Kolumn: Dags att jaga bort alla spöken – det här är en kväll för hjältar

Vi skriver den 15 november och vet knappt om vi ska sitta, stå, skrika, skratta eller gråta. Det tog ett liv att ta sig hit. På nittio minuter kan landslaget slutligen jaga bort alla spöken som har hemsökt ett helt fotbollsfolk. Det här är en kväll för hjältar. Gör det, nu, skriver Yle Sportens Mats Ahlnäs.

Allt är precis som vanligt, men ändå inte. Landslagschefen Lennart Wangel sitter avslappnat och knappar på sin telefon, presschefen Timo Walden springer runt som en yr höna och försöker få alla journalister att hålla tidsbegränsningarna.

Det är så det brukar se ut i landslagsfabriken dagarna före en kvalmatch.

Ändå är absolut ingenting som vanligt.

Att medier från några av de största fotbollsländerna i Europa har landat i Helsingfors skapar en kuliss. Att finländare är beredda att betala hutlösa summor för att se en hemmamatch mot Liechtenstein ritar om förutsättningarna. Att många andra kommer att samlas i novemberkylan vid storbildsskärmar i flera städer klockan 19.00 säger allt om matchens magnitud.

Var var du när Finlands fotbollslandslag skrev historia?

Det är grundfrågan när vi har bläddrat fram till den 15 november 2019 i kalendern. Den ligger redan på tungan och smakar sött.

Vi bottnar i det här nu, EM-slutspelet känns i fingertopparna. Tänd lamporna, tryck på play, kom ihåg hur anmärkningsvärd landslagets resa är.

Kanerva snart helgonförklarad

“Ut med klubblagschippet, in med landslagschippet” var en mening som Hasse Backe myntade under sin korta och oerhört misslyckade tid som finländsk förbundskapten.

Backes arv till Finland var inte något att jubla över, men det var ofrånkomligen så att han åtminstone visste hur han skulle kommunicera. Det verbala spelet behärskade svensken betydligt bättre än det fotbollsmässiga.

Markku Kanerva hanterar båda två. Han är snart helgonförklarad i finländsk idrott och vet allt om hur man bygger upp trovärdighet.

För mindre än tre år sedan tog han fotbollslandslagets hand och började en vandring som då kändes evighetslång. Han programmerade om landslagschippet, injicerade en omfattande dos med glädje och kryddade med ett enkelt, rakt, tydligt, vägvinnande spelsätt.

Grovt taget har Finland inte ett bättre material nu än när Hasse Backe ledde landslaget. Klubblagsadresserna skrämmer inte många, men när spelarna byter om till de blå mjukisbyxorna händer det som Backe drömde om.

“Ut med klubblagschippet, in med landslagschippet.”

Finns inga ursäkter

Därför står vi här och vet knappt om vi ska sitta, stå, skrika, skratta eller gråta.

Liechtenstein hemma i Helsingfors på ett snabbt, jämnt, fördelaktigt konstgräsunderlag. På pappret är det en av de överlägset enklaste uppgifterna som Finland kunde ha önskat sig i det här skedet av kvalet.

Ingen ville säga det rakt ut dagen före match, men alla på det där spelarhotellet vet om att det här är de alldeles kristallklara premisserna:

Det finns inga ursäkter. Om man inte klarar av att slå lilla Liechenstein – fjärde sämst i hela Europa enligt den senaste världsrankningen – har man absolut ingenting att hämta i ett fotbolls-EM.

Finland har orienterat sig förbi Bosnien-Hercegovina och Grekland med eftertryck, hanterat en marsmatch i Jerevan med bravur och stått upp väl mot Italien i två repriser.

Landslaget är på väg att fullborda en av hela EM-kvalets vackraste sagor. De trampar på tröskeln till att skriva ett nytt kapitel i historieböckerna och ska bara ställa det andra benet i fotbollsfesten i Europa nästa sommar.

Det tog ett liv att ta sig hit för finländsk fotboll. På nittio minuter kan landslaget slutligen jaga bort alla spöken som har hemsökt ett helt folk i decennier.

Det här är en kväll för hjältar. Gör det, nu.