Isländska Thordis Elva konfronterade sin våldtäktsman och skrev en bok tillsammans med honom

När Thordis Elva var 16 år gammal blev hon våldtagen av sin dåvarande pojkvän. Nio år senare tog hon kontakt med honom - det ledde till en flera års mejlkorrespondens om skuld, ansvar och till sist förlåtelse.

Det hela började som en vanlig tonårsförälskelse berättar Thordis Elva när vi träffas i samband med att hon är i Helsingfors för att tala om sin bok På andra sidan förlåtelselen - en sann historia (2017).

– Jag var 16 år gammal och blev kär för första gången i en kille, en utbytesstudent från Australien. Vi blev ett par och allt gick bra den månaden vi var tillsammans - det fanns inga varningssignaler.

Men det tog sedan en vändning i samband med att det ordnades en julbal på skolan.

– Jag kände mig väldigt vuxen då som precis hade fått kille. Jag kände mig som en ung kvinna för första gången i mitt liv. Det kanske är därför som jag då också bestämde mig för att ta ett annat kliv ut i vuxenlivet - att prova alkohol och dricka rom för första gången. Men det resultatet blev att jag blev väldigt sjuk, jag fick antagligen alkoholförgiftning.

Blev alkoholförgiftad

Thordis minns att hon därför tillbringade hela kvällen på toaletten och kräktes.

– Jag var helt förlamad. Jag kunde inte röra en enda muskel i min kropp eller yttra ett enda ord. Men till slut kom min kille Tom och räddade mig från situationen. Jag kände mig tacksam men samtidigt frustrerad över att jag inte kunde få ut orden för att kunna tacka honom för att han räddade mig. Men det vände och blev skräck och fasa när vi kom hem.

Istället för att hand om och bädda ner Thordis våldtog Tom henne.

– Det här påverkade mig väldigt djupt. Men jag kunde inte sätta ord på vad som hänt på ett bra tag. Toms utbytestid hann därför ta slut och han återvände till Australien. När jag väl insåg att jag varit med om ett övergrepp hade han redan försvunnit - inte bara ur mitt liv men också från landet och kontinenten till andra sidan världen.

Thordis berättar att hon inte anmälde delvis då den isländska lagstiftningen vid den tiden såg annorlunda ut och det hon varit med om inte klassificerades som en våldtäkt. Men det handlade också om att hon inte trodde våldtäktsmän kunde vara som Tom.

– En orsak är de felaktiga idéer och myter jag bar på. Jag trodde att våldtäktsmän var så kallade "fula gubbar" som man såg i tv-program och filmer. Under de senaste åren har vi ju nyanserat bilden av en våldtäktsman men det här var på 90-talet.

Bar på skammen i tysthet

I många år var hon tyst och bar på våldtäkten i ensamhet. Tills en dag då hon satt på ett café och började skriva utan att tänka på vad hon skrev. Det som hamnade på pappret var ett brev till Tom. Hon bestämde sig för att skicka det till honom.

– Jag ville lägga skulden där den hör hemma, hos honom. Jag hade inga särskilda förväntningar med det brevet. Jag trodde antingen att jag inte får något svar eller att han anklagar mig för att ljuga. Men sen hände det som jag inte alls hade räknat med: han erkände fullt sitt brott och tog hundra procent ansvar för det han hade gjort och den smärtan han hade vållat mig. Det var en chock, det var väldigt oväntat.

Det tog några dagar, men sedan svarade Thordis och det ledde till att de två hade en åtta år lång mejlkorrespondens.

– Många i min situation som bär på ett trauma har en brinnande fråga: varför? Varför beslöt du att göra såhär mot mig? Jag insåg att jag fick chansen att ställa den frågan då det här var en person som var villig att erkänna sin skuld och ta itu med sitt ansvar.

Till slut bestämde de sig också för att träffas i Kapstaden som ligger halvvägs mellan Island och Australien. Där fortsatte de tala om vad som hade hänt den natten och hur de påverkat deras liv efteråt.

Deras samtal har senare resulterat i ett mycket uppmärksammad TED-samtal som delades flitigt på sociala medier för några år sedan samt en bok.

Hur kommer det sig att ni skrev en bok tillsammans?

– Det var ingen självklarhet alls. Jag hade inget syfte att skriva en bok när jag tog kontakt med Tom utan jag ville sätta punkt för mitt förflutna och fria mig själv från tortyren av att bära på skulden och skammen under majoriteten av mitt liv.

– Men när vi väl hade analyserat, gått igenom, ställt våra frågor och pratat färdigt om våra liv och hur det här format oss som personer kändes det för värdefullt att bara vi skulle få ta del av det.

Tom har varit en del av problemet men det vill han inte längre vara. Det här är hans sätt att bidra till lösningen. Förhoppningen är att det här kan leda till att vi kan vända fler från att vara problemet till att bli en del av lösningen

Det fanns en förhoppning om att dela deras samtal och tankar kunde öppna upp för en bredare diskussion.

– Jag anser att 18-åriga Tom bar på den giftiga och felaktiga idén om att han hade rätt till min kropp och var berättigad till sex eftersom jag var hans tjej. Hur fruktansvärd den myten än är så är han inte den enda killen i världen som burit eller fortfarande bär på den myten - även om Tom nu blivit av med den.

Enligt Thordis krävs det att synliggöra dessa föreställningar för att de ska kunna brytas och för att våldet ska kunna utrotas.

– Om vi bara lyssnar på de som blir utsatta kommer vi aldrig till roten av problemet, eftersom de inte är roten av problemet utan är en konsekvens av problemet.

Samtidigt är Thordis medveten om hur kontroverisellt och provocerande det kan upplevas att hon ger Tom - en förövare - utrymme.

– Jag är medveten om att det är obekvämt. Det handlar inte om att ge makt åt de som missbrukar makt. Det finns en skillnad mellan de som vill förmedla viktig information och att hylla någon och på så sätt ge makt åt den. Tom vill inte bli hyllad för boken eller för sitt deltagande. Han tjänar inga pengar på det utan ger bort dem till en kvinnojour.

Thordis betonar också att hennes och Toms process är unik och tanken är inte att andra ska ta efter deras sätt att hantera våldtäkt och tiden efter det.

– Jag har på många sätt haft tur att jag har en förövare som tar ansvar för sitt brott, men majoriteten gör inte det. Jag känner mig därför privilegierad även om det är ett konstigt ord att ta i min mun i samband med våldtäkt. Men det här har gett mig en plattform för att öppna upp för större samtal om samtycke och sexuellt våld. För om vi bara talar om min historia blir det väldigt begränsat, men jag hoppas min historia kan vara en språngbräda för att diskutera hur vi kommunicerar i intima situationer och hur man tolkar att andra vill eller inte vill. De konversationerna spelar större roll än min eller någon annans berättelse.