Analys: Boris Johnson segrade genom ett löfte att äntligen genomföra britternas brexit - men en ny ökenvandring väntar för ett polariserat Storbritannien

Boris Johnson har triumferat och krossat sina politiska motståndare. Väljarna har nu, över klassgränserna, givit den brittiska högern ett klart mandat att regera.

Efter en kampanj där Johnson lovade att “få brexit gjort” blev han den första konservativa ledaren sedan Margaret Thatcher som lyckats säkra en tydlig majoritet i det brittiska underhuset.

Samtidigt leder Johnson ett socialt och ekonomiskt ojämlikt land mot en oviss framtid.

Men hur lyckades Johnson ro hem segern?

För bara ett och ett halvt år sedan gjorde Labour sitt bästa val sedan år 1997 och lyckades förhindra Johnsons företrädare Theresa May från att vinna en majoritet.

Det var en bedrift som partiets egna riksdagsledamöter och stora delar av pressen ansett vara omöjligt. Efter det låg det en känsla i luften att Labour vädrade morgonluft efter många år i opposition. Men på under två år gick Labours dröm i kras. Varför?

Brexit större fråga än hemlöshet

Labour, som inte kunde enas kring sin brexitlinje, försökte få kampanjen att handla om sociala frågor. Partiets budskap var att den egentliga krisen i Storbritannien handlade om frågor som hälsovård och hög hemlöshet, förorsakade av många, långa år av nedskärningar som de konservativa genomfört.

Och visst, strategin var förståelig. De flesta som bott i Storbritannien kan nämligen intyga att de sociala problemen är chockerande.

En gång träffade jag Corbyn på det lokala falafelcafét, där han något långrandigt, men med vad som verkade vara äkta känsla i rösten, talade om de hemlösas hopplösa vardag

Jag bodde själv ett tag nära labourledaren Jeremy Corbyn i det socialt depriverade Finsbury Park i norra London. Varje dag gick jag förbi en rad hemlösa ungdomar som oberoende av väder satt och stirrade tomt framför sig under den massiva järnvägsbron som korsar vägen intill tunnelbanestationen.

En gång träffade jag Corbyn på det lokala falafelcafét, där han något långrandigt, men med vad som verkade vara äkta känsla i rösten, talade om de hemlösas hopplösa vardag.

Det mötet bekräftade för mig bilden av honom som en gräsrotsaktivist snarare än en slipad politiker med den verbala förmågan att effektivt tvåla till sin motståndare trots att upprepade möjligheter till det gavs.

Johnson, däremot, visste hur slipstenen skulle dras. Liksom i sin centrala roll i brexitkampanjen år 2016, körde han ett disciplinerat race med fokus på en kärnfråga, och inget annat, samtidigt som han exploaterade en fundamental svaghet i motståndarlägret.

Mot nya problem

Valresultatet visar att de konservativa med sin brexitstrategi lyckades nå framgång i historiskt starka labourområden. Den “röda väggen” av valkretsar på traditionella arbetarområden sprack med fog.

I valkretsar som i 80 eller 100 år dominerats av Labour, splittrade Nigel Farages Brexitparti den röda fronten och hjälpte därmed de konservativa kandidaterna till knappa segrar.

Vänsterns strategi att lösa problemet med den egna, splittrade väljarbasen genom att styra debatten mot sociala frågor misslyckades.

Högern, å sin sida, lyckades förena den del av överklassen och övre medelklassen som förespråkat brexit och den allt mer nationalistiska arbetarklassen i norr.

I kampanjen kunde Johnson också skylla på Liberaldemokraterna och Labour genom att säga att de tillhör en elit som förhindrat folkets vilja att förverkligas.

Men nu fick Johnson vad han önskade och kan inte mera kan skylla på någon annan. Och det i sin tur blir en politisk stenknut Johnson med all sannolikhet inte får upp i första taget.

Efter att brexit genomförts börjar nämligen en ny och tung rond i spelet. Då ska den brittiska regeringen knyta nya handelsavtal som med all logik borde bli fördelaktigare för gemene man och kvinna än EU-medlemskapet.

För vad annars är hela poängen, kan man fråga sig? Men när Johnson väl sätter igång med förhandlingarna kommer det att visa sig att medan det nog går att själv bestämma om att gå ut ur EU, så är det en helt annan sak att frigöra sig från den globala ekonomins ramverk.

Och medan förhandlingarna pågår bubblar missnöjet med brexit under ytan i Skottland och Nordirland.