Film: The Irishman - Scorsese, De Niro, Pacino och Pesci återvänder till frågor om skuld, ånger och våld

När Martin Scorsese gör ännu en film om gangstrar och våld och den amerikanska identiteten är romantiken borta och vemodet tar plats. Det är stort och långt och bär på en massa ekon.

The Irishman är baserad på verkliga händelser och personer. Den irländska mannen är torpeden Frank Sheeran (Robert De Niro).

En man som får gangsterfamiljens Bufalinos förtroende och till sist blir fackföreningspampen Jimmy Hoffas (Al Pacino) högra hand.

Som ramberättelse fungerar en sommardag 1975 då Frank, tillsammans med sin gamla vän Russell Bufalino (Joe Pesci) och deras respektive hustrur är på väg mot ett bröllop i Detroit.

Filmen gör sedan en massa tillbakablickar till 1950- och 60-talet och till och med en kort skildring av en avgörande händelse under andra världskriget. Och även ett hopp till 1980-talet.

Det handlar om Frank och hans liv. Men även Jimmy Hoffas uppgång och fall inom USAs största fackförbund Teamsters och även hans mystiska försvinnande.

Sedan är det heller ingen skada ifall man känner till USAs historia från den här tiden. Här flimrar bland annat Grisbuktsinvasionen förbi, Kennedy-klanen och deras kopplingar till maffian, vi får även en teori om mordet på JFK.

Ur den här mosaiken skapar Scorsese en berättelse om machomän som styr och ställer enligt sina egna behov. Om girighet, korruption, politik, våldsbrott och skuld.

Men framför allt handlar det om döden. Att man kan dö inombords innan man dör rent fysiskt.

Digital föryngring av skådespelarna

Filmen är baserad på Charles Brandts biografi I heard you paint houses. Och vi får snabbt lära oss att “måla hus” egentligen är ett kodord för att skjuta ihjäl en person (och få blodstänkta väggar).

Filmen är producerad av Netflix och de har gett Scorsese både tid och pengar.

Filmen är tre timmar och trettio minuter lång och har en budget på närmare 160 miljoner dollar. (Netflix räknar förstås med nya beställare, ära och prisregn på kommande filmgalor.)

Det som kostat är den digitala föryngring av ansikten man gjort på skådespelarna. Och den fungerar förvånansvärt bra, det är endast själva fysiken och hur skådespelarna rör sig som avslöjar att De Niro, Pacino och Pesci alla är en bra bit över 70 år.

En studie i toxisk maskulinitet

Scorsese är själv 77 år och livserfarenheten syns. Med filmer som bland annat Mean Streets (1973), Goodfellas (1990) Casino (1995) och The Departed (2006) har han också visat att han kan skildra hårdkokta gangstrar och maffians långa tentakler och intrikata nätverk.

Men nu är adrenalinkicken och coolheten borta, istället finns här en stark underton av vemod och allvar. Det har sitt pris att förstöra, förtrycka, manipulera och döda.

Skådespelare som Robert De Niro, Al Pacino och Joe Pesci hämtar också en alldeles speciell aura med sig. Deras rollkaraktärer bär på ett eko från alla de otaliga filmer vi sett dem i tidigare.

När Russell Bufalino (Joe Pesci) stiger in i bild med sina tonade glasögon som en mindre men farligare version av Karl Lagerfeld förstår vi direkt att honom skall man inte jävlas med.

Al Pacino verkar stortrivas i rollen som den självsäkra och charmiga fackpampen Jimmy Hoffa som satsar vilt och inte förstår när han skall sluta.

Robert De Niro som Frank är förstås i sitt esse då han får spela en man som utför sina uppdrag utan att blinka, utan att fundera på konsekvenserna och till synes utan ånger.

Det är männens kavalkad, som så många gånger tidigare i Scorseses filmer, de få kvinnor som finns har nästan inga repliker.

Ändå är det Franks dotter Peggy (Anna Paquin spelar henne som vuxen) som skulle kunna bli intressant.

Peggy fattar tidigt vad hennes far sysslar med, hans brutalitet skrämmer henne och hennes talande tystnad smärtar Frank mer än något annat.

The Irishman blir intressant om man ser det hela som en studie i toxisk maskulinitet. Män som är så macho, så besatta av makt, så fastbeslutna att hålla fast vid prestige och så låsta vid gamla mönster att det i det långa loppet skadar dem själva.

Som publik sitter vi också och iakttar mer än vi engageras emotionellt. Det må vara brutalt och hemskt, men Scorsese spelar inte med våra känslor.

Så här var det, så här gick det till.

En skildring av tidens gång

The Irishman är en lång film och berättad i ett långsamt tempo.

Samtidigt är det fascinerande att följa hur skickligt Scorsese, tillsammans med hans trogna klippare Thelma Schoonmaker, skickligt binder ihop den ganska så spretiga berättelsen och de olika tidsplanen.

Det finns förstås en poäng i de utdragna scenerna med män som på ett idiotiskt och snudd på barnsligt vis käbblar om struntsaker. Det ger filmen en komisk touch.

Ibland stannar också filmen upp i en stillbild där vi får veta hur och när personen på bilden kommer att dö, två skott i huvudet, bilbomb och så vidare.

Filmen blir till sist också en slags visualisering av tidens gång. Hur år och årtionden kommer och går. Hur män slåss och kämpar, för vad?

Och är det värt det?

När Frank sitter där ensam i en rullstol på ålderdomshemmet blir det påtagligt hur allt en gång kommer att vara borta. Försvinna. Glömmas bort.

Eller kanske det är som Bufalino förklarar för Frank då ett grymt uppdrag väntar - It is, what it is.

Och så är det inget mer med den saken.