Skräpmat drar in kråkor i en ond cirkel – fjäderdräkten och flygförmågan försämras, och ingen vill ha dem som par

Människans skräpmat förorsakar bristsjukdomar hos den urbana kråkan, med påföljden att dess fjäderdräkt och flygförmåga blir sämre.

Har du någonsin betraktat de kråkor man ser i stadsbilden på närmare håll? Om du ser vita fläckar i fjäderdräkten, speciellt på vingarna, lider kråkan sannolikt av en brist på karotenoid, ett förstadium till A-vitamin. En fläckig kråkas fjädrar utvecklas inte normalt och delar av de missfärgade vingpennorna kan fattas helt eller vara avbrutna.

De fläckiga kråkornas andel i stadsbilden ökar hela tiden. Kråkor som är delvis albino har påträffats i Finland sedan 1960-talet, men de fläckiga kråkornas antal började öka först på 1990-talet. I dagens läge förekommer de i nästan hela landet, från Åland ända upp till Uleåborg.

På grund av karotenoidbristen är de fläckiga kråkornas flygförmåga inte vad den borde vara, och en del av dessa kråkor kan inte flyga alls.

– Detta beror på en för ensidig kost. I stadsmiljö äter kråkor människors överblivna matrester. Man brukar säga att kråkorna går till "korvkiosken", berättar Timo Vuorisalo, docent i naturvetenskap och teknik samt lektor i miljövetenskap vid Åbo universitet.

Det har inte forskats om kråkor med partiell albinism i någon större utsträckning, men i undersökningar som gjorts på kanariefåglar framkom det att karotenoidbrist förorsakade färgförändringar i deras fjäderdräkt.

Enligt Vuorisalo stämmer undersökningens resultat troligen också in på vad som sker hos kråkorna. Man påträffar partiell albinism hos kråkor främst hos ungarna och unga individer.

– Kråkungarna måste få tillräckligt mångsidig mat för att växa och utvecklas. Att äta endast snabbmat påverkar kråkornas hälsa.

Enligt Vuorisalo kan man tala om "kreditkortshypotesen". Det betyder att även svagare individer bland kråkorna kan klara sig i stadsmiljö, för de har tillgång till mat också vintertid via människan på ett eller annat sätt.

Kråka med bristsjukdom inte attraktiv som partner

Under parningstiden har kråkorna med partiell albinism ett sämre utgångsläge än sina friskare artfränder. En kråka väljer helst en frisk och stark partner som klarar av att ta hand om parets framtida ungar. Vuorisalo tror inte att förändringarna bristsjukdomen medför påverkar ärftligheten hos kråkan på ett negativt sätt.

– Tendensen för att lida av bristsjukdomen kan ärvas av den framtida avkomman, men ungarna kläcks inte med partiell albinism, säger han.

Kråkorna blir inte feta

Trots att stadskråkorna lever på ohälsosam mat så drar de inte på sig övervikt. Fåglarnas kropp samlar inte på sig extra fett. Endast flyttfåglar bygger upp sitt fettförråd för att klara av de långa förflyttningssträckorna, men de svaga och fläckiga stadskråkorna är inte flyttfåglar.

Enligt Vuorisalo är till exempel stadsduvorna mindre utsatta för bristsjukdomen, för duvorna äter främst brödsmulor och frön.

– Stadsduvorna har olika flerfärgade lager av fjädrar, så deras potentiella färgförändringar i fjäderdräkten är omöjliga att upptäcka.

Under årtiondenas lopp har kråkorna lärt sig att leva i stadsmiljö och utnyttjar människan för mer än bara mat. Vuorisalo nämner ett exempel: en kråka med partiell albinism och svag flygförmåga som bodde i hans hemstad Åbo. Kråkan brukade söka sig in under bilar som stod på tomgång vid hörnet av en kiosk när det var minusgrader ute och den behövde värma sig.

– När människorna satte sig i bilen igen, hoppade kråkan snabbt ur vägen innan bilen satte sig i rörelse.

Kråkan är allätare

Den allätande kråkan anses vid sidan av skatan vara "naturens eget reningsverk", för kråkan äter gärna däggdjur och fåglar som blivit påkörda vid sidan av vägen. Kråkan kan också äta sina döda artfränder.

Kråkan kan ibland besöka fågelbräden, men förutom fågelmat tycker den också om äggskal, ben, broskbitar och andra matrester från soptunnor. Kråkan är också en rovfågel och kan jaga mindre fåglar och gnagare, samt ge sig på andra fåglars bon, till och med sina egna artfränders.

Bristsjukdomen är inte permanent

I en norsk studie förde man kråkor som kläckts på landsbygden till en stad och stadskråkor till landsbygden.

– De kråkor som flyttades från stan till landet blev friska och mådde bra, medan de kråkor som förts från landsbygden till stan började uppvisa symptom på bristsjukdomen, berättar Vuorisalo.

Ari Vuorio, en erfaren fågelkännare från Pyttis, säger ändå att färgförändringar i fjäderdräkten inte alltid beror på en bristsjukdom, utan att vita fläckar kan vara ärftliga förändringar i fågelns pigmentproduktion. Också omgivningen kan påverka fjäderdräktens färg, till exempel luftföroreningar.

– Fläckiga kråkor har misstagits för korsningar av kråka och skata, men enligt dagens uppgifter har arterna inte fått avkomma med varandra, konstaterar Vuorio.

Man har inte påträffat bristsjukdomen hos skator.

Bristsjukdomen hos kråkorna förorsakar enligt nuvarande uppgifter inga andra symptom än färgförändringar och störningar i utvecklingen av vingpennorna. Om kråkan börjar äta mer mångsidig mat, återställs färgen och vingpennorna under följande ruggningsperiod, det vill säga den tid på året då fågelns fjädrar byts ut i större skala.

Den här artikeln är baserad på Yle Uutisets artikel Roskaruoka ajoi varikset synkkään kierteeseen – tuhosi ulkonäön ja vei lentokyvyn niin, etteivät ne kelpaa enää puolisoksi av Ville Vanhala.