Blev 2019 som filmen Blade Runner förutspådde?

Att spå framtiden är inte lätt. 80-tals klassikern Blade Runner serverar en bild av 2019 som på många punkter visar sig felaktig.

År 2019 framstod kanske i början av 80-talet som en avlägsen framtid där flygande bilar och futuristiska byggnader var självskrivna inslag i stadsmiljön.

Dem hittar man också i Ridley Scotts filmklassiker Blade Runner (1982) som utspelar sig i ett novembrigt Los Angeles år 2019.

Slum och svävande bilar

Storstaden har förslummats. Gatorna har invaderats av försäljare och kinesiska gatukök och högt ovanför svävar polisbilar på jakt efter kriminella och androider som med sin fysiska styrka och sitt överlägsna intellekt hotar människorasen.

Blade Runner som bygger på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968) serverar ett dystert framtidsscenario, men på vilka punkter kan man ge Scott och Dick rätt i sina profetior och på vilka punkter ter sig spekulationerna enbart löjliga?

Los Angeles har inte blivit den förslummade storstaden där det alltid regnar. De flygande polisbilarna låter ännu vänta på sig och den artificiella intelligensen i form av människoliknande androider har inte heller fått det genomslag som man i filmen befarade.

Det är svårt att förutspå framtiden och allra svårast verkar det vara att sia om vardagen och alla rutinmässiga vanor som våra liv så starkt förknippas med: vad vi äter, hur vi klär oss och hur vi agerar i sociala sammanhang.

Historiska felslut

Den mest iögonfallande oriktigheten i Blade Runner är den utbredda rökningen. I den här filmen röker tuffa förhörsledare och galanta damer vickar förföriskt med långa cigarettmunstycken, medan verklighetens 2019 för länge sedan fördömt bolmandet som ohälsosamt och rentav lite oborstat.

Den digitala revolution kunde man inte heller förutspå. Primitiva datorskärmar och massiva reklamskyltar finns det gott om i filmen, men inget som tyder på att kommunikation och kunskapsförmedling överförts till små bärbara enheter som alla har i sin egen ficka.

Man kan också ha synpunkter på frisyrer, klädsel och scenografi som lånat drag av dekadent 20-tal och soundtracket av Vangelis som med sina smäktande saxofoner signalerar 80-tal.

Ridley Scotts film pekar bakåt i tiden på många punkter. Den speglar i hög grad också sin samtid, men lyckas betydligt sämre säga något om framtiden.

Vardagen förändras långsamt

Dystopiska samhällen med maskinvälde och åsiktskontroll har länge varit återkommande teman inom science fiction. Mänsklighetens stora ödesfrågor är tacksamma att spekulera kring, medan vardagens små beteendeförändringar och förskjutningar är betydligt svårare att uppfatta.

På den här punkten utgör Blade Runner inget undantag. Den dystopiska helhetsbilden har med klimatfrågan fått en ny aktualitet, men vardagen 2019 ser de facto ganska likadan ut som den gjorde på 80-talet - om man undantar den digitala revolutionen.

Boendet, umgänget och vardagsrutinerna har inte förändrats nämnvärt på knappt 40 år och i Ridley Scotts film är också det mesta sig likt, vad till exempel inredning och boende beträffar.

Husen kan se futuristiska ut, men invändigt är de traditionellt utrustade med kök, vardagsrum, soffgrupp och TV.

Men finns det något framtidsscenario som Blade Runner prickar rätt? Ett röststyrt bildprogram låter som en faktisk uppfinning från 2019 och också filmens övergripande diskussion om förhållandet mellan maskin och människa är något som fortfarande äger relevans.

Även om Blade Runners framtidsscenario sällan överensstämmer med den verklighet som omger oss år 2019, så har filmens moraliska frågeställning ändå bibehållit sin aktualitet i knappt 40 år.

Kan maskiner ha en själ och ett samvete? Och vad gör människan till skapelsens krona?