Unik forskning vid Åbo Akademi: “Alla koldioxidutsläpp i hela landet kunde bindas med hjälp av sten och mineraler”

Professor Ron Zevenhoven vid Åbo Akademi har i drygt 20 års tid jobbat med mineralisering av koldioxid, det vill säga att binda koldioxid i sten som sedan kan användas till olika tillämpningar. Han säger att metoden fungerar och har stort potential men att viljan att ta följande steget saknas hos både näringslivet och beslutsfattare.

Det första Ron Zevenhoven visar upp för en besökare på sitt arbetsrum på Biskopsgatan i Åbo är en liten glasburk med små svarta stenar. Det handlar om stenar som är rätt så vanliga i Finland. Det speciella med dem är att de kan användas till att binda koldioxid och på det sättet minska på koldioxidutsläppen.

Problemet är att det kostar för företagen att göra något åt koldioxidutsläppen

professor Ron Zevenhoven

I flera års tid har Åbo Akademi byggt upp en specialkompetens kring mineralisering av koldioxid. Metoden går ut på att koldioxid i saltlösningar eller under under hög värme reagerar med mineraler och blir till ett pulver. Främst använder man sig av magnesiumsilikat från sten, som genom processen bildar ett karbonatpulver.

– Det finns en del punktställen som producerar stora koldioxidutsläpp som till exempel fabriker, kraftverk samt stål- kalk- och cementtillverkningen. I anslutning till dem kunde man grunda anläggningar som binder koldioxiden. Fördelen är att koldioxiden inte behöver separeras skilt, det är energikrävande och dyrt, utan i stället mineraliseras koldioxiden direkt från gasströmmen.

– I praktiken får man gas som kommer ut som saknar koldioxid och kvar har man ett vitt pulver.

Potential finns men kostnaderna avskräcker investerare

För Zevenhoven har det alltid varit viktigt att den produkt som bildas i samband med processen ska gå att återanvända. I labbet vid Åbo Akademi har man bland annat utrett möjligheten att bygga element av karbonatpulvret som kunde lagra värme i till exempel egnahemshus.

Politiker borde följa med mera vad som händer på vetenskapsfronten och inte lyssna så mycket på näringslivet

Pulvret kunde också användas som flamskyddsmedel.

Hur långt är steget innan metoden tas i bruk?

– För tre år sedan gjordes en utredning för en fabrik nära Åbo men tyvärr ansågs kostnaden för metoden vara för hög. Problemet är att det kostar för företagen att göra något åt koldioxidutsläppen, det är ingen business just nu men så småningom tvingar Förenta Nationernas klimatpanel IPCC och EU företagen att tänka på de här frågorna.

– Om man kan producera en bra och användbar produkt i samband med att man binder sina koldioxidutsläpp så har man en affärsmodell som kan fungera. Tyvärr så kretsar allt just nu endast kring att skära ner på kostnader.

Enligt Zevenhoven har metoden stor potential i just Finland. Stenar och mineraler som är lämpliga för processen finns i ett bälte som sträcker sig från Ilomants och Kajana mot Uleåborg och ända bort till Lofoten.

Om man kan producera en bra och användbar produkt i samband med att man binder sina koldioxidutsläpp så har man en affärsmodell som kan fungera

– Det finns stora mängder sten och mineraler som kunde binda alla koldioxidutsläpp i hela landet för hundra år framåt. Nu behöver vi kanske endast binda 10 procent av våra utsläpp för att nå utsläppsmålen i Paris- eller Kyotoavtalet.

– Om man nu skulle ringa mig från klimatmötet i Madrid och fråga hur Finland ska nå sina klimatmål så skulle jag säga mineralisering och problemet är löst, med finsk mineral.

Att lagra koldioxid under jorden går inte i Finland

I Finland, liksom i flera andra länder, har man också funderat på att separera koldioxid från avgaser och lagra den under jorden men enligt Zevenhoven är metoden arbetsdryg, energikrävande och transportsträckorna blir långa. Geologisk lagring av koldioxid kan endast göras på vissa ställen, till exempel i Nordsjön utanför Norge men inte under Östersjön.

Hur ofta får du frågan varför vi inte redan använder den här metoden i Finland?

– Ganska ofta. Folk funderar att om ni har det så bra i Finland att ni har tekniken, kunskapen, processer och mineraler, varför händer inget? Jo, det är en fråga jag har svårt att svara på. Vi blir snart tvungna att ta hand om våra koldioxidutsläpp och man kan skrika att det blir för dyrt och jobbigt men de är problem som vi löste för tio år sedan. Det krävs vilja medan vi vid ÅA sitter och finslipar metoderna.

– Det beror också på vilken information staten får. Om staten samlar information och politiker vill sätta i gång med något så måste de få rätt information och jag vet inte om de får det.

Intresset för metoden har varit lamt från näringslivets sida. Företagen funderar noggrant på kostnader och det är inte sagt att företagen vet vad de ska göra med biprodukterna som bildas i samband med mineralisering.

– Allt beror på kostnader. Många gånger får man höra att slutprodukten av mineraliseringen inte hör till företagets kärnverksamhet, man ser ingen business i det. Till exempel får man höra att företag inom bränsle- och energiindustrin inte vill börja sälja en fast produkt. Sedan är det förstås fortfarande billigare att släppa ut koldioxid i atmosfären.

Vad skulle det kräva att metoden skulle få större genomslagskraft?

– Det är kanske så att man lyssnar på fel personer. Greta Thunberg sa att "please listen to the scientists" (snälla lyssna på på forskarna). Politiker borde följa med mera vad som händer på vetenskapsfronten och inte lyssna så mycket på näringslivet. Det skulle heller inte skada att ge lite mera pengar till forskningen så att arbetet skulle gå snabbare.

En lösning som kunde exporteras

Enligt Zevenhoven går en del av forskningen vid Åbo Akademi också ut på att utreda om restprodukter från gruvbranschen kunde lämpa sig som råmaterial i mineraliseringen.

Om staten samlar information och politiker vill sätta i gång med något så måste de få rätt information och jag vet inte om de får det

– EU kanske är intresserad av vad vi gör med biprodukten från en gruva och då kan vi säga att vi tar hand om våra koldioxidutsläpp med den.

Finns det nackdelar med metoden?

– Man måste hantera stora mängder fasta partiklar. Vi har gruvor, mineral- och stålindustri som gör och kan det. Men just de som producerar stora mängder koldioxid kanske inte är villiga att börja fundera på en process där man behöver binda tre ton sten med ett ton koldioxid för att få fyra ton ny sten.

Enligt Zevenhoven är mineralisering just den sortens cleantech- lösning som Finland gärna exporterar, det vill säga att man förespråkar hållbar utveckling och minimerar den skadliga inverkan företag kan ha på miljön.

– Vi vill gärna att resultatet blir användbara produkter också men klimatet kommer först.