Kommentar: Sverige gör fortfarande upp med metoo-hösten och det är inte vackert
Cissi Wallin och hennes försvarsadvokat ser förtalsdomen mot henne som underminerande av hela metoorörelsen. Men metoorörelsen i Sverige har redan länge handlat mer om mediernas publiceringsval än om kvinnornas berättelser.
Två år efter metoorörelsens start ser vi fortfarande följder av mediebacklashen den hade i Sverige.
Det som inleddes så starkt, med fler upprop från yrkesgrupper och ett klart större engagemang än i Finland, syns i dag i rubriker om främst ersättningar och fällande beslut om hur fallen hanterats.
Förra veckan blev det klart att TV4 ska betala 8,9 miljoner kronor till Martin Timell som fick sparken från tv-bolaget hösten 2017. I måndags fällde Granskningsnämnden SVT:s dokumentärserie om Josefin Nilsson för intrång i privatlivet. Senare samma dag dömdes medieprofilen Cissi Wallin för grovt förtal av journalisten Fredrik Virtanen.
I den polariserade diskussionen i kommentarsfält och diskussionstrådar pågår ett krig där de här fällande besluten friskt blandas ihop.
Domstolsbeslut tolkas på olika sätt
Den ena sidan ser triumferande varje dom och varje fällande beslut som ett bevis på att metoorörelsen gick för långt och pekade ut oskyldiga män. Den andra sidan ser det som en underminering av hela metoorörelsen och kvinnornas berättelser.
Samtidigt är de stora mediehusen i dag noga med juridiken i fallen, vilket syntes klart när de kommenterade domen om grovt förtal som Cissi Wallin fick i går. Rättegången och nu också domen handlade främst om den stora spridning som Wallin visste att inläggen om Fredrik Virtanen skulle få.
Tingsrättens dom är hård men tydlig, skriver Dagens nyheter: "Den behöver inte ens gå in på frågan om huruvida anklagelserna är sanna."
För det är här det lätt blir fel i kommentarsfälten. Den pressetiska diskussionen blandas ihop med kvinnornas rätt till sina berättelser, och fällande domar för massmedier tolkas som friande domar för de utpekade. Men vad är det vi verkligen vet?
Den pressetiska diskussionen blandas ihop med kvinnornas rätt till sina berättelser, och fällande domar för massmedier tolkas som friande domar för de utpekade
Martin Timell friades från våldtäktsanklagelsen. Men TV4 är tydliga med att de vägrar återuppta samarbetet med honom för att det är "ett välomvittnat faktum att profilen har utsatt flera personer för ett helt gräsligt beteende som inte hör hemma på en arbetsplats", säger presschefen till Expressen.
Örjan Ramberg fick delvis rätt i fallet om SVT-dokumentären. Han uttalade sig för flera medier i går om att han överväger åtal om förtal: "Jag är glad för att de fäller dokumentären eftersom jag tycker att den var fruktansvärd", sade han till Svenska Dagbladet.
Men Granskningsnämnden fällde inte dokumentären gällande kraven på opartiskhet och saklighet, och Ramberg har fortfarande en dom från 1998 för att ha misshandlat Nilsson.
Ord står mot ord
När det gäller vad som hände mellan Fredrik Virtanen och Cissi Wallin en natt 2006 står ord mot ord. När hon polisanmälde honom fem år senare lades förundersökningen ner i brist på bevis.
Att det går så är inte ovanligt alls när det gäller våldtäktsanmälningar. Och domen om grovt förtal gäller inte att hon har berättat sin historia, utan hur hon berättat den, med syftet att den ska få stor spridning.
I Finland var mediehusen klart återhållsamma med att alls gå ut med namn på utpekade män under metoohösten. När regissören Lauri Törhönen namngavs av Yle - efter ett stort journalistiskt jobb där 20 kvinnor uttalade sig om hans trakasserier - motiverades namnpubliceringen i en lång kommentar av producenten.
Ord för det som hänt
I Svenskfinland var krafterna bakom uppropet #dammenbrister noga med att anonymisera de insamlade berättelserna så att själva övergreppen och strukturerna som tillåter dem stod i fokus, inte de enskilda gärningsmännen.
När kulturrådet Veijo Baltzars utnyttjanden och övertramp avslöjades genom 18 kvinnors vittnesmål hos Helsingin Sanomat var det tillsammans med en fotnot om hur länge journalistutredningen pågått och att den också lett till en polisutredning.
Det här är raka motsatsen till hur det gick till i Sverige under hösten 2017, där flera stora mediehus senare fälldes i Pressens opinionsnämnd för sin rapportering.
Avslöjade klubben för inbördes tystnad
Därför är Matilda Gustavssons bok Klubben så viktig. I den berättar Gustavsson om det stora och metodiska arbetet bakom det som sedan blev Sveriges klart största fall av metoorapportering, Dagens Nyheters avslöjande om "Kulturprofilen" Jean-Claude Arnault.
Men trots att Gustavsson är noggrann, trots att hon jobbar länge med kvinnornas berättelser skriver hon i boken om den stora rädslan hon ändå bär på: att kvinnorna inte ska bli trodda.
Så stark är traditionen att förminska kvinnors berättelser om övergrepp.
Två år senare frågar sig Sverige fortfarande hur stor skada de förhastade publiceringarna under metoohösten orsakade.
Tröskeln för kvinnor att anmäla våldtäkt och sexuella trakasserier har alltid varit hög. Om uppgörelserna i domstolar och medier leder till en ännu större rädsla att inte bli trodd, och till en ännu högre tröskel att anmäla brott, då är det precis som Wallin och hennes försvarsadvokat säger. Då har hela metoorörelsen underminerats i Sverige.
Matilda Gustavsson ser ändå ljusare på saken. Hon ser en förändring i den kollektiva blicken på sexuella trakasserier och övergrepp i dag. Hon tror att unga i dag på ett annat sätt har ord för att identifiera var gränsen går.
Den förändringen har många som gjort bokslut om metoo i Finland också tagit upp. Det finns en annan medvetenhet i samhället i dag om var gränserna går, och den finns både hos män och kvinnor. Och den ökade medvetenheten finns också hos mediehusen.
' /%3E%3C/svg%3E)
