändringen uppfattas, tillsammans med populism och det globala systemets osäkra framtid, av många människor som vår tids största hot.

I en artikel i Dagens Nyheter kommenterades nyligen klimatet av den svenska filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö. Han sitter med i olika etiska råd och kommittéer och har skrivit boken Etikprofessorn.

Tännsjö poängterar att tiden för vår planet håller på att rinna ut och att vi behöver snabba och drastiska åtgärder:

”etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över”.

Tanken om demokratin som en stötesten för handlingskraft är inte ny men den har blivit vanligare.

År 2010 framförde ekologen James Lovelock i Guardian en tanke om att människor är för korkade för att lösa klimatkrisen och att det största problemet är ”den moderna demokratin”.

Lovelock uppfattade klimatförändringen som ett slags krigstillstånd då ”demokratin måste läggas på is för en stund”.

Professorn i klimatstrategi Jørgen Randers har framfört liknande åsikter och tillagt att diktaturen i Kina utgör en bra förebild eftersom systemet fattar snabba beslutt.

Anders Wijkman som är ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och ordförande i Romklubben och Climate-KIC har också lyft fram Kina som ett föredöme eftersom landet är toppstyrt och kan fatta snabba beslut – dessutom finns det ingen ”opposition som bråkar”.

Finländska perspektiv: Miljökrav eller individens rättigheter?

Janne I. Hukkinen, professor i miljöpolitik, skrev nyligen i Helsingin Sanomat (12.5) att miljökraven inte kan uppnås i den ”nuvarande liberala demokratin som betonar individens friheter”.

Det typiska är igen det auktoritära språkbruket: Det räcker inte med att eftersträva reglering utan hela den liberala demokratin och individuella friheten skall kringskäras.

Det ”gemensamma goda” utgör det absoluta målet och helgar således medlen.

Även andra liknande teknokratiskt inspirerade lösningar har presenterats.

Professor Lassi Linnanen som är medlem i Finlands klimatpanel är en av de som föreslagit personliga koldioxidbudgetar som lösning på klimatförändringen.

Alla jordens invånare skulle få en kvot som kunde överskridas endast genom att ”köpa utsläppsrättigheter av andra konsumenter”.

Ett liknande system skulle enligt Linnanen i praktiken betyda att utlandsresor och saftiga utländska biffar endast kunde konsumeras genom att köpa utsläppsrättigheter av mindre konsumerande människor i tredje världen.

Linnanens system har påfallande likheter med det system av social kredit som håller på att utvecklas i Kina.

Systemet, som redan tagits i bruk, är ett högteknologiskt massövervakningssystem som följer privatpersoner och företag och samlar in information om hur väl dessa följer normer och regler varefter de poängsätts.

Låg kredit leder till restriktioner i personlig frihet och avancemang samt andra bestraffningar som försvårar det dagliga livet.

Diskussionen om klimatkvoter i väst glider in i samma mönster då man talar om hushållsbaserade klimatkonton som kontrollerar människors diet, rörelsefrihet, vanor och livsstil.

Med klatschig teknologi och roliga applikationer är det inte otänkbart att ett liknande system skulle omfamnas också i väst.

Influencers, media och andra påverkare - hur talas det om klimatfrågor just nu?

De antidemokratiska sentimenten blir vanligare också hos journalistkåren och i offentligheten överlag.

Resegurun Riku Rantala kryper i en artikel till korset gällande sitt dåliga samvete över alla flygturerna i sitt liv.

Rantala efterlyser krigstidens starka ledare och experter för att reglera och diktera politiken, om det så kräver en klimatfascistisk regering.

Artikeln handlar om skam, skuld och rottingens ljuva tvång.

Liknande idéer framlades i Expressen i en artikel titulerad ”Kör över vårt folk, Löfven – klimatet måste räddas”, undertecknad av 87 influencers:

”I det långa loppet kommer vi att hylla dig för ditt mod, din klokhet och ditt ledarskap” skriver de.

Det typiska för alla dessa uttalanden är att de ofta uppfattas som intressanta, väluttänkta och progressiva. I alla fall möter de sällan motstånd eller kritik.

Sedan hakar politiker på retoriken, som då Alexandria Ocasio-Cortez hävdat att klimatförändringen är den yngre generationens andra världskrig och att världen går under om 12 år om inga åtgärder vidtas.

Och för den totala mobiliseringen behövs givetvis den totala staten.

"Köttnationalism" och manligt förtryck - hur kopplas de samman med klimatfrågor?

Hur klimatdiskussionen tar politisk form och uttrycker ideologiska positioner kan man se exempel på i rikstidningar, tidskrifter och sociala medier.

Diskussionen om köttindustrin som fördes i Hufvudstadsbladet i slutet av förra året utgör ett bra exempel.

En skribent talade om att ”köttnationalismen” måste stoppas – ett begrepp som är fullständigt ideologiskt betingat och helt i linje med den enorma rekonstruktion av begreppet ”extremhöger” som pågår idag.

I tidskriften Astras nummer om mat beskrivs också köttätandet som en förtryckarmetod där vita män behandlar både djur och kvinnor på samma sätt.

Köttätandet måste bekämpas, hävdar en skribent, om ”kampen mot patriarkatet” skall vinnas.

Här målas den vita köttätande bilkörande mannen upp som samhällets, naturens och framstegets fiende.

Liknande idéer har framlagts i Forbes under (den senare ändrade) rubriken ”Kan ’toxisk maskulinitet’ vara orsaken till klimatförändringen?” (What If ”Toxic Masculinity” Is The Reason For Climate Change?).

I en artikel i Helsingin Sanomat (5.5.2019) skriver också Timo Peltonen om hur män inte är intresserade av att rädda miljön medan de flesta som gör något är ”modiga kvinnor”.

Problemet borgare

I samma anda rskrev tidningen Etc att ”borgerliga gör vad som helst för att slippa rädda mänskligheten” – i sig ett betydligt mera oroväckande uttalande än någon av de twitter-kommentarer som står som bevisbörda för det borgerliga ”klimatfördröjandet, klimatförvillandet och klimatförnekandet”.

På Etc Play beskrivs borgare som ”planetens pyromaner” och de anklagas för att låta ”planeten brinna upp”.

Ett purt ideologiskt och dessutom extremistiskt uttalande som vill föra fram att de ideologiska motståndarna önskar hela mänsklighetens undergång.

Likheterna med ytterhögerns domedagsprofetior om den västerländska civilisationen är slående men retoriken ännu storskaligare.

Här målas den vita köttätande bilkörande mannen upp som samhällets, naturens och framstegets fiende

Nicolas von Kraemer

Också i Ny tid (30.4.2019) hänvisar en skribent till ETC och instämmer i analysen om att ”högermän” (en vanlig hotbild i dagens samhälle) näthatar och förstör klimatet.

Logiken här är självklar. Gårdagens ideologer kunde endast tala om den korrumperade ungdomen och samhällsmoralens degenerering – dagens ideologer kan klandra sina motståndare för att vara medskyldiga till hela världens konkreta undergång.

Vetenskap och i naturen förekommande fenomen politiseras för att kunna föra fram en ideologi som naturlig och objektiv.

Om detta lyckas handlar debatten inte längre om åsikter, idéer och tolkningar utan om den absoluta Sanningen och de som naivt opponerar sig mot den.

Forskare Kirsti M. Jylhä hävdar i en Yle-artikel att de som ”förnekar” klimatförändringen oftare också ogillar jämlikhet, inte bryr sig om mänskligt lidande och dessutom är rasister medan de som bär upp klimatagendan förespråkar rättvisa.

I andra fall är det Trump som av ideologiska orsaker används som boven i klimatdramat. Verkligheten är mer komplicerad än så, under Trumps första två som president stängdes fler kolkraftverk än under hela Obamas första period.

Omvänt används Kina som ett föredöme trots att landets pågående expansion av kolkraften är lika omfattande som hela USA:s totala kolkraftsproduktion.

Jonna Sima på Aftonbladet rubricerade stort: ”Lyssna på Greta – annars dör vi”. Sådana slagord sågs förr endast på domedagsplakat.

Ideologier och sanning: Hur få bukt på människan?

De enda som idag öppet och utan motstånd kritiserar demokratin och talar om dess avskaffande är just klimataktivisterna, och vissa andra som stundvis för fram idéer om teknokrati för att få bukt med tidens ohyfsade åsikter.

Redan i det tidiga 1900-talets högerextremism och efterkrigstidens vänsterextremism förekom idéer där naturen och djurriket inkorporeras i ideologin för att påvisa dess vetenskapliga sanning.

Det möjliggör en reducering av människan till ett djur som har en ”plats” i naturen som med våld, tvång och terror måste säkerställas.

Också akademiker och intellektuella dras ofta med i de extrema rörelserna, vare sig det handlar om krigsivern 1914, nationalsocialismens transcendentalism eller efterkrigstidens utopiska socialism.

På ett visst plan är det logiskt att det tjugoförsta århundradets stora ideologi verkar bli en sorts grön jakobinsk rörelse.

Puritanismen - en ny religion

Journalisten Sanna Ukkola kommenterade nyligen i ett blogginlägg det hon kallar ”nypuritanism”, det vill säga personer som tycker om att kommentera andras ätande, duschande eller resande.

Ukkola lyfter fram trenden att i vår välfärd och vårt överflöd avsäga sig njutningar och dessutom uppmana också andra att göra det.

Det håller på att uppstå en ny slags religiös asketism: sopa istället för att dammsuga, släck lampan och tänd ett ljus. Res inte, sälj din bil, ät gräshoppor och håll lägenheten lagom kylig.

Om man vill göra en riktigt stor klimatgärning är en åsikt som idag förekommer att det bästa är att inte skaffa barn.

Professor Janne Kotiaho talar till och med om att man borde ge barnlöshetsstöd, att populationen borde minska och att byggandet av hus, tågbanor och motorvägar är skadligt.

Asketismen går här in i en slags eko-malthusianism.

Den brittiska prästen och skribenten Thomas Malthus framförde i slutet av 1700-talet idéer om proto-eugenik och avskaffande av fattigvårdslagar.

Hans främsta argument hörde dock ihop med en slags moralism: celibat, avhållsamhet och uppskjutande av giftermål skulle lindra fattigdomen i de lägre klasserna.

Finlands kanske kändaste malthusian är Pentti Linkola som förespråkar eko-totalitarism. Linkola har talat för en återgång till det förmoderna samhället där modern teknologi inte behövs.

Han har dessutom fört fram idéer som hyllar eliten och betraktar demokratin som ”dödens religion”.

Trots att Linkola är extrem då han bland annat uttryckt stöd för terrorism, massmord och sjukdomsepidemier har det allmänna tankesättet flyttat mycket närmare hans idéer.

Hela mänskligheten riskerar bli diagnostiserad som en sjukdom vilket är en farlig väg mot en antihuman politik.

I Storbritannien arresterades nyligen tre personer efter att klimataktivister med hjälp av drönare försökt störa flygtrafiken vid Heathrow.

En av de arresterade var grundaren för Extinction Rebellon Roger Hallam som konstaterade att ”konsekvenserna för att inte göra revolt utgörs av obeskrivligt lidande och död för miljarder människor... “

Revolt innebär massiv ekonomisk förstörelse och djupgående personliga uppoffringar.

Hallam sammanfattar det som är det centrala för rörelsen: en alarmism som berättigar till attacker mot samhället samt ett spridande av idéer om personlig synd.

Också extremhögern attraheras av klimatalarmismen.

Terrordåden i Christchurch och El Paso detta år begicks av personer som betraktade sig som ekofascister – de handlade enligt egen utsago i en värld utan framtid där överpopulation utgör ett massivt hot, också om det här inte var dådets huvudmotiv.

Bör man leva som en munk?

Petteri Taalas som ledde det meteorologiska institutet 2002–2016 och numera sitter som generalsekreterare för meteorologiska världsorganisationen kritiserade nyligen de överdrivna alarmistiska tendenserna i samhället.

Taalas poängterade att man inte behöver leva som en munk för att rädda miljön och att exempelvis barnlöshet eller radikala dietförändringar inte löser problemen.

Man behöver inte sluta flyga, använda bil eller avstå från allt kött.
Taalas lyfte även fram ett annat problem, nämligen att extremrörelser börjat sätta tryck på forskare och hotat med domedagsbilder.

Taalas framförde att ”IPPC:s rapporter har lästs som bibeln” i syfte att hitta ställen som kan stöda radikala tolkningar och därmed ge upphov till ideologier som ”har drag av religiösa extremiströrelser”.

Tid för eftertanke - mediernas roll är central i hur man talar om klimatfrågor

I skapandet av hotbilder har medierna - tyvärr - intagit en central roll, de facto är bilden av klimatkatastrofen till stor del en mediebild.

The New Yorker publicerade nyligen en artikel där hopplösheten inför den annalkande och oundvikliga ”klimatapokalypsen” begrundades prydd av en dramatisk bild av en mamma med sitt barn i en skog som våldsamt brinner till aska.

På BBC kan man läsa att vi bara har 18 månader på oss att rädda planeten.

Ofta förknippar också icke-insatta journalister återkommande fenomen som exempelvis vattenbildning på Grönlandsisen eller islossning vid en glaciär som tecken på domedagen.

I medierna skapas också uppdelningen mellan ”troende” och ”förnekare” som är högst ovetenskaplig och polariserande.

Det finns en risk med att låta extrema och alarmistiska tolkningar sprida sig i samhället utan utmaning eller kritik.

Om människor är rädda att fråga, vädra motsägelser eller kritisera kultbeteende går vi i fel riktning.

Istället borde vi få till stånd en lugn och sansad debatt om hur industrisamhället kan göras miljövänligare och skapa
realistiska åtgärder.

Utan att riskera tillväxten främst i tredje världen, utan att riskera energiförsörjningen eller rörelsefriheten på hemmaplan.

Utan marknadsploj, maktpolitik och identitetsbyggande. Utan predikningar om skam, synd och panik.

Om människor blir överkörda då klimatbeslut och åtgärder fattas är det ett demokratiproblem, men också ett praktiskt problem.

Då glömmer man bort att det, trots allt, är vi människor som befolkar den här världen som tillsammans måste lösa de problem som kommer emot oss.

Om man ser klimatutmaningar, är inte det logiska då att försöka handla på ett sätt som möjliggör att människor är förmögna att själva tänka, inte bara låta sig ledas och styras, av rädsla eller maktlöshet?

Text: Nicolas von Kraemer, historiker