Maria Sundblom Lindberg: "Det som inte dödar stärker... bullshit!"

Jag är en "sucker" för normalitet. Älskar vanligt och trist på ett nästan obalanserat sätt, men når liksom aldrig dit, och ni ska veta att jag försöker. Volvon, villan och vovven. Bostadslån och hobbyhelvete.

Inga marginaler för "crazy", men det är just "crazy" det blir. Hela tiden. Tajta tidtabeller, brist på impulskontroll och avsaknad av konsekvensbedömning, gör att jag kör ut på tunn is nästan dagligen.

Jag ser abborrar och havsbotten i vintervila. Sprickor som ser ut som snöflingor. Bubblor som vill ut. Jag hinner sällan ens bli rädd innan det brister. Efteråt förstår jag ändå inte att det hände just mig.

Det förstår däremot alla andra för de ser mönstret som skiljer sig. De är vana med att mina lösningar är lite annorlunda, men jag känner själv att jag är originell på helt fel sätt.

Som barn ville man ju inget annat än att vara "mainstream". "Mainstream", men inte helt osynlig utan gärna medelmåttig med "twist". "Twist" som i självlockigt hår, snygg cykel, häst eller många vänner.

Jag växte upp i ett nästan klasslöst samhälle och kände kanske fyra rika och två fattiga. Resten var likadana, som gjorde exakt samma saker.

Det var ängsligt och tryggt när man var just så normal som jag, men det lilla samhället kan också vara ett helvete för den som är annorlunda.

Annorlunda som Kaj, Jucci och Christoffer. Ingen har varit som just dem i Högfors, Hangö eller Sjundeå. Och för många har haft ett djupt behov av att påpeka just den olikheten.

Visa finger åt det ovanliga. Håna högt det som skiljer.

För den som ropar fult är det troligtvis bara ännu en ogenomtänkt kommentar av många, men för den som blir utsatt är det däremot ytterligare ett sår, ett till ärr och ett ännu tydligare utanförskap.

Självkänslan växer dåligt när man befinner sig i marginalen och jämnårigas påverkan på självbilden vinner ganska tidigt över föräldrarnas.

Jag hör många mobbningsstoryn i mitt jobb som präst, men det är nästan alltid offren som berättar. Var är mobbarna? De som frös ut och dränkte skolväskan eller en kompis i toaletten?

De som skrynklade till känsliga själar med hårda händer, var är ni? Var är vi?

För självklart har jag också uteslutit och skämtat på andras bekostnad. Tittat förbi de tråkiga. Bjudit selektivt. Inte varit bra.

Men min moraliska svacka blev kanske någon annans grund. Mina kommentarer blev en del i någon annans självuppfattning. Hela livet.

”Det som inte dödar stärker” är sådan "bullshit", för ständigt utanförskap dödar och det värsta är att det inte bara är oreflekterade och oerfarna "kids" som pekar finger åt annorlundaskap.

Hela nätet är fullt av vuxnas hot och hat mot det ingen av oss kan välja: kön, sexualitet, ras och utseende.

Hur ska vi kunna snacka kränkningar med barn när vi vuxna tagit mobbningen till nästa nivå?

Men det finns fyrar ute i det mediala mörkret. Kaj, Jucci och Christoffer lyser upp vår väg mot att bli bättre människor bara genom att ivdag våga vara det som de alltid varit.

Maria och sommarpratarna är en ny serie på Svenska Yle. Programmet har seriestart söndag 5.1.2020 kl. 20.00 på Yle Fem och finns på Arenan.

Gästerna i första programmet är Christoffer Strandberg, Kaj Kunnas och Jucci Hellström. Programmet är producerat för Svenska Yle av Parad Media, 2019.