Mumin fyller 75 och är större än någonsin, men första boken sålde dåligt och fick inte ens heta Mumin
1945 var ett stort år för barnlitteraturen, då utkom både den första Pippi- och Muminboken. Men samtidigt som Pippi Långstrump såldes i 20 000 exemplar på några veckor, såldes Mumin-debuten bara i dryga 200 exemplar det första året.
Det började mitt under brinnande krig, vintern 1939.
”Kanske var det begripligt”, skriver Tove Jansson senare, ”att jag plötsligt fick lust att skriva ner någonting som skulle börja med ’Det var en gång’. Fortsättningen måste ju bli en saga ... men jag ursäktade mig genom att undvika prinsar, prinsessor och små barn, och valde istället min arga signaturfigur från skämtteckningarna och kallade honom mumintrollet”.
En halvfärdig berättelse glömdes bort, tills kriget var över och hon på nytt tog upp arbetet, trollade fram ”min allra första happy end”, och så var den första berättelsen om Muminfamiljen klar 1945.
Att den allra första Muminhistorien skrevs mitt under brinnande krig är viktigt att hålla i minnet, eftersom det var avgörande för den första berättelsens innehåll och för hur själva Mumindalen konstruerades.
Småtrollen och den stora översvämningen är en historia om hur muminfamiljen söker en plats för ett hus inför vintern. Då pappan sedan ger sig av på egna äventyr, blir det hela en jakt både på en plats för huset och på pappan. Men till slut upptäcks mumindalen, som ett slags paradis med blommor och frukter.
Småtrollen och den stora översvämningen, del 1
Här, liksom i efterföljande Kometjakten, finns inslag som så uppenbart uppstått ur krigets skuggor, hemlösa flyktingar och ödslighet. Mumindalen fungerade där som ett slags motpol, som en dröm om det fredliga och lyckliga.
Bokförlaget föredrog ”småtroll” framom ”mumintroll”
Egentligen hade Tove Jansson tänkt att Mumin skulle finnas med i bokens titel, men den gången tänkte bokförlaget att mumintroll låter för främmande. Det hela såldes istället som en berättelse om ”småtrollen”.
Debuten blev inte heller alls någon direkt succé. Under det första året såldes den i bara 219 exemplar, den fick endast en recension, den översattes till en början inte alls ens till finska, och fick knappt någon synlighet i Sverige där allting då handlade om Pippi Långstrump.
- I dag tänker vi att det här med Mumin alltid har varit en succé, men så var det ju inte alls. Det var riktigt motigt i början, berättar barnbokforskaren Mia Österlund från Åbo Akademi.
Hon är den rätta personen att svara på alla mina Muminfrågor. Hon reser land och riken runt i barnbokens tecken, har hållit föreläsningsserier kring temat Mumin, och kan snabbt berätta om hur Mumin från början var svart med farliga röda ögon.
Det här med att Mumin i början var en litet spöklig figur, kommer från att Toves morbror Einar skrämde henne när hon bodde i Stockholm.
- Hon gillade att skåpäta, och för att förhindra det sa morbror Einar ”akta dej för mumintrollen”. Det var alltså som ett spöke som tar dig om du gör fel.
Småningom ändrar Mumintrollen också form, från att till en början närmast ha varit besläktade med hattifnattarna.
- I början var de smala och magra, berättar Mia Österlund. Men när succén sväller så sväller också trollet. I takt med att Mumin blev mera populär blev figurerna också trindare och mjukare.
Mumindebuten är också den enda som inte rör sig i en utpräglad skärgårdsmiljö. I Småtrollboken var Mumindalen mer exotisk, med apor och palmaktiga saker. Det är i böckerna efter debuten som Mumindalen förankras i Finska viken och den skärgårdsmiljö som vi kan relatera till.
1945 var ett stort barnbokår
Mumins debutår 1945 karaktäriseras också annars som ett legendariskt barnbokår, eftersom en hel rad spännande författarskap etablerades just det året. Mia Österlund räknar upp klassiska titlar som föddes 1945.
- Förutom Tove Janssons Mumindebut kommer Astrid Lindgren ut med första Pippi Långstrump-boken, så debuterar Lennart Hellsing, Martha Sandwall-Bergström kommer med Kulla-Gulla-böckerna, så det är sammangyttringen av flera starka aktörer som blev tongivande för det året och gjorde att man räknar 1945 som den moderna barnlitteraturens genombrott.
- Men det handlar också om att man nu lanserar en ny syn på barnet, vilket också har med kriget att göra. Krigsslutet och måttet av krigets hemskheter har gått upp för alla, och nu vill man ha en ny pedagogik och en ny barnsyn som ska försäkra oss mot att det sker igen.
Kan man säga att den nya generationen konkret revolterade mot något gammalt?
- Ja nu kommer det frimodiga självständiga barnet, samtidigt som modernismen och nonsens hittar in i barnlitteraturen. Och fast berättelserna om Mumintrollen är inbäddade i ett slags kokong av vänlighet och harmoni, så är den skenbar. Här finns också mycket sprickbildningar.
- Det som varit spännande att följa med är hur man småningom fått upp ögonen för muminböckernas queera element, och hur det inte alls handlar om en kärnfamilj. Redan i Småtrollen är det muminmamman och mumintrollet som är på flykt, de tar hand om ett övergivet barn medan pappan är på sina egna vägar, så redan då är det omförhandlat vad en familj är.
- Här finns de klassiska scenerna när allt fler knytt och skrutt dyker upp, och då sätter man bara till ett bord och en säng, allt är möjligt. Men jag tänker också på hur Hemuler springer omkring i sina mostrars klänningar, eller hur Tofslan och Vifslan kommer in i Muminberättelsen.
- Det är ju porträttet av kärlekshistorien mellan Tove Jansson och Vivica Bandler, och med tanke på att homosexualitet var förbjudet och straffbelagt ända till 1971 så är det ganska modigt det hon gör.
Sade nej till Disney
På vägen har Muminkaraktärerna blivit något av Finlands största feelgood-reklamobjekt, till den grad att det här med muminvärldar och muminprodukter fått det hela att kännas lite som Disney world.
Mia Österlund påminner om att muminprodukter dök upp redan i slutet av 1940-talet, att barnlitteraturens kommersialisering pågått länge. Därför var det knappast överraskande att Walt Disney Company faktiskt gjorde ett anbud på Mumin.
Disneyföretaget visste förstås vad man gjorde, men det gjorde också de som tackade nej till anbudet. I dag sägs Muminbränden nämligen omsätta omkring 700 miljoner euro årligen.
Rimligtvis måste Mumin också ha haft en enorm betydelse för den finlandssvenska barnlitteraturen.
På gott och ont, verkar det som då Mia Österlund svarar. Det låter lite som dramatikern Henrik Ibsens inflytande över norsk teater – det var länge som inga nya dramatikernamn riktigt kunde slå igenom eftersom allting jämfördes med den oslagbare Ibsen.
- Mumin är ju allt, konstaterar Mia Österlund.
- Det har varit oerhört viktigt för vår lilla finlandssvenska barnlitteratur, att vi har en sådan internationell stjärna. Tänk på att hennes seriestripar publicerades i 120 dagstidningar samtidigt, där snackar vi verkligen miljonpublik.
- Om man tänker på bilderbokscenen så var ju ”Hur gick det sen” länge oöverträffad, och den kastade en skugga över allt. Ingen vågade utmana den mästerliga Jansson som var så innovativ.
Hur gick det sen?
- Men nu har vi många som har plockat upp pennan, eller saxen. Linda Bondestam är väl den som mest uppenbart går i dialog med Tove Jansson.
Att något har börjat hända, förklarar Mia Österlund med barnlitteraturens starka infrastruktur. Barnlitteraturforskningen kom igång på allvar under 1980-talet, så nu finns det flera generationer som har fostrats i barnlitteratur.
- Och det ynglar av sig överallt, i kritiken, på biblioteken, bland modersmålslärare. Och så finns det en kompetens på förlagen som sedan förvaltar traditionen och vågar satsa på barnlitteratur och vågar pusha gränserna för vad barnlitteratur kan vara.
Mumin är tidlös
Med tanke på hur mycket som har hänt under de senaste decennierna inom barn- och ungdomsbokvärlden, kan man fråga sig hur det är möjligt att Mumin ändå har lyckats bibehålla sin starka position. Speciellt eftersom världen ser så annorlunda ut än när Muminberättelserna föddes.
- Jag tror mycket handlar om att Muminvärlden inte gör några verklighetsanspråk, säger Mia Österlund.
- Det är mer fantasy och nonsens, och det gör den tidlös på ett sätt som gör att den kan färdas genom decennier och återaktualiseras.
- Det är också en typ av litteratur som traderas via att man har fått den läst för sig, och vill föra den vidare. Hela finlandssvenskheten jämförs ju dessutom med en mumindal, så vi lär inte bli av med Mumin i första taget.
- Och så handlar det om att det är så mångskiftande berättelser. Det är så god litteratur helt enkelt, och god litteratur blir du inte av med.
Tove Janssons uppläsning av Småtrollen och den stora översvämningen finns på Arenan tillsammans med de andra muminböckerna, samt några novellsamlingar för vuxna. Alla Tove Janssons uppläsningar.
Muminböckerna kommer också att sändas hela året i Yle Vega lördagar klockan 12:03.
' /%3E%3C/svg%3E)
