Deckarförfattaren Camilla Grebe skrev om svenska kvinnliga polisers villkor och utmaningar genom tiderna — boken blev utsedd till årets svenska deckare
Årets svenska deckare är Skuggjägaren av Camilla Grebe. En bok som kom ut för några veckor sedan. Svenska Yle träffade henne för ett samtal om hennes senaste bok men också om hennes produktivitet som deckarförfattare.
Boken Skuggjägaren är både en klassisk mordhistoria och en skildring av hur Sverige och framför allt synen på kvinnor förändrats sedan 1940-talet.
– På ett plan handlar boken om en seriemördare som poliser försöker få fast. Men eftersom handlingen sträcker sig över flera decennier har jag fått in den episka dimensionen. Vi följer tre kvinnliga poliser som under många år försöker få fast mördaren.
de manliga poliserna kan bli distraherade av den snygga kvinnliga polisen och kanske köra av vägen
I Skuggjägaren sker det första mordet redan år 1944 med ett oerhört brutalt mord, liknande mord uppdagas sedan på ett tidsspann på 75 år. Kan det verkligen vara frågan om samma mördare?
Kvinnliga poliser tar plats
– Det blev ett sätt för mig att undersöka hur det var att vara kvinnlig polis på 70-talet och att vara kvinna i en vidare bemärkelse. Min bok tar bland annat upp genus och trakasserier. Det är ingen metoo-bok men kvinnliga poliser har haft väldigt stora utmaningar.
Camilla Grebe tyckte följaktligen att det här var en hel del trams som ingen hade behandlat tidigare
I Sverige fick kvinnor bli poliser från och med år 1958 och var då enormt motarbetade, främst av sin egen fackförening påpekar Grebe.
– Man tyckte främst att kvinnor inte kan bli poliser eftersom de inte kan patrullera, deras kollegor, det vill säga männen måste skydda dem innan de kunde ingripa mot en brottsling. Kvinnliga poliser utgör också en fara för de övriga manliga poliserna ifall de sitter i en radiobil, de manliga poliserna kan bli distraherade av den snygga kvinnliga polisen och kanske köra av vägen.
Camilla Grebe tyckte följaktligen att det här var en hel del trams som ingen hade behandlat tidigare och därför ville hon skriva om kvinnliga poliser genom tiderna.
Camilla Grebe spenderade otaliga timmar i källaren på Kungliga biblioteket och läste gamla tidningsurklipp från arkivet.
– De artiklar som fanns skrivna om kvinnliga poliser på den tiden föll in under två kategorier: antingen var det kritik mot kvinnliga poliser eller så handlade det om hur de såg ut. “Det här är Siv — Sveriges sötaste polis” eller “Här är polisens nya kjolar, se så korta de är”. Det här blev jag väldigt fascinerad av, ingen har skrivit de kvinnliga polisernas historia, men det ville jag göra.
– Seriemördare är extremt ovanliga, påpekar Grebe, men jag har ändå valt att skriva om en. Då det gäller seriemördare så hyser de oftast ett otroligt hat mot någon grupp, det kan vara kvinnor, invandrare eller homosexuella till exempel.
Rötter i Österbotten
Camilla Grebes farmor var finlandssvensk och född i Vasa. I boken Skuggjägarna får vi alldeles i början bekanta oss med en finlandssvensk polissyster. Ett yrke som i dag är historiskt, men som spelade en stor roll som föregångare till att öppna polisyrket för båda könen år 1954 i Sverige.
Jag brukar skriva 1500 ord om dagen
Den fiktiva finlandssvenska polissystern kommer från Korsholm och har många likheter med Grebes egen farmor.
– Den episka romanen som sträcker sig över en lång tid var nog ändå det avgörande, det var det historiska jag ville komma åt.
Grebes bakgrund i näringslivet
Camilla Grebe är en mycket produktiv författare. Hennes bakgrund finns i näringslivet, hänger det ihop med produktiviteten?
– Jag är otålig till min läggning och har väldigt höga krav på mig själv. Samtidigt älskar jag mitt jobb och jag älskar att skriva. Och när jag inte har en bok att jobba på mår jag inte bra.
KURIOSA MED CAMILLA GREBE
Camilla Grebe stiger upp samtidigt som sin 18-åriga dotter på morgonen, äter frukost med sin familj och ser till att alla komma iväg dit de ska. Hon läser igenom det hon skrivit dagen innan för att komma in i texten igen. Redigerar och filar på texten. Så börjar hon skriva.
– Jag brukar skriva 1500 ord om dagen och när jag har gjort det kan det finnas en research jag ska titta på eller något författarbesök inprickat.
Den riktigt ångestframkallande skrivkrampen kommer då jag ska fundera ut vad nästa bok ska handla om, då jag sitter där med ett tomt papper framför mig.
Grebe påpekar att det är den förenklade versionen av hur hon jobbar. Som författare finns det olika faser i skrivandet.
– Man spånar, man gör research, man skriver ett synopsis, man planerar vilka karaktärer som ska ingå, hurdan bakgrund de ska och hur många kapitel som behövs. Först efter det här tar skrivandet först vid, men då har ett relativt stort arbete redan gjorts.
Disciplin och skrivkramp
Grebe säger att hon är väldigt disciplinerad och räknar ord, har lockbeten och så vidare. “Bara jag skrivit så och så många ord får jag ta mig en kaffe” skrattar hon och säger att är ett vanligt förekommande mantra för att hon ska få nedplitat något.
Camilla Grebe säger att hon också får skrivkramp, eller “skrivkramp, det är en klassiker för mig” som hon uttrycker det. Men skrivkrampen sker inte i den stund hon sitter ner för att skriva utan den kommer mycket tidigare.
Att känna passion, det är ett stort privilegium det.
– Jag stiger upp och vet att dagens jobb är att skriva klart kapitel 35, jag vet vad jag ska göra och vad som ska hända i det kapitlet så inga problem i den fasen. Den riktigt ångestframkallande skrivkrampen kommer då jag ska fundera ut vad nästa bok ska handla om, då jag sitter där med ett tomt papper framför mig.
Bytte företagsmöten mot boksigneringar
Camilla Grebe är vd:n, entreprenören och marknadschefen som bytte företagsmöten mot bokmässor och boksigneringar. Vad fick henne att byta yrke?
– Jag har alltid haft en dröm och en önskan inom mig att vara kreativ men jag visste inte vad det var. Då jag var ung var jag väldigt duktig och sökte till den utbildning det var svårast att komma in på — och det var Handelshögskolan i Stockholm. Jag kom in, gick utbildningen och började jobba. Då jag varit i yrkeslivet i fem år gick jag ett år på konstskola, men insåg att jag aldrig skulle kunna försörja mig på bildkonst. Så jag började arbeta igen men den här gången i bokbranschen.
Camilla Grebe träffade en drös med författare, läste manus och åkte på bokmässor. Då kom tanken till henne, borde jag inte stå på andra sidan och jobba med det kreativa istället?
– Jag började känna passion för det jag gjorde första gången i mitt liv då jag började skriva i deckargenren.
– Att känna passion, det är ett stort privilegium det.
