Nu är flygekorren Tölöbo - men var gömmer sig det lilla djuret?

Tölöviken, Sandudds begravningsplats och Alpparken vid Borgbacken är nya platser där flygekorren håller till. Men kan vi hitta spår av den hemlighetsfulla varelsen?

- Hoppa över här! Men akta, stenarna är isiga.

Raimo Pakarinen tar ett kliv ner på en våt stenbumling mitt i den lilla isiga bäcken och tittar uppfordrande på mig.

Jag tittar skeptiskt på honom. Stenen ser hal ut. Marken på andra sidan är lerig, just så där att man lätt halkar ner i en bäck om man stiger på den.

Nackdelarna med att vara ute på urban naturfärd för att leta efter flygekorrar är att man inte nödvändigtvis är klädd för äventyr, och mina skor är definitivt inte gjorda för att klara sådana här övningar torra.

Till all lycka behöver jag inte plaska utan kommer lätt över bäcken en bit bort, där vattnet går under jorden genom en betongtrumma.

Nu är vi i flygekorrarnas senaste boningsplats, i skogsdungen i triangeln som bildas mellan Helsingegatan, Fartvägen vid Vinterträdgården och järnvägen.

Inte rädd för buller

Förutom omgivningen kring Tölöviken är också Sandudds begravningsplats och Alpparken vid Borgbacken nya platser för flygekorren.

Det här har kommit fram i en ny kartläggning som har gjorts av Miljöcentralen vid Helsingfors stad. Flygekorren blir allt vanligare och breder ut sig också till urbana områden.

- Den är urbaniserad precis som räven eller mårdhunden, berättar miljöinspektör Pakarinen. Den är inte rädd för mänskor, hundar eller buller från trafiken.

På Helsingegatan ett stenkast bort kör bilar och bussar. Spårvagnar skramlar. Uppe på krönet av branten far ett lokaltåg förbi med ett rytmiskt dunkande. Någonstans från Vinterträdgårdens håll hörs en motorsåg.

Att här finns flygekorrar har man kommit fram till genom att man har letat efter - och hittat - spillning. Några djur har man inte sett. Det gör man sällan.

Inget bajs

Vi stretar i decemberblåsten med näsorna mot marken i skogsdungen för att hitta spillning. Det är så gott som omöjligt att hitta någonting alls bland de bruna och svarta löven som tittar upp bland det tunna snötäcket.

- På vintern är spillningen brun och då är det svårt att hitta den. På sommaren när den är gul är den lätt att hitta, tipsar Pakarinen.

De olika färgerna beror förstås på att djuret har olika föda olika årstider.

- De är små som risgryn. Det är omöjligt, slår Raimo Pakarinen fast.

Det är fel årstid för det här. Vad ska vi då titta efter?

Fågelholk

Raimo Pakarinen berättar att han har hört att hans kollega har satt upp en fågelholk åt flygekorren här någonstans efter att man hade konstaterat att den håller till här. Vi klampar omkring bland de ruttna, frusna löven och spejar uppåt mot de gråbruna stammarna och kala grenarna.

Flygekorren bygger inte själv bo utan tar till exempel över hålor som hackspetten har hackat fram. Övergivna ekorrbon duger också fint.

Där! På en av de brunsvarta stammarna hänger en brunsvart fågelholk ett par meter ovanför marken.

- Det är en vanlig fågelholk men framväggen är tjockare än vanligt, säger Pakarinen. Flygekorren gillar att det är mörkt - då känns det som en håla i en trädstam.

Likadana fågeholkar bygger man för sparvugglor.

Hur ska vi veta om flygekorren finns där inne eller inte?

- Om det var vår skulle vi kanske se den gula spillningen, säger Pakarinen. Sen skulle man ju kunna sätta upp en kamera inne i boet, men det har vi nu inte gjort.

Så vi kan inte veta.

Jag sänker omedvetet rösten när vi står och pratar så nära holken där något mjukt och lurvigt kanske sover. Raimo Pakarinen menar ändå att vi inte stör ekorren. Den lär inte ska vara rädd för människor.

Å andra sidan söker den sig inte heller till människor - den verkar helt enkelt inte bry sig om oss särskilt mycket.

Vi snokar runt i mossan under holken lite grann. Inget.

Skyddad

Finland och Baltikum är de enda platser inom EU där flygekorren finns. Sen finns det av dem i Ryssland, genom Mongoliet, Kina och Korea ända till ön Hokkaido i Japan.

Flygekorren är skyddad och det är förbjudet att störa den eller dess boendemiljö.

- Det gör stadsplaneringen svårare då vi måste lämna grönkorridorer och gröna områden där flygekorrarna finns, säger Pakarinen. Men samtidigt får vi invånare nytta av det då vi bevarar mera natur som är omväxlande.

Orsaken till att man ville kartlägga flygekorrarnas boplatser är enligt Pakarinen just att ta reda på hur man ska planera staden så att säga kring den.

Ingen publikfriare

En vanlig ekorre i grå decemberdräkt skuttar förbi på marken. Vi tittar ointresserat på den där den med några viga språng har skuttat iväg bakom en stor sten. Det är dess mer sällsynta släkting vi är ute efter.

Den vanliga ekorren är en bekant urban invånare. Den är van vid människan och kan också tigga efter mat, och drar på så sätt nytta av människan.

Med flygekorren är det annorlunda, säger Pakarinen.

- Problemet med många urbaniserade däggdjur är att folk vill mata dem. Det gör man inte med flygekorren, så den är ganska oberoende.

Flygekorren lever alltså sitt liv uppe i trädkronorna och sköter sig själv. Den kommer ogärna ner på marken.

Den har ändå hjälp av människan, tycker Pakarinen.

- Vi matar den indirekt genom att vi i staden har skogar som är bättre för flygekorren än vanliga skogar på landsbygden. Vi har många flera trädslag i samma skogsdunge.

Klibbalen är en favorit för flygekorren. Här nära den lilla bäcken växer det av den. Hängen, knoppar och löv av alen och också av björk är mums, tycker flygekorren. Stora granar där man kan gömma sig gillar den också.

Vi tar oss tillbaka över bäcken. Det är inte många steg till spårvagnen från flygekorrens skog.

Har Raimo själv någonsin sett en flygekorre? Han nickar.

- Men bara två gånger. Första gången när jag var barn och en gång i vuxen ålder. Båda gångerna i Rautalampi i Norra Savolax - aldrig i Helsingfors.

Mina förhoppningar om att se en livslevande flygekorre i stan sjönk med en gång. Den är hemlighetsfull, vår nya urbana granne.