Josefin ville vara en god medmänniska och gick in i väggen: “Ingen tackar mig om jag kör slut på mig själv bara för att jag var foglig”
Utbrändhet blir allt vanligare, får vi höra i allt fler nyheter och forskningsrapporter. Om man tittar noga får vi samtidigt höra hur produktivitet och arbetshälsa blir bättre då vi minskar på arbetstiden. Kan en kortare arbetsvecka hjälpa mot utmattning?
I det andra avsnittet av X3M:s podcast Lägsta domstolen diskuteras arbetstid, hur viktigt det egentligen är att jobba hårt och utbrändhet. Kan en sextimmars arbetsdag till exempel motverka utmattningssymptom?
I slutet av artikeln går vi in på försöken med 30 timmars arbetsvecka, men vår historia börjar på det viktigaste stället, hemma hos Josefin i Österbotten.
X3M LÄGSTA DOMSTOLEN
I ett rött hus vid åstranden i Nykarleby bor 31-åriga Josefin Ahlskog. Det är hennes föräldrars hus, men sedan en tid tillbaka bor också Josefin i huset.
Josefin har jobbat inom vården. Hon började som närvårdare, studerade sedan vidare till sjukskötare och hälsovårdare och toppade av det med en barnmorskeutbildning.
– Det har jag alltid drömt om att få vara, säger Josefin.
På ettan fick jag stipendium för att jag var en ansvarsfull och plikttrogen elev
Josefin ser sig själv som en ganska typisk duktig flicka som alltid ställt höga krav på sina prestationer och på de sätt hon fyllt sina dagar. Nyligen gick Josefin igenom sina gamla papper från lågstadiet.
– På ettan fick jag stipendium för att jag var en ansvarsfull och plikttrogen elev.
På många sätt blev det en sorts stämpel, något som formade Josefins självbild.
Mer än nödvändigt
Förut skulle Josefin vara med på allt. Om inte hon var med så räknades det inte. I efterhand har hon kommit fram till att hon körde över sig själv i sina val.
Anledningen till att orken och lusten försvann är en berättelse som egentligen kunde vara vems som helst om än detaljer är utbytbara. Hon brann för sitt arbete och behövde genomleva en livskris.
Vårdbranschen är stressig – det vet alla. Men utöver själva arbetspassen så förklarar Josefin att man behöver ge mycket av sig själv till sitt arbete, till den grad att gränsen mellan sitt jobb-jag och sitt fritids-jag flyter ihop.
Just det sattes på prov då Josefins pappa insjuknade i cancer i början av år 2017, något hon fick veta bara några dagar före hon skulle få sin barnmorskeexamen.
– Vi kände inte till hur illa det var men jag visste redan då att det inte skulle sluta bra.
Det var en självklarhet för Josefin att bli sin pappas egenvårdare. Hon vägrade att pappa skulle läggas in på sjukhus. Han skulle få leva sin sista tid där hemma. Hela familjen hjälptes åt och skiftade och Josefin var påkopplad dag som natt under den två månader långa sjukdomsperioden.
Skyllde på sorgen
Tiden efter hennes pappas död började Josefin tappa delar av sitt minne och var trött konstant. Hon skyllde dock allt på sorgen. I april 2017 började Josefin jobba igen, knappt två månader efter sin pappas död. Hon tänkte att det säkert är bäst att ha något att göra.
– Det var inte bra att vara inom åldringsvården efter att ha skött en dödssjuk pappa.
Efter sommaren sökte Josefin sig vidare till barnrådgivningen där hon dels vikarierade en hälsovårdare som var sjukskriven för utmattning. Josefin höll ändå hoppet uppe eftersom det ändå var en sorts nystart.
Men det blev ett spretigt arbete där Josefin totalt hade fem olika ansvarsområden. Hon berättar att hon alltid varit fogsam och flexibel.
– Men jag var för flexibel för mitt eget bästa.
Då jag kom hem ramlade jag ihop och grät. Jag grät och grät. Hela kvällen grät jag tills jag på något sätt somnade. Då jag vaknade grät jag. Jag grät då jag åt frukost och gjorde mig i ordning. Jag grät då jag körde till jobbet
Tröttheten kom in på allvar i december 2017 då Josefin i princip bara arbetade och sov. Hon skyllde tröttheten på mörkret. Ibland tog hon sig till gymmet, mest för att göra sin vän glad.
Det blev ett nytt år och Josefin fortsatte att trampa på. Årsdagen för hennes pappas död kom och hennes kropp påmindes om traumat. Hon började sova allt sämre och behövde anteckningar för att lyckas med allt.
En stressig arbetsdag den 27 februari blev det för mycket.
– Då jag kom hem ramlade jag ihop och grät. Jag grät och grät. Hela kvällen grät jag tills jag på något sätt somnade. Då jag vaknade grät jag. Jag grät då jag åt frukost och gjorde mig i ordning. Jag grät då jag körde till jobbet.
Hon insåg att det inte ska vara så. Ett jobb ska inte kännas så. Kollegerna märkte att Josefin inte mådde bra varpå hon åkte hem. Planen var att sjukskriva sig en vecka men det blev inte så. Hon var sjukskriven i två månader och sade sedan upp sig från sitt jobb.
Våga vara självisk
Josefin har bara bra saker att säga om den vård hon fick efter att väggen kom emot. Hon har haft en bra psykolog och en bra läkare. Hon har fått gå på rehabiliteringar tillsammans med andra i liknande situationer.
Om två månader ska hon börja med en arbetsprövning – försiktigt. Tre dagar i veckan kommer hon att jobba fyra timmar om dagen på en arbetscentral för personer med olika handikapp. Visst drömmer hon om att någon gång i livet få nytta av sin barnmorskeexamen, men i nuläget är det helt enkelt för stressigt.
Josefin är rädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att göra någon besviken, rädd för ansvar. Men hon är också snäll mot sig själv. Hon har insett att det höga tempo hon tidigare levde med vad något hon ärligt trodde att hon fixade och älskade.
Josefin har en förändrad inställning till prestationer idag. Hon säger att man behöver kunna lita på sin magkänsla om något känns övermäktigt och våga gå mot strömmen fast det kan kännas obekvämt.
– Ingen tackar mig om jag kör slut på mig själv bara för att jag var foglig. Ingen ser då man spyr, mår skit och inte sover. Det är bara en själv som lever med det. Och man är värd mycket bättre saker än det.
Kortare arbetsvecka: Ett försvarstal
Det var Josefins historia. Om vi arbetar hårt, undertrycker känslor som sorg och ilska och som körsbäret på toppen verkligen vill vara de goda medmänniskor som ställer upp på det mesta som vi lärt oss redan som unga att vi borde vara, då kan det sluta illa.
Vad kan vi göra åt det? Det traditionella sättet är att lägga in mer resurser i arbetshälsovården och i det förebyggande arbetet. Vi kan uppmana varandra att ingripa om vi märker att en kollega mår dåligt. Och vi kan försöka bli bättre på att vara själviska.
Ett annat sätt är att titta på hur samhället ser på arbete och sedan försöka ändra på det.
Två modeller står i centrum för hur arbetet kunde arrangeras annorlunda: sex timmars arbetsdag och fyra dagars arbetsvecka.
Sverige har gått i främsta ledet för den avkortade arbetsdagen. I det största försöket jobbade vårdarna på ett äldreboende sex timmar per dag i ett och ett halvt år. Resultatet blev att vårdarna mådde bättre, och hade mer tid och ork att ordna aktiviteter för sina klienter. Det negativa var att man måste anställa fler personer.
Också andra försök har lett till liknande resultat: det kan bli dyrare, men personalen blir effektivare och gladare, och tar mindre sjukledigt.
Liknande resultat har man fått då man prövat på fyra dagars arbetsvecka. Då Microsoft i Japan i somras gjorde det fick man absurda effekter. Produktiviteten gick upp med 40 procent samtidigt som de anställda mådde bättre. Hur?
Högt uppsatta direktörer i USA kan ha upp till 500 procent högre produktivitet då de är i “flow”-läge
I dagsläget sätter arbetare mycket tid på att läsa och svara på mail och på att kolla beslut med kolleger. Det riktiga arbetet, menar forskare, sker i ett så kallat “flow”-tillstånd, ett uttryck som ungerska psykologen Mihaly Csikszentmihalyi myntade på sjuttiotalet.
Flowtillståndet avgör helt hur effektiv du är, och det finns tecken på att det är karriärsavgörande: Konsultföretaget McKinsey har räknat ut att högt uppsatta direktörer i USA kan ha upp till 500 procent högre produktivitet då de är i “flow”-läge.
Och om du har mindre tid att ha flow, verkar det också komma lättare.
Det är det som hände på Microsoft men också på det svenska äldreboendet, då man testade på fyra dagars arbetsvecka respektive sex timmars arbetsdag.
Plötsligt var de anställda tvungna att omorganisera sin arbetstid. Prioritera, ta färre onödiga pauser och andra avbrott och så vidare.
Finlands försök på sextimmarsarbetsdag på 90-talet
“Vänstersmörja”
Kritiken är förstås inte nådig. Kolumnister på arbetsgivarsidan i Sverige har dömt ut alla tankar på att slopa 40-timmarsveckan som vänstersmörja och en socialistisk utopi. Expressens ledare poängterar att många som utmattas i den offentliga sektorn i Sverige redan jobbar deltid; problemet är alltså i första hand underbemanning.
Annan kritik pekar på det rådande ekonomiska läget och frågar om kortare arbetstid faktiskt är på sin plats nu.
En tredje aspekt är lönenivåerna. Antingen minskar lönen med arbetstiden – vilket arbetstagare inte vill – eller så gör den det inte om samma arbete kan utföras på kortare tid – vilket arbetsgivare av principskäl inte vill.
Åtta timmars arbetsdag kom som en människorättslig seger då industrialiseringen var i full gång. Under 1900-talet har arbetsförhållanden i hela världen förbättrats, och redan 1930 förutspådde Keynes att vi 2030 skulle ha 15 timmars arbetsvecka.
Nu ber folk om 30 timmars arbetsvecka och har forskningen i ryggen, men det ser ändå osannolikt ut.
' /%3E%3C/svg%3E)
' /%3E%3C/svg%3E)
