27-åriga Nita ångrar att hon korrigerade sitt kön: "Jag önskar att det hade funnits andra sätt att behandla mina problem"

Nita upplever att hennes psykiska problem inte beaktades då hon inledde en könskorrigeringsprocess från kvinna till man. Efter bara några år som man ångrade hon sig och lever nu som kvinna igen. I Finland har man inlett en utredning för att få veta hur många liknande fall det finns.

På Nitas bakgård finns spår av varg. Vi befinner oss mitt i skogen, ett par timmar bort från huvudstadsregionen. Närmare än så vill inte Nita att hennes bostadsområde beskrivs.

Orsaken är det känsliga ämnet som Nita nu har beslutat sig för att tala offentligt om. Hon vill endast intervjuas med förnamn.

– Jag önskar att jag aldrig gett mig in på transprocessen, att det skulle ha funnits andra metoder för att behandla mina problem.

Nita, som är 27 år gammal, har korrigerat sitt kön från kvinna till man. Hon hann leva som man i flera år, men har nu genomgått en detransition – alltså vill hon nu leva som kvinna igen.

Nita vill berätta sin egen historia, eftersom medierna enligt henne beskriver transämnet ur ett alldeles för ensidigt och svartvitt perspektiv. I Nitas bekantskapskrets finns några andra som har genomgått samma process som hon och ändrat tillbaka sina kön till det ursprungliga, berättar hon.

– Jag hoppas att ingen skulle behöva genomgå det jag genomgått.

I Finland, precis som i många andra västländer, har antalet personer som vill korrigera sitt kön ökat kraftigt. Speciellt antalet unga biologiska flickor som söker sig till den könskorrigerande vården har ökat.

Någon exakt orsak vet man inte och i flera länder försöker man nu hitta svar på varför allt fler unga biologiska flickor identifierar sig som pojkar och hur man kan hjälpa dem på bästa sätt.

Det finns inte heller någon färsk forskning kring hur många som ångrar en korrigering och varför. Helsingfors Universitets sjukhus har nu inlett en utredning efter att fler ångrare har tagit kontakt.

Testosteron förändrade Nitas röst för alltid

Nita inledde sin könskorrigeringsprocess som 20-åring. Hon förhöll sig till förändringen lättsamt, lite som om hon skulle ha låtit tatuera sig.

– Det kändes i några år som att mitt liv förändrades till det bättre. Hela transprocessen tillförde ett slags innehåll i mitt liv. Det fanns hela tiden mål att sikta mot.

Nita lät operera bort sina bröst som del av könskorrigeringsprocessen. I tre år behandlades hon dessutom med testosteron, alltså manligt hormon. Testosteronet orsakade målbrott hos henne. Sin egen röst får hon inte längre tillbaka.

– Det stör mig att jag är en 27-årig kvinna, men att jag låter som en tonårspojke ibland.

Könskorrigeringen inleddes trots allvarliga psykiska symptom

Nita har haft psykiska symptom sedan puberteten. Hon har lidit av allvarlig depression och dissociation, ångest, ätstörningar och självdestruktivitet. Som tonåring hade hon också missbruksproblem.

De mentala problemen togs inte tillräckligt i beaktande förrän behandlingarna påbörjades, enligt Nita.

– Trots att jag lidit av väldigt kraftiga och svåra psykiska symptom ända sedan början av puberteten, fick jag transdiagnosen utan problem.

Nita har alltid varit en så kallad pojkflicka, enligt henne själv. Som ung kvinna identifierade hon på rätt så kort tid sig som transperson.

– Jag hade en mycket stark känsla av att jag inte kände igen min egen spegelbild då jag såg mig i spegeln. Jag kände inget samband med personen jag såg i spegeln.

I Nitas bekantskapskrets fanns många transpersoner då.

– Vi hade liknande erfarenheter och liknande problem. Tillsammans med de här människorna började jag hitta ord för hur jag själv upplevde min egen könstillhörighet. Jag tänkte att jag inte är kvinna, utan något annat.

Det var enkelt för Nita att bygga upp ett eget så kallat transnarrativ. Hon hade aldrig lekt prinsess- eller barbielekar. Också illamåendet under tonåren passade in i narrativet.

När de egna funderingarna vacklade, fanns vännerna redo att stödja henne.

De egna misstankarna var lätta att skyffla undan

I och med könskorrigeringsprocessen byttes hela Nitas vänskapskrets ut.

– De flesta människorna som jag aktivt umgicks med identifierade sig som transpersoner. Det här innebar förstås att informationen och historierna som berättades var ensidiga.

Under processen fanns det stunder då hon började ifrågasätta sitt beslut. Men sedan tänkte hon att det var bara naturligt att ifrågasätta en så stor förändring som hon gick igenom.

– Jag hörde väldigt ofta påståendet att de egna misstankarna bara var en slags inre transfobi. I den situationen gick det lätt att knuffa undan de egna misstankarna.

Nita gick med i olika stödgruppsforum på nätet där hon hittade nya vänner. På forumen uppmanades man bryta kontakten med människor som ifrågasätter den egna transidentiteten.

På forumen fick hon också råd om vad som lönar sig att säga och inte säga för att få den könskorrigerande vård hon ville ha.

Allt fler vill genomgå könskorrigering

Könskorrigeringsbehandlingen är koncentrerad till universitetscentralsjukhusen i Helsingfors och Tammerfors.

Mellan år 2003 och 2007 ansökte omkring 20 fullvuxna patienter per år om att få genomgå undersökningen. Efter det har antalet ökat.

Under de senaste åren har remisser för 200–300 patienter mottagits. År 2018 var antalet redan uppe i 400 patienter.

– En grov uppskattning är att över hälften av de som undersökts fått en transdiagnos i något skede, säger biträdande överläkare Niina Puustinen vid HUS poliklinik för könsidentitetsutredningar.

Ifall de medicinska förutsättningarna uppfylls och personen som sökt sig till könskorrigeringsprocessen så vill, är de möjliga ingreppen olika. En del av dem är hormonella och en annan del handlar om stora kirurgiska operationer – som till exempel underlivskirurgi.

Nita säger sig vara nöjd över att inte ha genomgått underlivskirurgi. Hon har inte heller opererat bort livmodern eller äggstockarna. Ifall hon hade gjort det hade hon varit beroende av hormoner resten av livet.

– Det känns overkligt att en så allvarligt traumatiserad ung kvinna fått göra alla de ingrepp jag gjort. Frisk vävnad har opererats bort. Och att allt gick så enkelt. Jag är inte heller den enda som genomgått det här.

HUS kartlägger antal personer som ångrar sig

Antalet människor som i Finland genomgått en så kallad detransition är oklart eftersom det inte forskats i ämnet. För Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt är fallen få, säger avdelningens överläkare Katinka Tuisku.

– Men det är möjligt att endast en liten del av fallen når oss. Vi har blivit kontaktade att ett fåtal personer som vill genomgå en detransition och vi strävar efter att hjälpa dem så gott vi kan.

På polikliniken för könsidentitetsutredningar vid HUS har en utredning inletts i år för att kartlägga dem som ångrat sig.

Utredningen ska kartlägga hurdan hjälp de som ångrat sig behöver, och vad man kan lära sig av fallen för att minska behovet av detransition i framtiden. Resultaten ska stå klara nästa år.

Katinka Tuisku som ansvarar för utredningen säger att de inte har någon praxis för att vårda dem som ångrat sig.

– Detransition är psykiskt påfrestande och somatiskt väldigt svårt för patienten, eftersom det inte är möjligt att återställa kroppen helt. De som ångrar en könskorrigeringsprocess drar sig oftast för att söka hjälp.

En undersökning utförd i Sverige visar att endast 2,2 procent har ångrat sin könskorrigeringsprocess. Uppskattningen grundar sig på antalet människor som ansökt om att återställa sitt juridiska kön till det ursprungliga.

Problemet med undersökningen är att den inte räknar med de som avbröt processen och inte detransitionerade fullt ut. Utredningen är också gammal, den sträcker sig från 1970 talet till 2010. Det är innan vi såg en kraftig ökning av remisser till transvården som började strax efter 2010.

Att bedöma könsidentitet hos unga är en utmaning för läkare

Samtidigt som allt fler ansöker om att undersökas önskar transsamfundet att allt yngre människor ska ha rätt till behandlingarna.

– I Finland är man för försiktig och många unga mår dåligt på grund av det, säger Föreningen för transpersoner och interkönade individer och deras närstående Traseks styrelsemedlem Tanja von Knorring.

På transpolikliniken är pressen hård.

Speciellt svårt är det att avgöra när könsidentiteten är så tydlig att det är motiverat att inleda medicinsk behandling, anser läkarna. Särskilt i fall där personen är ung och ännu utvecklas. Att fundera på den egna identiteten hör till utvecklingen.

Nita önskar att man skulle ha funderat på vad hennes könsdysfori, alltså ett obehag gentemot den egna kroppen, bottnar i. Ingen frågade henne ifall känslan kan höra ihop med ett trauma.

Ett sexuellt trauma kan till exempel orsaka känslan av att inte vara du med kroppens alla delar. Exempelvis genitalområdet eller brösten kan kännas främmande eller framkalla ångest.

Ett trauma är inte alltid lätt att identifiera, enligt Riittakerttu Kaltiala, professor i ungdomspsykiatri och överläkare vid Tammerfors Universitetsjukhus.

Läkaren frågar alltid om traumatiska livshändelser och psykiska besvär, men en del berättar inte alltid om alla besvär, enligt Kaltiala.

– De allra allvarligaste psykiska störningarna kan man oftast inte dölja helt. Men det är möjligt att inte berätta om tidigare traumatiska händelser, trots att läkaren frågar om dem.

Kaltiala säger sig ha märkt att unga som det gått bra för innan den könsbekräftande behandlingen, oftast klarar sig bra också efter hormonbehandlingen.

Hos de personer som haft psykiska besvär, svårt att klara sig i vardagen eller problem i människorelationer under ungdomstiden, kvarstår ofta problemen också efter den könskorrigerande processen.

Nita behöver en ny remiss

Först två år efter att Nita ångrat sig klarade hon av att berätta det för andra.

– Jag har fått höra att jag utsätter transsamhället för fara då jag berättar min historia. Det känns lite tokigt, jag har ju varit en av dem.
Så småningom tog hon också kontakt med transpolikliniken.

På kliniken svarade man att hon måste få en ny remiss via exempelvis hälsovårdscentralen.

– Det känns jättetungt att berätta det här för en läkare vid en hälsovårdscentral. ‘’Hej, jag gick igenom en könsbekräftande process och ångrar mig. Nu skulle jag vilja ha en ny remiss till polikliniken för könsidentitetsutredningar.’’

Nita skulle vilja ha samtalshjälp och eventuellt korrigerande vård, som till exempel hårborttagning med hjälp av laser. Hon måste raka sig i ansiktet med några dagars mellanrum.

Tidigare funderade Nita också på att genomgå en rekonstruktionsoperation för brösten. Nu vill hon ändå inte genomgå en enda operation till.

– Jag vill inte direkt låta göra några fysiska ingrepp. Detransitionsprocessen innebär inte för min del att jag skulle vilja få tillbaka min gamla kropp. Jag accepterar min kropp som den är. Jag älskar min egen kropp.