Nypremiär för Apocalypse Now - final cut - en resa in i galenskap och mörkrets hjärta
Apocalypse Now ser ut som en krigsfilm men är egentligen en skildring av galenskap och kanske en spegel där vi kan se in i vårt eget mörker. En modern klassiker som aldrig upphör att fascinera.
Apocalypse Now är en av Francis Ford Coppolas mest kända filmer.
Filmen är baserad på Joseph Conrads Mörkrets hjärta (1902) en roman som utspelar sig i Kongo. Men Coppola, som skrev manuset tillsammans med John Milius, valde att placera handlingen i Vietnam.
Fast du kanske aldrig sett Apocalypse Now känner du antagligen till scenen där stridshelikoptrar attackerar en by till tonerna av Wagners “Valkyriornas ritt”.
Eller repliken “I love the smell of napalm in the morning” som överstelöjtnant Kilgore säger då han bombat sönder och samman en by för att några amerikanska soldater skall få möjlighet att surfa.
En nedstigning i helvetet
Huvudpersonen i filmen är kapten Benjamin Willard (Martin Sheen) som får ett hemligt uppdrag. Han ska resa in i Kambodja och leta reda på överste Walter E. Kurtz (Marlon Brando) och vidta nödvändiga åtgärder (läs: ta livet av karln).
Befälet i Saigon misstänker nämligen att Kurtz blivit galen.
Willard reser iväg på en liten båt med en grupp soldater. En resa som för tankarna till en nedstigning i helvetet ju längre in i djungeln de kommer.
De träffar den surrealistiska Kilgore som sörjer att kriget en dag kanske skall ta slut, de upplever en extatisk fest med influgna Playboy-flickor, de möter franska plantageägare som lever i det förgångna och de hamnar mitt i hopplöst kaotiska strider.
Vietnameserna är bifigurer, liksom kvinnorna. Den som vill förstå något av Vietnamkriget ska se en annan film.
För Apocalypse Now handlar om den amerikanska soldaten.
Och frågan som ställs är förstås vem som egentligen är galen?
Kaotisk inspelning
Galen och kaotisk var också själva filminspelningen som tog över ett år.
Coppola valde att spela in på Filippinerna för att han fick använda filippinska stridshelikoptrar. (Den amerikanska armén lånade inte sina helikoptrar eftersom de inte gillade filmens budskap.)
Men då inspelningen sedan startade försvann helikoptrarna med jämna mellanrum för att delta i lokala strider. Och en tyfoon förstörde kulisserna.
Sex veckor in i inspelningen gav Coppola sparken åt Harvey Keitel och tog istället in Martin Sheen i huvudrollen som Willard. Sheen gick helhjärtat in i rollen, spelade in scener i fyllan och fick senare även en hjärtattack och var tvungen att ta paus.
Marlon Brando anlände till inspelningen oförberedd, överviktig och hade svårt att memorera replikerna.
Brando ansåg också att manuset var dåligt och hade långa diskussioner med Coppola.
Coppola i sin tur hade inget slut för filmen och improviserade fram det hela medan inspelningen pågick.
Flera av skådespelarna var höga på droger och Coppola, som satsat en massa egna pengar, var stressad, överarbetad och lär ha fått ett nervöst sammanbrott.
Filmens inledning säger allt
Efter den första premiären 1979 har Coppola klippt om filmen ett antal gånger.
2001 kom den så kallade Redux-versionen som var över tre timmar och 20 minuter lång. Och nu får vi det som kallas den slutgiltiga versionen, Final Cut, som är ungefär 20 minuter kortare än Redux.
Skillnaderna till Redux-versionen är inte stora. Det viktigaste är att ljud och bild restaurerats.
Det kanske mest intressanta är ändå att filmen fortfarande känns fängslande trots längden och det ganska kaotiska slutet. Ett slut som visserligen lämnar det fritt fram för olika tolkningar.
Och så finns det en scen som varje gång jag ser filmen ger mig kalla kårar.
Det är filmens inledning.
Det hela börjar nämligen i mörker och vi hör ett dovt dunkande som vi snart förstår är en stridshelikopter som närmar sig.
Sedan ser vi ett landskap fullt med svajande palmer och en stridshelikopter som flyger förbi och rör upp ett tunt moln av sand i luften.
Plötsligt exploderar landskapet och blir ett enda stort eldhav. I samma ögonblick hör vi Jim Morrison i The Doors sjunga “This is the end”.
Den första scenen i filmen sammanfattar allt. Det som sedan följer är bara en förklaring till vad krig gör med sina soldater, hur det går då makten förblindar och människan leker gud.
Det handlar om undergången. Det är kusligt och skrämmande lockande på samma gång.
Kanske är det också därför filmen slutar med en viskning.
"The horror, the horror!"
