Samtalsjouren har fullt upp i Zambia – smarttelefonerna har gjort det möjligt för oroliga barn att ta kontakt

Slummen breder ut sig i kåkstäderna utanför staden Ndola i Zambias Copperbelt region. Fram till ganska nyligen var här relativt välbeställt. Koppargruvorna försåg folk med arbete och barnen fick mat och kunde gå i skolan. Men för några år sedan började metallpriserna att falla och gruvorna stängde en efter en.

Många lever i misär med brädlappar till väggar och rangliga plåtbitar till tak - det som var en startpunkt och en språngbräda för inte länge sedan börjar nu permanentas. Många kommer aldrig härifrån.

I ett land som Zambia där många bokstavligen lever ur hand i mun kan en utebliven månadslön vara skillnaden mellan en dräglig tillvaro och ett liv i yttersta fattigdom. Längre än så sträcker sig inte skyddsnätet.

Som alltid är det barnen som får ta den värsta stöten. Något som inte minst märks hos Lifeline/Childline Zambia. Det är en telefonjour som tar emot samtal från oroliga barn från klockan sex på morgonen till midnatt.

Många har internet, men går i säng hungriga

Innan mobiltelefonerna fanns nästan inga samtalsjourer i Zambia - ett telefonsamtal i sig var en lyx som väldigt få kunde unna sig och i de flesta byar fanns det inte - och finns fortfarande inte - fasta telefonledningar.

Tekniken har tagit ett språng och nu är det inte alls ovanligt att ha en mobiltelefon med internetuppkoppling - utan att man för den sakens skull kan vara säker på att äta sig mätt på kvällen.

– Det vi har gjort är att visa att det går att ha en fungerande rådgivning dit unga kan vända sig och vår förhoppning är att vi ska få fortsatta anslag också efter det att nuvarande treårsperioden löper ut, säger Florence som var med och startade Lifeline/Childline Zambia 2003.

Samtalsjouren är ett projekt som bland annat stöds av biståndsorganisationen Rädda Barnen.

Många av de som ringer är flickor och unga kvinnor, en del inte äldre än 12-13 år. Till jouren kan de vända sig när ingen annan lyssnar. Frågorna är desamma som deras mödrar ställde, och deras mödrar före dem: Måste jag gifta mig bara för att mina föräldrar bestämmer det? Kan jag säga nej till sex?

– Vi har många tonårsgraviditeter här. De i sin tur leder till att unga tjejer hoppar av skolan, säger Florence. Men det är svårt att säga vad som är orsak och vad som är verkan.

– Ibland kan det vara så enkla saker som att det är långt till skolan och dom känner inte att det är värt besväret att gå dit, deras föräldrar kanske aldrig gick i skolan och då finns det inget stöd därifrån heller.

Florences problem är detsamma som för många andra verksamheter som är beroende av anslag utifrån - det är svårt att garantera kontinuitet. Behoven finns där, och kommer att finnas under överskådlig tid. Svårigheten är att det är många andra verksamheter som också pockar på donatorernas goda vilja.

Man brukar inom biståndsverksamhet tala om “donor fatigue” - vilket grovt översatt innebär att donatorerna, också om de vill väl, helt enkelt inte orkar fullfölja. Med ständigt nya ungdomar som växer upp och behöver stöd är biståndsbehovet till synes omättligt.

De flesta vill bara tala med någon som är vänlig

Statistiken från Lifeline/Childline Zambia visar att det kommer in dryga tusen samtal per dygn. I snitt är det sex personer som bemannar telefonerna och de hinner knappt avsluta ett samtal förrän telefonen ringer igen.

Några är utbildade kuratorer eller psykologer, medan andra genomgått kortare kurser i rådgivning eller samtalsterapi. Utbildningsnivån är inte det viktigaste. För de flesta som ringer räcker det långt med en vänlig, lyssnande person i andra änden av luren.

Lifeline/Childline Zambia samarbetar också med organisationer som har öppen mottagning, dit man kan vända sig om man vill prata med en människa ansikte mot ansikte istället för över telefon.

En av de som kommit till den öppna mottagningen de här dagen är Celinda som är här med sin nyfödde son Matthews.

– Förhoppningsvis ska han få tre eller fyra syskon i framtiden, säger Celinda och skrattar.

Hon och hennes man driver ett litet jordbruk. Dom odlar i stort sett det de kan äta själva. Några getter och höns. Precis som grannarna. Livet så som det sett ut under de senaste århundradena.

I södra Afrika är det fortfarande inte ovanligt att ha åtta, nio eller ännu fler barn, särskilt på landsbygden. En majoritet av befolkningen lever av jordbruk och då är det alltid välkommet med ett extra par händer. Att ha många barn ses som ett sätt att trygga ålderdomen.

Problemet, och det som blir allt mer tydligt, är att det mer än på många andra håll i världen finns en tydlig skiljelinje mellan den generation som föddes efter millenieskiftet och den som växte upp innan.

Å ena sidan förväntas dagens unga leva upp till föräldragenerationens närmast medeltida förväntningar om tidigt giftermål och många barn, å andra sidan har de bokstavligen talat världen i sina händer - bara några knapptryck bort finns en värld deras föräldrar knappt ens kunde drömma om.

Samtalsjouren föredrog att bara använda förnamn för dem som intervjuades i artikeln.