Analys: Vänsterförbundet kämpar mot identitetspolitik, men har svårt att stå utanför den

Samtidigt som Vänsterförbundet verkar mer enat än någonsin så får man kämpa med ett svagt väljarstöd och en identitetspolitisk debatt där Sannfinländarna och De gröna drar hem poängen.

Visst är det en smått otrolig förnyelse som Vänsterförbundet fått till stånd. Över hälften av partiets nuvarande 11 000 medlemmar har gått med efter 2011.

I Kuopio på veckoslutet var över 40 procent av delegaterna med på sin första partikongress någonsin.

Kanske Vänsterförbundet tidigare såg ut som ett solnedgångsparti, men nu har man dragit nytta av de yngre generationernas nyväckta politiska intresse.

Vart tog väljarstödet vägen?

Men samtidigt kan man inte med god min hävda att det går framåt med stormsteg för partiet. Visst har man vunnit två riksdagsval i följd, men det efter ett urdåligt val år 2011.

De senaste tio åren har understödet rört sig mellan 7 till 9 procent, i Yles senaste partimätning får man 7,9 procent.

Sannfinländarna vs De Gröna?

Under samma tidsperiod har Sannfinländarna och De gröna nått permanent högre nivåer i både gallupar och val.

Båda partierna målar gärna en bild av att just de utgör de nya ideologiska motpolerna på den politiska kartan.

Och det är något som Li Andersson och många andra vänsterförbundare stör sig omåttligt på. Den politiska debatten sänks ner till att handla om människors personliga val och väljarens bakgrund och identitet styr vilket gäng hon hör till, fnyser de, och det gynnar just Sannfinländarna och De gröna.

Andersson skulle vilja att väljaren gör ett rationellt val på basen av ens egen moraluppfattning. Tycker man om vänsterpolitik ska man rösta på vänstern oberoende av om man är kvinna, man, gammal, ung, vegan eller biffälskare.

VF och Centern vill stå utanför, men lyckas inte

Här står Vänsterförbundet tillsammans med Centern, vars riksdagsgruppordförande Antti Kurvinen hållit brandtal mot en identitetspolitik som delar väljarna in i bubblor.

Båda partierna vill se sin politik som rationell och förnuftsbaserad och ovanför det identitetspolitiska spelet.

Båda partier har också märkt att det är svårt, om inte omöjligt att inte dras med i spelet.

Samma dag som Antti Kurvinen höll sitt brandtal, kom jordbruksminister Jari Leppä ut med ett krav på att göra Finland ”sojafritt” år 2025. Trots att Leppä senare specificerade att det bara skulle handla om djurfoder så är det omöjligt att se utspelet som förnuftspolitik och inte bara ett höftskott för att provocera och ”visa var man står”.

Inte heller Li Anderssons parti är fri från den identitetspolitik som irriterar henne så mycket.

Nyvalde ordförande för Vänsterunga, Liban Sheikh är liksom många av sina unga kamrater en förespråkare för att individens grupptillhörighet bestämmer vilka frågor hon har rätt att uttala sig i. En som inte har personlig erfarenhet av till exempel förtryck mot transpersoner ska inte heller tas på lika stort allvar ens om hen talar för jämlikhet.

Ny tudelning väntar VF?

Här ser vi kanske den nya kommande delningen inom partiet som just nu ser så harmoniskt ut.

Under partimötet i Kuopio krävde Vänsterunga i en motion att man skriver in i stadgarna att partiet är feministiskt. Partistyrelsen svarade att det inte behövs, man kan i stället fortsätta föra en feministisk politik.

Efter en jämn omröstning förkastades förslaget. Också Li Andersson tycker att det är bäst så. Det är ingen idé att bara deklarera olika ismer, viktigast är vad som står i ens politiska program, tänker hon.

Men på basen av de osande svordomar och ilskan i rökrutan efter omröstningen bland de som förlorade är det svårt att låta bli att tänka att såna här sorters frågor blir återkommande.