Kolumn: Är julshoppingen symptomet på det som redan filosofen Schopenhauer konstaterade för 200 år sedan – att vårt begär gör oss evigt olyckliga?

Gemensamt för klimatnödläge och julafton är konsumtion. Men varför konsumerar vi? På grund av vår natur, som dessutom gör livet olidligt? Vad kan en tvåhundra år gammal bok visa oss om oss själva idag?

Nå, det fanns en tid då teorier om människan och världen formulerades av män som bekvämt lutade sig tillbaka i fåtöljen.

Utan att desto mera undersöka saker och ting empiriskt tänkte man fram världssystem och besvarade frågor om vilka vi var.

I år har det gått tvåhundra år sedan Arthur Schopenhauers filosofiska klassiker ”Världen som vilja och föreställning” kom ut år 1819.

Det är en fin, läsvärd bok som friskt blandar kunskapsteori, moralfrågor med en buddistisk grundinställning.

Schopenhauer ger oss bra påminnare också inför den sista julshoppingsspurten.

Buttert väntande på julklappar

Schopenhauer har kallats för västerlandets stora pessimist, eftersom grundpoängen i hans filosofiska tegelsten är att livet är en ond, aldrig slocknande världsvilja.

Han flätade ihop buddism med kunskapsteori, och utgångspunkten om att livet är ett lidande är något som vi människor väl känner till.

Att vi lider beror på att vårt liv präglas av våra begär, vi vill ha så mycket och förblir så otillfredsställda då vi uppnått något.

Man skulle enkelt kunna argumentera för att Schopenhauer beskriver konsumtionssamhällets psykologi och problem: det vi vill ha betyder egentligen inget, allt går att ersätta.

Där sitter vi och öppnar julklappar, sliter i pappren, noterar prylarna och fortsätter till nästa paket. Glädjen drunknar i varorna, planeten slits och begäret mättas.

För stunden, för efter jul är det rea och varumärkena trycker ut nya telefonmodeller och klädtrender. Plötsligt vill vi ha något annat än det vi nyss gladdes över.

Om ens det förresten, som liten var jag mest sur över saker jag inte fick, snarare än glad över det jag fick.

Eftersom människan i grunden är ond vilja så är också den desperata kampen för klimatet både ett exempel på kraften i viljan till liv, men heller inget att egentligen kämpa för.

Författaren Gunnar Fredriksson skrev på 1990-talet en bok om Schopenhauer och konstaterar i sitt förord att Schopenhauer blivit en livskamrat för honom som bland annat sätter fingret på att människan styrs av mindre smickrande impulser än vi vill medge.

Jag tror att det är bra spanat.

Det moderna livet har blivit allt svårare

Jag äger en hundra år gammal bok om Schopenhauer, skriven av Alf Ahlberg, som slår fast att Schopenhauer är en modern tänkare.

Det innebär att frågor om en punkt i den moderna kulturen ter sig självklar: att livet blivit allt svårare att leva.

Tekniska uppfinningar snärjer in oss i ett ”nät vi själva knutit”.

Moderniteten handlar kanske just om det, hur vi förr eller senare målar in oss i ett hörn.

Där står man sen i sin knut som i en serie med en golvmålande Långben och ser löjlig ut, utbrister i ett ”Flämt!”.

Om allt det här var svårt för hundra år sedan så kan man tänka sig att det är ännu svårare idag.

Konsumtionssamhället förser oss med snabba kickar, av vilket följer att jakten på dessa blir jobbigare och jobbigare att upprätthålla.

Kanske är människan idag därför olyckligare, och Shopenhauer mer aktuell än någonsin förr?

Då är det inte kapitalismens fel primärt, utan vårt eget väsens inneboende orimlighet som bör hållas ansvarigt.

Jakten på kickar är en grad-, inte en artskillnad.

Flygskam värre än annat?

Vi hör ofta om flygskam nuförtiden.

Schopenhauer drar i sig inte gränser mellan olika former av vilja.

Flyg, mat, sex, att förverkliga sig på jobbet, ha en stuga på landet – allting är samma jävla vilja.

Årets julklapp och årets mest onödiga julklapp. Samma otyg.

Finns det något här som kan kasta ett perspektiv på våra diskussioner om konsumtion och skam?

Vad händer om vi går med på att det är begäret själv, vart än det riktar sig, som är problemet?

Är hållbar utveckling bara något som förlänger plågan av att finnas till? Som också den håller oss kvar i en rundgång av begär, vilja, tillfredsställelse och mera vilja?

Flämt!

Janne Långben

Schopenhauer är inte helt nattsvart – man kan lösgöra sig från den individuella viljan genom att förlora sig i konsten, i synnerhet musiken, eller genom att gripas av medlidande men en annan människa och lida med hen, med hens smärta.

Men inte heller dessa reservventiler kringgår det faktum att livet i grunden är ruttet.

Världen som vilja och föreställning är en för sin ålder förvånansvärt bra psykologisk beskrivning av vad det innebär att vara människa, också idag.

Boken är också sprungen ur en knepig och sårbar människas starka intellekt.

Schopenhauer lär ha krävt ut sin arvsrätt till sista mynt, också om det försatte hans mamma och syster i fattigdom.

Viljan är inte sentimental, ens för familjeband, kunde man kanske konstatera. Den finns bakom allt som är, ett ting i sig.

Ding an sich heter det på tyska och filosofiska.

En pessimistisk spegel som ger oss skäl att fortsätta

Schopenhauers pessimism tvingar läsaren att se sig själv i spegeln, kanske erkänna sina begär och hur dessa ligger bakom så mycket i det moderna.

Hur vi arbetar, ambitioner att förverkliga oss själva, skapa kontakter, sociala liv knutna kring ätandet, dryck och dans, semestrar eller bastubad – hur avgöra vilket viljande som är okej, vilket som är gruvligt?

Men boken påminner också om att begär, glädje och mening inte är samma sak också om de ofta hänger ihop och om man ställer dessa saker bredvid varandra så ser man att allt inte är så eländigt som Schopenhauer beskriver det.

I något skede av läsningen börjar man protestera.

Vi behöver inte önska oss världens undergång men vi kan kanske se att begärskarusellen inte ger beständig lycka.

Vi måste söka den någon annanstans.

Jag tänker på sådant som aldrig tröttar ut mig: träffa en vän, känna den jag älskars hand över min kind och att samtala med henne, se barnets vilja ta form.

Den första vinterkvällens iskyla och frosttröga natur ger mig samma förväntansfulla känsla som jag hade som barn då jag släpade min rattkälke uppför backen.

Åka rattkälke kunde jag göra varv efter varv, utan att ledan kom in.

Läggdags och hemkomsttider satte punkt för åkandet för dagen.

Att skilja dessa ting från det flyktiga begäret är inte enkelt men samtidigt kanske det som kan bromsa upp vår jakt på snabba kickar och de samhällsproblem de orsakar?

Att veta vad man verkligen uppskattar, att känna sig själv, är ingen enkel uppgift, men om man försöker så skymtar kanske också något om vad livet betyder just för en och var av oss, och tillsammans?