Jakobstad skulle erövra världen med gitarrer men något gick snett

Det hela började i en liten cykelverkstad i Jakobstad och 40 år senare var Landola den största tillverkaren av akustiska gitarrer i Europa. På 1990-talet fick man ett lukrativt kontrakt med ett stort företag i USA och man skulle leverera 5 000 gitarrer i månaden. Men något gick snett och det slutade i en konkurs.

De flesta kända finländska gitarrister har börjat sin karriär med att spela på en Landola.

Albert Järvinen köpte en nylonsträngad för 70 mark och Juice Leskinen skrev sina första låtar en Landola medan Jukka Tolonen lärde sig sina första solon på en den inhemska gitarren.

I början av 1940-talet importerade bröderna Ernst och Emanuel Mattson cykeldelar och rikssvenska Levingitarrer under namnet Veljekset Mattson Oy i Jakobstad.

Eftersom det var brist på allt i landet då kriget var slut bestämde de initiativrika bröderna sig för att utveckla verksamheten och de byggde en ny och större fabrik.

Lån fick de mot villkor att de skulle anställa män som kom tillbaka från kriget till hemorten.

Kopierade Segovias gitarr

Ägarbasen utvidgades och man bytte firmanamn. Fabriksområdet på Muntersgatan förvandlades till firmanamnet Munkers år 1945.

Förutom bröderna Mattson köpte Rafal Strandén, Salomo Lillkvist och Valter Hagman in sig i företaget.

Då fabriken var färdig började ägarna fundera på vad man egentligen skulle tillverka.

Det var stor efterfrågan på bland annat cykelpumpar, tumstockar (måttband i trä), sågar, gardinstänger, i princip allt som man tillverkade gick åt.

Och ägarna till Munkers fabrik var händiga och uppfinningsrika. En borrmaskin med 12 olika hastigheter utvidgade sortimentet.

De upptäckte snabbt att det fanns en enorm efterfrågan på gitarrer i landet. Eftersom man före kriget hade importerat Levingitarrer hade man också stiftat bekantskap med själva produkten.

Kriget gjorde att det blev importstopp på den typen av varor och för de som ville spela fanns det helt enkelt inte instrument i landet.

Ett tecken på att gitarrens popularitet var på stigande var att redan år 1945 gav jazzpionjären Viljo Immonen ut boken Gitarrskola 1 för plektrumspel.

Men knappast kunde man på Munkers ana att det väldigt fort skulle bli den populäraste produkten i sortimentet.

För att få igång produktionen bjöd man in gitarrbyggaren Egon Zandelin från Sverige för att få goda råd i starten.

Då den klassiska gitarristen André Segovia hade besökt Sverige hade Zandelin passat på att ta en närmare titt på mästarens instrument och upptäckte att balkarna inne i gitarren gick som en solfjäderform längs med locket.

Den här idén gav han till Munkers som genast ändrade på tillverkningen.

Man talar än idag om frälsningsarméackordet

I slutet av februari 1946 var den första gitarren färdig i Munkers fabrik och den fick namnet Landola. Det var bröderna Mattsons fruar som kom på namnet.

Enligt boken om Landola som är skriven av Rauno Nieminen fanns det ingen som helst anknytning till namnet utan det var helt taget ur luften.

I början använde man enbart inhemska råvaror som gran, björk och bok.

Det enda man importerade var stämmekanismen som kom från Sverige och eftersom det rådde importförbud på det mesta var man tvungen att ansöka om tillstånd från licensverket i Finland.

Landet som kämpade med krigsskadeståndet till Sovjetunionen fick äntligen vardagsunderhållning och gitarren blev snabbt ett instrument som fanns i många hem.

Men den största marknaden fanns i alla de frikyrkliga kretsar där sången var en viktig del av budskapet. Tidigare hade man dragit sig för att använda samma instrument som dansorkestrarna gjorde men nu blev det en ändring på det.

Däremot förhöll sig den Lutherska kyrkan aningen misstänksamt mot gitarren ännu på 1940- och 50 talet.

Också inom Frälsningsarmén blev gitarren ett populärt instrument.

Man pratar än i dag om frälsningsarméackord som betyder att man förenklar G-dur ackordet till att spela enbart med vänstra handens tumme och pekfinger.

Flygolyckan som ändrade på allt

Munkers fabrik räknade med att tillverka 1 000 gitarrer per år men produktionen blev aningen större. År 1952 firade man att 10 000 gitarrer hade tillverkats.

Det rådde en stor pionjäranda i fabriken. Alla modeller, maskiner och arbetsmetoder utvecklades utan förebilder. Man till och med patenterade Salomo Lillkvists uppfinning med spännbar stålskena som går i gitarrhalsen för att hålla den rak.

Tyvärr var man omedveten om att Gibson redan hade patenterat delen år 1923.

År 1950 tillverkade Landola 1 700 gitarrer och nästan en halv miljon måttstockar av trä av vilka största delen gick på export. Dessutom svetsade man ihop 15 600 metallställningar för cyklar.

Munkers var aktiva på exportmarknaden och deltog flitigt i mässor utomlands och man lyckades också sälja Landolagitarrerna till flera länder.

I mitten av 1950-talet splittrades Munkers upp så det blev Börje Forss och Sanfrid Höglund som koncentrerade sig på gitarrer.

Gitarrfabriken flyttade till en gammal byggnad i hamnen i Jakobstad. I samma byggnad fanns också Munkers dotterbolag Puuseppä & Vene.

Gitarrtillverkningen var förlagd till ett litet utrymme i ett hörn av byggnaden.

Med Elvis Presley kom sedan rockmusiken som gav gitarren en helt ny image. Det blev tufft att spela gitarr.

Allt såg ljust och bra ut för Landola ända fram till olycksdagen den 3 januari 1961. Aero Ab:s inrikesflyg från Kronoby till Vasa störtade i Kvelax.

Alla 25 personer ombord omkom, bland dem Munkers vd Sanfrid Höglund.

Undersökningsrapporten konstaterade att en bidragande orsak till olyckan var att planets kapten hade druckit stora mängder alkohol och vakat föregående natt och därför inte var i det skick som krävs av en pilot. Detsamma gällde andrepiloten.

Olyckan hade en förödande effekt också på Munkers framtid. Utan Höglund som vd tappade finansiärerna tron på företaget och bankerna drog tillbaka lån som redan var beviljade vilket ledde till att bolaget gick i konkurs.

Stor exportprodukt

Snabbt bildades ett nytt bolag som ägdes av Uno Sjöblom och Nils Höglund som båda var tidigare anställda på Munkers. Nu fick företaget namnet Oy Landola Ab.

I början av 1960-talet uppstod två musikformer som gjorde den vanliga akustikgitarren enormt populär bland ungdomen.

Folkmusiken slog också rot i Finland och det var nu det var dags för ungdomen att samlas runt lägerelden. Vid samma tid kom en annan genre som gav elgitarren det slutliga genombrottet.

I slutet av 60-talet var efterfrågan på Landola gitarrer så stor att man jobbade i två skift och årsproduktionen uppgick då till 40 000 gitarrer av vilka 80 procent gick på export.

År 1974 köpte landets största musikaffär Fazer upp Landola. Trots att det redan då började finnas billiga japanska och koreanska gitarrer trodde man benhårt på att marknaden skulle öka och man byggde en fabrik till i Jakobstad.

Man ville fördubbla produktionen och komma upp till 80 000 gitarrer per år. Främst var det billigare nybörjargitarrer som sålde bra.

Ett stort bakslag var då ägaren till den firma som skötte om importen till USA och Kanada dog.

Det var svårt att hitta en bra efterträdare. Under ett besök besökte man tjugo olika företag som kunde vara tänkbara importörer men exporten minskade och framtiden såg inte något lovande ut.

Alla riksdagsledamöter som besökte företaget fick också höra en vädjan om hjälp från staten för att kunna överleva.

Man underströk ofta att konkurrensförmågan hade försvagats av inflationen och kostnadstrycket i Finland. Konkurrenterna utomlands säljer bra för att de kan erbjuda gitarrer till ett billigare pris underströk man.

Billiga keyboardar blev stora konkurrenter

Det var inte enbart billigare gitarrer man konkurrerade med. Erkki Noromies som hade börjat som försäljare på Landola upptäckte att det fanns ett nytt instrument som intresserade speciellt de yngre i familjerna.

- De små keyboardarna började nog konkurrera med gitarren och speciellt de som kom från Japan var väldigt utvecklade och hade många olika ljud och funktioner medan de europeiska ännu var ganska enkla.

Konkurrenterna på gitarrmarknaden fick stänga fabrikerna en efter en och i ett skede var Landola fabriken i Jakobstad den största gitarrtillverkaren i Europa.

Men i början av 1980-talet ville Fazer göra sig av med Landola och familjen Höglund köpte tillbaka företaget.

Vd:n för Landola Nils Höglund avled 1986 och det blev hans son Caj-Ola Höglund som tog över verksamheten.

Han hade jobbat som administrativ chef på stadsförvaltningen i Jakobstad och enda erfarenheten han hade av gitarrfabriken var en praodag i samband med skolans dagsverke.

Tapio Rautavaara och Paradise Oskar reklampelare

Men Caj-Ola Höglund kom men nya idéer och han fick igen fart på exporten till USA.

Under 50-talet var Tapio Rautavaara den stora reklampelaren för Landola och man gjorde en specialmodell för honom som han också använde i några filmer.

Men Rautavaara var inte känd som en speciellt bra gitarrist.

- Han kunde tre ackord och han använde dem alla, säger Noromies och skrattar.

I slutet av 80-talet gick det ett rykte att man hade lyckats skriva ett kontrakt med Per Gessle som då stod på toppen av sin karriär med Roxette.

Det är dock oklart om man någonsin fick världsstjärnan att underteckna något papper.

Enligt hans eget uttalande har han aldrig ägt en Landola men det finns faktiskt några bilder där han spelar på en sådan.

Men flera kända inhemska artister och gitarrister spelade i tiderna på en Landola som under en period också gjorde el-gitarrer.

Den största reklamkuppen gjorde Paradise Oskar då han i Eurovision Song Contest inför flera hundra miljoner tittare spelade på en gammal Landola från 1964 och många journalister var nyfikna på varifrån han fått gitarren.

Sanningen är att han ville ha en gitarr med patina och råkade se en sådan hemma hos några bekanta och frågade om han fick låna den och följande gång som grannarna såg gitarren var det i TV-rutan.

Stort kontrakt blev sista strängen i lådan

År 1995 fick man sedan ett superkontrakt med den stora instrument- och förstärker firman Peavey i USA.

Enligt en artikel i Helsingin Sanomat berättade Caj-Ola Höglund att mötet med chefen Hartley Peavey tog fem minuter och då kom man överens om att Landola skulle leverera 5 000 gitarrer i månaden till USA.

Det var 20 gånger fler än vad man tillverkade innan avtalet.

Tempot i fabriken skruvades upp och man gick i två skift.

Man anställde nya arbetare som inte hade någon erfarenhet av gitarrbygget och allt det här resulterade i slarv och dåliga produkter.

Peavey var igen väldigt noggranna med kvaliteten och största delen av de levererade gitarrerna skickades tillbaka till Jakobstad.

Hur märkligt det än låtar blev ett lukrativt avtal det som ledde till konkursen 1996.

Idag ägs firmanamnet av Erkki Noromies som varje år får erbjudanden av asiatiska företag som är intresserade av det väl arbetade varumärket.

I Sverige finns företaget Hagström som också hade verksamheten på is under många år men som 2006 licensierade varumärket till ett annat svenskt företag som tillverkar elgitarrer och elbasar baserade på de ursprungliga modellerna. Tillverkningen sker i huvudsak i Asien.

Och den akustiska gitarren är nu lika populär som under Landolas storhetstid tack vare artister som Ed Sheeran och George Ezra.

- I allas hjärta och hjärna finns en underhållare. Sitter du i ett sällskap och du börjar sjunga så vill någon annan också börja sjunga. Du behöver inget annat än en gitarr och jag tror det är förklaringen till att instrumentet är så populärt ännu idag, säger Noromies som fortfarande tillverkar några gitarrer i månaden för eget nöjes skull.

Onsdag 11/12 2019 i Yle Vega kl 20.03 och ett år på Arenan från i dag onsdag

Landola - den inhemska gitarren som skulle erövra världen

Programmet är inte längre tillgängligt

Källor: Boken om Landola/Rauno Nieminen och intervju med Erkki Noromies.

Ordet "sekt" har bytts ut i en mellanrubrik på kvällen klockan 18:10 den 12.12.19.

Rättelse: Uppgifterna om företaget Hagström korrigerade den 16.3.2021 kl.9:00.