10-talets teater; skandalsuccé, unika teaterträffprojekt, Jakob Höglund, och en dröm som inte gick i uppfyllelse

Tomas Jansson minns decenniets finlandssvenska teater, och listar åtta betydelsefulla produktioner.

00-talet gav teatern två Nobelpris, Elfriede Jelinek och Harold Pinter. Och i Svenskfinland togs dialekter äntligen på allvar som scenspråk på våra teatrar, med Wasa Teaters Colorado Avenue 1999 som startpunkt.

Men vad minns vi av 2010-talet? Kanske storsatsningen på finlandssvensk dramatik? Eller den där både hatade och älskade teaterproduktionen från 2011? Eller regissören som debuterade och snabbt lämnade ett avtryck, och som avslutning på decenniet blev teaterchef?

Mera om honom lite senare.

Nyskriven dramatik blev inte 10-talets hit

Den finlandssvenska teatern har ofta varit väldigt långsam med att reagera på världen omkring en, det har också 10-talet visat.

Ta bara det här med nyskriven nationell dramatik, som på 1990-talet och tidigt 2000-tal fick en enorm boost överallt i Europa. Då började teatrar också i finska Finland bygga sin repertoar på det egna nyskrivna.

Undantaget stavades Svenskfinland, som behövde ytterligare 15 år innan det ens började diskuteras på allvar – tack vare Svenska Kulturfonden som 2013 initierade sin största enskilda teatersatsning någonsin; tre miljoner euro som under tre år kanaliserades till projekt som skulle lämna bestående avtryck.

Den mest omtalade delsatsningen handlade om nyskriven finlandssvensk dramatik, och det projektet inleddes praktfullt med Textfest; åtta nyskrivna kortpjäser som spelades upp under ett veckoslut.

Fondsatsningen ledde till att tiotals nyskrivna finlandssvenska pjäser hittade upp på scenen. Det så kallade Reko-projektet producerade 36 av dem, ändå uttryckte projektledaren Arn-Henrik Blomqvist i Hbl sin besvikelse över att institutionsteatrarna inte visat större intresse för de nya texterna.

På Kulturfonden konstaterar VDn Sören Lillkung att man var medveten om att tre år inte är tillräckligt för att få nya idéer att gro, och att det nu finns en beredskap att stöda projektets ringeffekter.

- Jag vet att teatrarnas styrelser vill att det man gör ska sälja, och då blir mer riskfyllda projekt satta på undantag, konstaterar Lillkung, och syftar bland annat på vår egen nyskrivna dramatik.

- Frågan är om det här är en sak som vi borde diskutera med de förtroendevalda på våra institutioner. Att vad det är som är viktigt när repertoarer planeras, inte bara ekonomiskt utan också identitetsmässigt.

- Samtidigt är jag väldigt glad över ett projekt som Åbo Svenska Teaters Kalevala, en stor publikrisk som sålde dåligt i förköp men sedan har sålt väldigt bra. Jag hoppas det kan ge råg i ryggen för framtiden.

Kunde teatern reagera snabbare på nuet?

Det här med långsamma reaktioner handlar inte bara om nyskriven dramatik.

Under 10-talet har världen som vi känt den fått enorma stötar. Demokratins fundament inklusive pressfriheten hotas, fakesanningar erövrar utrymme. 10-talet blev lögnernas decennium, men hur har finlandssvensk teater reagerat på det?

I Sverige har man under hösten flitigt diskuterat scenkonstens relevans i kulturdebatten, en diskussion som Teater Viirus-bekanta Matilda von Weissenberg via en Hbl-insändare försökte väcka också här.

Några tidningsinlägg följde, radiodebatter, men just nu känns det som om diskussionen levde i två veckor. Ingenting tyder på att finlandssvenska teaterinstitutioner skulle försöka återerövra ställningar i kulturdebatten.

Ett sätt att reagera på det som händer omkring oss just nu skulle kunna vara att engagera dramatiker som är beredda att skriva om det. Därför kunde man tänka sig att institutionerna skulle slåss om dramatiker som kunde göra just det.

Men även om fondsatsningen hjälpte till med att öppna teatrars ögon för att det finns potentiella intressanta dramatiker där ute, så ser man ännu inga klara tecken på någon bestående förändring i repertoarerna.

Att Svenskfinland saknar en stark dramatikertradition är förstås en orsak, liksom att det på teatrarna inte finns någon vana – kanske inte heller resurser – att som ute i Europa hjälpa till med att bearbeta pjästexter tills de är tillräckligt färdiga.

Det funderar också Sören Lillkung på, att det kunde vara klokt att satsa mera stödresurser på att få fram tillräckligt bra pjäsmanus, sådär som det under de senaste åren mera målmedvetet har satsats på inom finländsk film.

Hur som helst blev 10-talet inte den nyskrivna finlandssvenska dramatikens, även om alla möjligheter gavs. Därför är radiokolumnen som kulturpersonligheten Hagar Olsson skrev redan 1936 fortfarande aktuell;

”Jag vet inte vilket som är mer beklämmande, själva det faktum att det konstnärliga finlandssvenska dramat lyser med sin frånvaro, eller den tystnad med vilken denna omständighet förbigås. Det finns i vårt land på svenskt håll ingen som helst kontakt mellan teatern och författarna – och ingenting kan vara mer ödesdigert för den dramatiska konsten”.

”Stormskärs Maja betydde mycket för mig”

Alla historier behöver ett happy end.

Snabbspolar man 10-talet så kunde man tänka... Den flera gånger prisbelönade DuvTeatern. Eller hur gruppen Blaue Frau envist gått från outsider till indie-etablissemang. Hur regissören Milja Sarkola började jobba på svenska. ABBA-männens musikaler

Men den här historiens happy end får bli Jakob Höglund, som under 10-talet har byggt upp ett fräscht lekfullt formspråk.

Samtidigt som teatervärlden i Europa har fortsatt med att söka och hitta nya scenuttryck med hjälp av intryck från filmen, från konstvärlden, installationer och dans och performance, har en smula av det hittat också hit.

Under det senaste året har vi sett hur dockor kan användas kreativt inom traditionell teater, men mest handlar det om element från danskonsten. Vi har sett det när Carl Knif gjorde en version av Kafkas Förvandlingen på Svenska Teatern 2016. Men framför allt tänker jag på 2010-talets reginykomling och Lilla Teaterns färska chef Jakob Höglund.

En central vändpunkt för honom var hans första stora utpräglade vuxenproduktion, Stormskärs Maja på Åbo Svenska Teater 2015.

- Den betydde jättemycket för mig, berättar han. Man känner ibland att man kommit till ett nytt vägskäl och hittar nånting nytt, och för mig var Stormskärs Maja en sådan föreställning.

- Det handlade mycket om att jag då för första gången gjorde en stor teaterproduktion för vuxna. Jag var osäker på mitt formspråk, tyckte att jag hade ett väldigt naivt och lekfullt sätt att göra teater och tänkte att det kanske är för barnsligt för vuxna. Men det blev en testperiod där vissa bitar föll på plats, och det gjorde mej ovanligt kreativ.

- Det var då jag lärde mig att våga tro på mitt sätt att jobba.

Och det är?

- Jag är väl en sådan formregissör. Inte så att jag bryr mig mindre om innehållet, men jag är inte någon som sitter en vecka tillsammans med skådespelarna och analyserar. Jag analyserar medan vi gör, jag är intresserad av att testa och se vad som händer.

- Vid premiären vet jag sedan hoppeligen vad jag vill berätta.

Avslutningsvis; en favoritlista.

Under 10-talet har jag tillsvidare hunnit se 97 finlandssvenska teaterproduktioner. Wasa Teater har jag de senaste åren besökt historiskt sällan, därför saknar listan produktioner därifrån. Och DuvTeaterns rosade I det stora landskapet har jag ännu inte hunnit se.

Men om jag av de 97 nämner åtta stycken 10-tals-produktioner som av olika orsaker känts betydelsefulla, så börjar jag med decenniets mest omdebatterade produktion.

Kanske någon ännu minns den, den ukrainska regissören Andryi Zholdaks version av Morbror Vanja. Hans arbetsmetoder hatades av många, slutresultatet älskades av många. Intressant nog blev den ändå inte ens nominerad för det finlandssvenska Antonia-teaterpriset, vilket säger allt om kontroverserna kring produktionen.

Jag väljer den för att jag sällan, om någonsin, sett så totala skådisprestationer på en finlandssvensk scen, och lite också för att det var spännande att se en Krista Kosonen spela på svenska.