Ville Vallgren berättar historier för en gris – Borgåkonstnärens liv återges i ny barnbok

Kärleken till livet och konsten är det genomgående temat i Margareta Jämbäcks och Filippa Hellas bok Ville Vallgren och grisevännen.

Syskonparet Margareta Jämbäck och Filippa Hella är påtaglig nervösa när den nyutkomna boken Ville Vallgren och grisevännen ska presenteras för pressen.

Böckerna borde ha anlänt till Holmska gården i Borgå i god tid föregående dag. Eller egentligen för flera dagar sedan, men det har brustit i kommunikationen mellan tryckeriet och Posten.

Därför har illustratören Filippa Hella sovit dåligt i natt, och textförfattaren Margareta Jämbäck har lite svårt att hålla tankarna i styr.

Böckerna befinner sig i en paketbil någonstans på motorvägen mellan Helsingfors och Borgå.

Medan vi väntar på den värdefulla lasten studerar vi Hellas akvareller som hänger på väggarna och grisarna som finns litet här och där.

Ville Vallgren och grisevännen är korta berättelser om skulptörens liv och kärlek till konsten.

- Nog var det ju vissa händelser som jag absolut ville få med. En var till exempel blomsterminnena från barndomen och hur nära Ville Vallgren stod sin mamma, säger museilektor Margareta Jämbäck.

Blommor och växtlighet syns också i Vallgrens konst i stilriktningen art noveau eller jugend. Inspirationen, känsligheten och det estetiska sinnet finns redan i barndomen, säger Jämbäck.

Ville Vallgren (1855-1940) skrev själv flera böcker där han på ett underhållande och raljerande sätt berättar om sitt liv och sina vänner, bland annat barndomsvännen Albert Edelfelt.

Men i Ville Vallgren och grisevännen träffar vi en äldre man som tittar tillbaka på livet och på stunder av både glädje och sorg.

Berättelserna är inlindade av Filippa Hellas pastellfärgade akvareller som lyfter upp skulptörens känsliga sidor och förkärlek till konsten och det sköna.

- Ville Vallgrens konst omspänner hela livet och där finns både glädje och sorg. Där är kärlek av olika slag, och erotik. Jag jobbar själv som museilektor med barn och när man presenterar Vallgrens konst så får barnen ta del av olika känslor, säger Jämbäck.

Tack vare de korta och tydliga berättelserna är boken lättläst för läsare i alla åldrar. Det här är Borgå museums första konsthistoriska publikationer med pedagogiskt syfte.

"Min käre grisevän, mitt älskade Paris var även min hemstad i nästan 40 år. Jag anlände till Paris för att studera skulptur vid École des Beaux-Arts. Allt var nytt och spännande för mig och jag kände mig både blyg och osäker och jag talade inte heller franska".

- När det gäller konst är det absolut staden nummer ett. Albert Edelfelt hade ju också beskrivit Paris och lockat honom dit. Och den skandinaviska konstnärskolonin och sällskapslivet var också en viktig del, alla middagar och maskerader. Men också att jobba seriöst, säger Margareta Jämbäck.

I Paris röner han stora framgångar och hittar kärleken med stort K.

- Det första äktenskapet med Antoinette som också var en konstnär och skulptör, och en mycket självständig kvinna. Samt sorgen när han mister Antoinette, och sedan ett äktenskap som inte blir så lyckat.

Ett uppslag som föreställer det nyförälskade paret visar ett dukat middagsbord med skaldjur, fågel, kakor och champagne. Paret är omringat av rosor, hjärtan och flygande grisamoriner.

- Den bilden får man nog, att de var väldigt förälskade och hade ett jämlikt och fint äktenskap, som verkar ha varit ganska modernt på den tiden. De var båda yrkesverksamma och jobbade, säger Hella.

Ville Vallgren återvänder till Finland 1913 och slår sig ner i Alberga i Esbo, där han snart hittar sin tredje hustru, Viivi Vallgren. De upplever en ny fin period i sina liv.

Grisen är Villes vän

I boken berättar Ville Vallgren själv om sitt liv. Åhöraren är en liten gris.

- Det har att göra med att Viivi och Ville själv hade grisar som sällskapsdjur när de bodde i Alberga, säger Jämbäck.

Vallgren skämde gärna bort sina grisar med socker- och äppelbitar. Han lät dem också lyssna på pianomusik i salongen. Ty de är musikaliska djur, skriver han i boken Mat och dryck med roliga gubbar.

"De sjunger ju både hög tenor och djup bas. Intet djur har så stor och omväxlande skala i brösttoner".

- Han drömde om att ta grisen med till Esplanaden för att på den tiden var det modernt att man hade små pudlar som man spatserade fram och tillbaka med. Han tyckte att det skulle ha varit tjusigt att promenera där med sin lilla gris, säger Hella.

- Ja, han hade väl en tanke på att chockera alla damer, flikar Jämbäck in.

Filippa Hella ser en koppling mellan Vallgren och Astrid Lindgrens linlugg Emil och griseknoen, en djup vänskap på bådas premisser.

- Jag har nog också funderat på griseknoen, för det är ett fint exempel i barnlitteraturen på en vänskap mellan en liten pojke och en gris. Där kommer också fram hur grisar faktiskt kan lära sig alla möjliga trix och att de är väldigt kloka djur. Grisar är tyvärr lite underskattade, säger Filippa Hella.

Vallgrens skulptur av en gris finns i Borgå museums samlingar, som man kan se i Gamla Rådhuset.

Ville Vallgren är bäst känd för statyn Havsnymfen, eller Havis Amanda, som avtäcktes vid Salutorget i Helsingfors 1906.

Fontänskulpturen orsakade en häftig sedlighetsdebatt efter att den avtäckts. Flera nakna statyer finns också avbildade i Ville Vallgren och grisevännen.

- Nakenheten i vår värld har kanske fått en annan betydelse än den hade under konstens period, som Ville representerar. Vi ser kanske litet annorlunda på nakenhet, men jag tänker att nakenhet är en hyllning till kvinnan och skönheten. Det är inte någon gubbig grej alls, säger Filippa Hella.

- Så länge det har funnits skulpturer så har de varit nakna. Det är ju tidlöst och inget nytt inom konsten, säger Margareta Jämbäck.

Filippa Hella har också målat några andra kända skulpturer i boken.

- Här på omslaget kan man se en av speglarna som också har lite anknytning till Borgå. Ville planerade de här spegelramarna för Albanova på 1920-30-talen, säger Filippa Hella.

Hella har också målat Våren och vi ser Vallgren arbeta på en förstudie till Eko.

Den riktiga statyn i marmor finns i utställd i Ateneum i Helsingfors. Eko från 1886 var ett av Vallgrens stora verk, som också blev hans genombrott på Salongen i Paris.

Ville Vallgren arbetade tredimensionellt med många olika material, bland annat lera som han grävde fram vid gården i Alberga. Filippa Hellas illustrationer är akvareller.

- Jag försökte tänka hur man bäst kan få fram den där känsligheten och mjukheten i hans verk. Jag gjorde försök med pastellkritor som kanske inte är min starkaste teknik och det kändes inte riktigt rätt. Så sen valde jag att jobba med akvarell, lite färgpenna och gouasche, för att få fram vissa nyanser, säger Hella.

Efter lite sökande kändes allt rätt och Hella är också nöjd med att ha hittat en färgvärld som hon tycker hörde ihop med Ville Vallgrens känsloliv.

Boken anländer till museet

En timme efter att presskonferensen är över anländer boken. Margareta bär snabbt en låda upp för trapporna och lägger den på kassadisken.

- Hoppas allt är som det ska, att inte till exempel den svenska pärmen har finsk text inuti, eller tvärtom. Och att färgerna är bra, säger Filippa Hella.

Allt visar sig vara på sin plats och författarna är nöjda över att kunna visa upp boken till de inbjudna gästerna som anländer ett par timmar senare.