Marianne Jansson var syster Juliana i 17 år men lämnade klostret och påbörjade ett nytt liv
- Sist och slutligen visste jag ju inte vad det var för en gemenskap som jag gick in i. Då var jag 24 år och ville tjäna Jesus. Det blev klart först senare, att nåden inte hade något utrymme i systerskapet.
Marianne upplevde att hon blev ett offer för andligt och mentalt våld.
- Jag försökte lyda och leva enligt klostrets regler i åratal, men kom ingen vart. Det var som att stå framför en stege. Jag var på väg uppåt, jag borde bli fri från mina synder. Högst uppe på stegen borde jag ha upplevt att jag är godkänd av Gud.
Men den dagen kom aldrig och jag blev till slut förtvivlad.
Marianne anser att det handlade om andligt våld. Bibeln användes som maktmedel i en hierarkisk struktur.
Som nunna är man ingen vanlig människa
- Att vara nunna är att ha en helt egen identitet. Man är som de kungliga, något speciellt. Man är ingen vanlig människa. Då vi träffade vanliga människor, kunde vi inte föra en personlig dialog. Jag fick inte berätta om mitt privata liv, det var förbjudet. Jag skulle lyssna och hålla mig tillbaka. Man var där för att tjäna.
-Jag skulle bli Marianne igen och det var en väg att gå. Först hade jag skuldkänslor. Jag tyckte att jag borde ha klarat livet som nunna i systerskapet.
Marianne och hennes väninna Riitta Lemmetyinen som även hon blev förvisad förlorade alla sina vänner från systerskapet.
- Klosterorganisationen krävde att om någon ville fortsätta att höra till gemenskapen så får de inte ha kontakt med Riitta och mig.
Bitterhet är ett gift
- Att bli bitter förgiftar en inifrån. Jag förstod att bitterheten var väldigt nära men jag ville inte gå den vägen. Jag ville välja en annan väg.
- Jag visste att om jag blir kvar i bitterheten då har jag ingen framtid.
Efter den första svåra tiden började Marianne läsa litteratur om människor som har gått ut ur sekter.
- Jag förstod genom litteratur och diskussioner med teologer och psykologer att det inte är jag som har fel när någon annan gör mig illa. Den värsta formen av andligt missbruk är det att en andlig ledare förvägrar någon Guds nåd.
Man ska inte stanna kvar i offerskapet
Marianne förstod också att man inte ska stanna kvar i offerskapet. Man har möjlighet att övervinna det.
- Skulden är inte hos mig utan jag får lägga skulden där den hör hemma. I det här fallet hos klosterorganisationen. Det betyder inte att jag börjar hata dem eller att jag inte kan förlåta. Jag får helt sakligt konstatera att så här är det.
Livet är som trädets årsringar
Det är många som har frågat Marianne om hennes bästa år gick förlorade. Marianne har svarat nekande.
- När jag ser tillbaka på mitt liv så liknar det en avsågad skiva av en trädstam. Där finns smala och breda årsringar.
- Man har haft svårare år och bättre år. Så är det ju i vars och ens liv och så har det varit i mitt liv. När jag tittar tillbaka så hör allt ihop. Det blir en helhet. Det är de svåra åren jag har kunnat använda mig av i det arbete jag sen kom in i.
- Det har blivit ett motto för mitt liv. Gud använder lidanden som i och för sig är onda till sina ändamål som alltid är goda.
Jag har hållit själavårdskurser för att hjälpa andra ut ur maktmissbrukets grepp
Marianne utbildade sig till teologie magister och arbetade sedan med att hålla föreläsningar och utbildningar i anslutning till bibelundervisning.
- Det har varit givande att kunna ge vidare evangeliet genom bibelundervisning. Jag har också hållit själavårdskurser för att hjälpa andra ut ur maktmissbrukets grepp.
Upplevelserna blev en bok
Tillsammans med Riitta Lemmetyinen skrev Marianne boken Makten och Ärligheten. I boken beskriver de sina upplevelser från klostertiden.
Den har översatts till 5 språk. I oktober 2019 kom boken ut på engelska: When the Walls Came Tumbling Down.
Se mera om Marianne Jansson och hennes livsberättelse i "Från en fångad tro till en fri" i programmet Himlaliv på Arenan.
' /%3E%3C/svg%3E)
