Essä: “Inte har frun anledning att sörja till döds bara för att sonen stupade för fosterlandet” - hur den finländske hjälten blev en politisk spelbricka

Hur bär man erfarenheten av sin sons, sitt barns, död i krig? Med värdighet? Lugnt, ohysteriskt? Genom berättelsen om hjälten som föll för fosterlandet skulle de finländska familjerna orka bära sin sorg. Men hjältedöden är också del av nationens politiska minne. Trots att det aldrig var ursprungsplanen.

I amerikansk krigsfilm finns det en återkommande scen, en bil som kör upp mot huset någonstans på landsbygden, män i uniform som stiger ut, modern som med blicken genom fönstret följer männens steg upp mot huset.

Redan då vet hon, innan orden som fastslår det som är oåterkalleligt.

Hon kanske skriker, gråter eller tyst försvinner in i sig själv. Reaktionssätten varierar.

Sorg har många ansikten.

Man behöver ändå inte amerikanska berättelser för att försöka förstå sig på krig, död och de överlevandes sorg.

I Finland vet vi mycket väl vad förlust av våra kära betyder.

Däremot vet vi kanske inte hur den finländska hjälten skapades, då kriget brutit ut blev fallna soldater en konkret erfarenhet som krävde åtgärder.

Inget rum för moderlig hysteri

Socialpsykologiskt är det begripligt att man vill tillskriva mening till något som är nästan omöjligt att bära.

Moderns hysteri i boken "Idästä saapuu myrsky" av Lempi Jääskeläinen känns som den naturliga reaktionen på en sons död.

Men: ei rouvalla ole oikeutta surra kuoliaaksi siitä syystä, että poika kaatui sankarina isänmaan puolesta, inte har frun anledning att sörja till döds bara för att sonen stupade som hjälte, konstateras det.

Citatet är ur en roman, men det berättar om de känslor som fanns på ytan i det finländska samhället och jag hittar det i historikern Ilona Kemppainens doktorsavhandling “Isänmaan uhrit”.

Då fäderneslandet krävde uppoffring kom de personliga känslorna i andra hand. Det fanns gränser för hur mycket sorg som var lämpligt.

Det skapades en sorgekultur som svarade mot det faktum att många familjer upplevde en sorg som måste fyllas med betydelse.

Det framgår i Kemppainens bok hur det offentliga Finland sörjde: genom hjältebegravningar, dödsannonser i tidningar, hjältegravar tätt intill kyrkan, men också just kutymen att inte lämna sina stupade efter sig.

Sociologen Zygmund Bauman beskriver döendet för en annan människa som det ultimata offret. Det är självuppoffrande – ett hjältedåd.

Fosterlandet, Gud och friheten

Min mormor och morfar återvände en gång till Viborg, staden de bosatt sig i och tvingades lämna då kriget kom.

De berättade att deras gamla gardiner fortfarande hängde kvar i fönstret några årtionden senare, och berättelsen är något som gjorde intryck på mig som liten.

Hur är det att leva i ett land där man inte ens har råd att byta gardiner, tänkte jag. Så bildade jag mig som liten en uppfattning om hur livet var i Sovjet, vad alla offer skonade Finland från.

Min släkt delar, liksom så många andra i Finland, också förlusten av familjemedlem, men inte på ett riktigt nära håll.

Kemppainen visar i “Isänmaan uhrit” att detta var ett offer som man gav, och förväntades ge, för fosterlandet, Gud och friheten.

Dessa tre begrepp var viktiga och återkommande i den breda berättelsen som bör ses som ett sätt att kunna förhålla sig till det omänskliga faktum att man skickade ut sina söner i krig mot en enorm motståndare.

Ljuvt och ärofyllt är det att dö för fosterlandet

Horatius

Döttrarna, lottorna, förstod också sin uppgift i samma termer och slöt ofta upp på hemmafronten och vid linjerna.

Kemppainen beskriver hur såväl statsmakten, konstnärer och pressen alla odlade berättelsen om finländaren, fosterlandet – finskans ”isänmaa” är kanske ett extra tydligt begrepp på relationen mellan jorden, faderns land, och individen.

Utan sina rötter är människan inget alls, ett återkommande tema i de soldatbrev hem som Kemppainen redogör för.

Det gjorde döden mera begriplig och, utåt sett, enklare att möta.

Kaveria ei jätetä

Att bära en annan människa är vansinnigt tungt, att göra det iklädd stridsutrustning, med vapen och stridsbälte ännu tyngre.

Varenda en som tjänstgjort i SA, Finlands armé, har fått lära sig sin plats i kollektivet.

Kaveria ei jätetä.

Det här lärs ut som en naturlag, och otaliga är de scener i filmer om “kriget” där soldater offrar livhanken för att kånka sina fallna vapenbröder tillbaka bakom stridslinjerna.

I mån av möjlighet evakuerades de stupade sen till hemorten, fädernejorden, där de hörde hemma.

Hjältegravarna som låg tätt inpå kyrkan var ingen slump – den religiösa aspekten av det finländska offret var både tröst och meningsskapande.

Brev hemåt uttrycker denna utbredd idealism och vilja att offra sig för ett större gott. Den feminina finländska jungfrun skulle försvaras.

Inte alls ursprungsplanen att hämta hem de stupade

Hur kommer det sig då att man ”hämtade hem” sina fallna söner för att begrava dem på hemorten?

Detta beskrivs i ett tv-program jag råkade se som en utbredd vilja hos folket, som envist stod på sig, trots att man på huvudstaben inte till en början var speciellt ivrig över detta.

I Isänmaan uhrit bekräftas det att det vid krigsutbrottet inte fanns någon enhetlig evakueringsplan, men också hur en sådan växte fram.

I efterhand är det här otippad information, att viktiga beståndsdelar av det som blivit nationens minne inte var del av ursprungsplanen.

De stupade transporterades till sina hembygder.

Hembygden var det man kämpade för, finländskhet förknippades med ett arbetande liv på landsbygden, i synnerhet Karelen, och man var misstänksam mot livet i städerna.

Generellt kan man säga att Kemppainen redogör för hela strukturen där hjältedöden läggs fram: litteratur som Fänrik ståls sägner, inbördeskriget, de militära traditionerna, religionen, pressen, arméns ordergivning, brev från fronten, Lotta Svärd-rörelsen och Finland som jungfru.

Ryssen, den Andre

Kemppainen analyserar också inställning till ryssen som Den Andre, en fundamentalt annorlunda människa.

Kriget mot Sovjetunionen var en slutgiltig uppgörelse med hotet från öst, en nödvändig strid för självständighet och frihet.

Denna kamp fördes såväl på Karelska näset som i idésfärerna. Finländaren klagade inte, utan bet tyst ihop och gjorde sin plikt.

Individens känslor var inte viktiga, som en del av just finländarna som grupp fick livet sin mening.

Ryssen däremot var en klagande och gråtande massa människor.

Känsloregistret var annorlunda, man var en flock och man var kommunister.

Kommunismen hade avskaffat religionen och därför var det också mot en statlig ateism som det kristna Finland kämpade.

Kriget var ett religionskrig kan man kanske säga, man stred för de värden som också – begreppsligt – fanns i centrum för ens självuppfattning.

Att dö för detta var att gestalta en mening med den egna tillvaron – den delade sorgen upprätthöll också dessa värden.

Den finländske soldaten dog för dem som sörjde honom, orsaken var god. Också här upprätthölls en skillnad till hur ryssen uppfattades.

Finländaren fick alltså dö för sitt fosterland, var inte tvungen.

Det som står på spel för finländaren är meningsfullheten i begreppet “finländsk”: förloras jorden, då förloras också fosterlandet, rötterna till religion och den egna existensen.

Sovjetsoldaten är naturligtvis inte den massmänniska som den finländska krigspropagandan gjorde henne till.

Ideologin, kampen mot fascism, är en viktig del av det självberättigande som man ser i det ryska krigsminnet ännu idag. Och som igen odlas av politiska och nationalistiska skäl.

Veteranernas roll är betydelsefull och det att man slog Hitler, något som legitimerar de egna truppernas handlingar under krigsåren.

Det är därför intressant att läsa nobelvinnaren Svetlana Aleksijevitjs bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” där hon intervjuat en förträngd grupp sovjetsoldater: kvinnorna.

Aleksijevitjs verk handlar om bristen på utrymme för de kvinnliga soldaterna i den ryska minneskulturen, men det är också mänskliga röster som längtar efter att bära ett tjusigt plagg, efter erkännande och som alla har sina skäl att ta värvning.

Att läsa de här berättelserna komplicerar begreppen fiende och hjälte.

Filosofen Simone Weil kallar det grekiska eposet Iliaden för “sången om styrkan”.

Förr eller senare tvingas också den starkaste ner på knä och däri ligger krigets inneboende tragik. Där blottläggs fienders gemensamma mänsklighet.

Kriget och framtiden

Kampen om det historiska minnet är alltid intensivt och en del av inte bara människans politiska historia, utan också en religiös tradition.

Idéhistorikern Michael Azar påpekar att äran tillfaller dem som är beredda att dö i kampen om liket.

Också han skriver om det trojanska kriget, om en scen där man sliter och drar i Patroklos lik, att det är bättre att själv slukas av jorden än att lämna kroppen åt fienden.

Achilles vinner kampen om sin vapenbroders kropp och ordnar en ståtlig begravning.

Att man samlade upp sina stupade efter ett slag hör ofta till de antika krigsberättelserna och hör samman med uppfattningar om vad som händer en människa efter hennes död.

Achilles hämnas Patroklos död genom att dräpa den trojanska prinsen Hektor och skända hans kropp, dra det efter en körsvenn inför ögonen på hans sörjande far, Priamos.

Åt Priamos överlåter Achilles senare Hektors kropp, som ett uttryck för respekt soldater emellan, för att denne ska kunna begrava sonen.

Döden är inte heller här en privat fråga, de döda ställer krav på oss och det är en tråd som Azar spårar genom historien om den ädla döden, i sin bok om “blodets politik och martyrens minne”.

De döda ropar på hämnd, såväl i antikens dramer som i exempelvis mellankrigstidens Tyskland.

Nazisterna var experter på att låta de döda ställa (politiska) krav på de levande, på att skapa martyrer.

Azar talar om “dödspolitik”, där de dödas namn utnyttjas.

Vem är martyr, vem hjälte?

Ljuvt och ärofyllt är det att dö för fosterlandet, så citerar Azar den romerska poeten Horatius.

I vår politiska samtid är det främst de muslimska krigare som förknippas med martyrskap, men, också i den kristna idétraditionen finns det gott om exempel på martyrdöden.

Att dö för det kristna fosterlandet är också en väg in i himlen och var större än livet.

Författaren Ernst Jünger skrev att det måhända inte finns något att leva för om det inte finns något att dö för.

Azar konsteterar att filosofen Hegel ansåg att det är genom att sätta sitt liv på spel som en människa kan bekräfta sin frihet.

Livet och döden går tillsammans genom den politiska historien, tätt omslutna varandra.

Martyrernas blod : imitation och politik

Martyrernas blod är livgivande, konstaterar den shiitiska ayatollan Mutahhari. Det är också Kristus offer på korset, visar Azar.

Den islamska och kristna martyrtraditionen bär många likheter. Någon dör för att de andra skall få leva.

Så har de också sin bakgrund i samma skrift.

Också de stupade utnyttjas för att stärka bandet till fosterlandets tidlösa gemenskap. I själva verket så är också den okända soldaten en del av den här traditionen.

Azar skriver om hur politiska grupperingar genom kransnedläggningar lägger beslag på det okända liket, och förvandlar detta till ett exempel att imitera, då de politiska intressena så fordrar.

Den okända soldaten blir bärare av många hjältedygder.

Kan man inte känna igen det här i den okända soldaten, som i egenskap av att vara anonym, egentligen kunde ha varit vem som helst av “oss”?

Eller: kunna bli vem som helst av oss. Ett dylikt offer kunde i den här traditionen förväntas av alla i egenskap av finländare.

Men, man känner också igen hur krigsveteranernas vilja och familjerna där anhöriga stupat används i olika former av politisk retorik, ofta för att göra politik där begreppet “fosterländsk eller finländsk” förekommer.

Finländaren fick alltså dö för sitt fosterland, var inte tvungen

Samlingspartiet och dess centrala begrepp: hem, religion och fosterland är kanske bäst av de politiska partierna på att göra det finländska kriget och de värden som man i kriget ansågs försvara till “sitt”.

Sannfinländarna arbetar också mycket medvetna om kraften i fosterländska känslor.

För vänstern generellt är fosterländskt präglad politik kanske en historisk svårighet, eftersom rörelsen i grunden ser sig som internationell och representerar ett av landets klasser?

Det var också i jägarrörelsen som den finländska arméns traditioner ofta vilade, vilket kan vara främmande för vänstern, med ännu oläkta sår från inbördeskriget.

Azar visar ändå att martyrtraditionen i grunden inte ägs av någon viss gruppering, att den politiska kampen om de döda är något som pågår tvärs över historien.

Är överlevarna hjältar?

Det som slår mig som intressant är att finländaren per definition blir hjälte i en stund hen stupar eller offrar.

Hur förhåller man sig till de som överlever kriget? Svaret är ofta: de är också hjältar, men, med vissa reservationer.

Berättelser om de överlevande, deras tystnad, om krigstrauman, mardrömmar och andra mänskliga, psykologiska reaktioner gör dem mera till människor än projektionsytor för olika politiska idéer.

De finländska soldaterna kom från landets alla håll, geografiskt och med tanke på klass. I den meningen är veteranerna, så länge som de är vid liv, ännu en historisk aktör som kan säga emot.

Vad händer den dag då deras röst tystnat?

Ser man på hjälten mera kulturhistoriskt så var Achilles en hjälte i termer av sin mänsklighet, sin omdömesförmåga, förnuft, list och värme.

Parsifal igen, folkhjälten som tonsattes av kompositören Wagner, hade medlidandet som dygd – en ödmjukhet som samspelade med en kristen etik.

Sammantaget kan sägas att hjältarna i olika epoker uttrycker mänskliga behov i något visst sammanhang.

Dessa hjältar, skapas, lyfts fram eller beskrivs på ett sätt som är begripligt mot bakgrund av ett trauma, ett lidande eller till exempel en politisk kamp.

De döda ropar på hämnd

Det är förstås sant att det fanns människor som dog för Finlands frihet, vad det betyder följer inte logiskt ur det faktumet.

Ett sätt att förstå den här friheten är att inte låta sig låsas av den starka efterkrigstida berättelse som fortfarande är starkt politiskt präglad.

För att citera den socialistiska frihetskämpen och tänkaren Rosa Luxemburg så är “frihet, frihet att tänka annorlunda”.

Kanske är det till och med något att leva och dö för?

Men om det tröstar den sörjande modern vet jag inte, vid hjältegravarna runtom i Finland tänds fortfarande ljus.

Den man älskat saknar man alltid...

Texten är främst baserad på: Ilona Kemppainen: Isänmaan uhrit och Michael Azar: Den ädla döden.

9.12.19 Ilona Kemppainens titel har ändrats från sociolog till historiker.