NHL-kolumnen: Julbrevet till tomten – dags att skydda spelarnas huvuden, playoff behöver tänkas om och hockeyvärlden måste få sin turnering

Ishockey är ett fantastiskt spel och är som allra bäst när det spelas av världens bästa utövare. Därför är NHL så kul, därför är NHL som roligast under slutspelet och därför är landslagsturneringar med de bästa NHL-spelarna hockeyns ultimata tävlingsform. Men allt det fina tappar sitt värde om spelarna riskerar för mycket. Dags att vända sig till jultomten.

Kära tomte,

Jag skriver till dig för att jag ställer mig tvivlande till huruvida NHL:s högsta chef Gary Bettman, den internationella olympiska kommitténs pamp Thomas Bach eller det internationella ishockeyförbundets ordförande Rene Fasel skulle vara intresserade.

Däremot visade du dig vara pålitlig redan för länge, länge sedan (HBL:s Idrottsbok och Busters årsprenumeration fanns alltid under granen). Den här gången är jag rädd för att det nästan behövs små underverk för att uppfylla mina önskemål.

Men det är ju sånt du brukar göra i dessa tider – några magiska svängar med renarna innan det igen blir dags att dra iväg till fjällen för dryga 11 månader.

Samtliga önskemål kräver ett ordentligt nytänkande, uppoffringar och en vilja att satsa pengar som annars exempelvis kunde användas till goda middagar på lyxiga hotell. Men så är det – ingenting bra föds utan ordentliga uppoffringar.

Jag börjar med något riktigt knepigt, men desto viktigare.

Tacklingar som orsakar huvudskador måste fås bort

Så här kan det bara inte fortsätta. Unga människor får verkligt allvarliga hjärnskador på grund av att idrotten som de älskar och har som yrke innehåller ett helt onödigt livsfarligt element: farliga tacklingar.

Ishockey är en gren som spelas i grymt tempo och i grenens dna finns fysisk kamp inkluderad. Det kommer alltid att smälla och göra ont i hockeyn. Men gränsen måste dras någonstans. Specifikt uttryckt: vid axlarna.

Du får såklart fixa det här på ett bättre sätt om du har ett i bakfickan, men här är mitt trepunktsförslag för hur spelarnas mycket sårbara huvuden kunde skyddas.

Brottande och skuffande vid sargen hör inte hit – bara ”traditionella” tacklingar.

Inför en ny videodomare som endast fokuserar på tacklingar

Dags för NHL att skippa de oändligt långa videokontrollerna gällande offside och felaktigt gjorda mål. Det finns två huvuddomare och två linjedomare på isen – de ska ta besluten om offside, målvaktsinterference, sparkade mål och mål gjorda med hög klubba.

Det blir misstag – och så ska det också vara då det handlar om något så ofullständigt som mänsklig verksamhet.

Det enda som ska kollas upp i oklara mål är om pucken passerat mållinjen. Punkt och slut.

Däremot borde allt det förtretliga videogranskningstjafset bytas ut mot en helt ny typ av videodomare i varje enskild NHL-match. En som endast följer med kontakter och tacklingar – och hela tiden finns ”i domarnas öra” .

Domarna ute på isen jobbar såklart helt som förut, men tacklingsdomaren håller koll på att tacklingarna döms rätt. Jo, det blir dyrt då en helt ny typ av domare måste inrättas i NHL – men på riktigt: fyrk finns.

Tacklingar ska tillåtas – men på strikta villkor

Jag tror inte för ett ögonblick på att tacklingselementet bör försvinna från hockeyn – i NHL är det något som inte ens finns på kartan.

Däremot kräver den ständigt stigande farten i rinken, utrustningens tekniska framsteg och den enorma fysiska kapaciteten, som dagens NHL-spelare besitter, att tacklingsspelet får ett nytt regelverk.

Det vill säga: nya totalt oflexibla regler. Trots den flodvåg av ramaskrin och vilda protester som väntar. Den fasen går snabbt förbi – när undantagslösa regler införs, så är människan en mästare på att lära sig, anpassa sig och gå vidare i en ny verklighet.

Och i den här verkligheten finns de två par nya ögon och modern teknik i varje NHL-match som ständigt övervakar att:

• alla tacklingar kommer framifrån – det vill säga från en riktning som tydligt finns inom den tacklades synfält
• tacklingarna inte är för sena
• tacklingarna utan undantag är riktade mot kroppen, så att övre bröstkorgen/axlarna är högsta tillåtna kontaktpunkt
• tacklingarna ges utan undantag med båda armarna fast i kroppen
• tacklingar inte föregås av accelererande sparkar
• spelaren som blir tacklad inte vänder ryggen eller sidan mot tacklaren – eller hukar

Tacklingsdomaren har direkt kontakt med domarna på isen och ska genast anmäla en tackling som måste kollas i följande matchavbrott – om tacklingen inte omedelbart förorsakat en avblåsning.

Straff direkt i matchen

Övergrepp får och ska såklart fortsättningsvis gås igenom och sanktioneras av NHL i efterhand. Modellen som önskas här innehåller ändå nya omedelbara straff genast, under matchen.

Jag förordar en ny automatisk treminutersutvisning som införs för alla överträdelser av de ovannämnda tacklingsreglerna. Om det inte handlar om en uppenbar ”större” utvisning.

Tacklingsmottagarens ansvar ska också vara tydligt: bryter spelaren som blir tacklad mot reglerna, så är det han som åker till utvisningsbåset och inte tacklaren.

Coacherna ska inte heller ges möjligheten att ifrågasätta eller utmana domsluten gällande tacklingar. Här krävs det en stor slägga för att inte alla goda intentioner ska rinna ut i sanden.

Tror på direkta straff, som inte diskuteras och genast har en inverkan. Risken att förlora en match och poäng här och nu är det bästa sättet att få till stånd en förändring här och nu. Sådan är människan.

Som sagt: ett nytt regelverk gällande tacklingar skulle till att börja med leda till våldsamma protester, påståenden om att ishockeyn dör och att de nya reglerna är omöjliga att följa.

Några månader senare skulle alla ha anpassat sig. Det skulle fortfarande tacklas i NHL, men på ett ansvarsfullare sätt. Och huvudskadorna skulle garanterat ha minskat drastiskt.

Följande önskemål är i jämförelse en bit kaka för en kompetent och motiverad tomte.

NHL behöver ett nytt slutspelssystem

Lagen i NHL reser mycket och långa vägar. Så är det bara och säsongens höjdpunkt är fel period att förändra på det.

Slutspelets start med isolerade divisioner och konferenser är helt enkelt ett dåligt system som äter upp en stor del av den potentiella spänningen.

Dags att fixa det här också – medan du är i farten. Du är som sagt välkommen att ge oss en bättre lösning, men här är mitt förslag.

Bara två per division direkt vidare – ingen omgång inom divisionen

För att göra grundserien ännu mer laddad så borde endast ettan och tvåan i varje division vara automatiskt kvalificerade för slutspel. Konferensens övriga slutspelslag kommer med utifrån inspelade poäng.

När slutspelet sedan börjar, så blir det bäst om endast ettorna i divisionerna automatiskt särbehandlas. De får då möta konferensens sjua och åtta. Divisionsettan med flest poäng spelar mot åttan.

Inte heller de övriga matchparen spelas inom divisionerna. Grundseriepoängen fäller avgörandet: trean mot sexan, fyran mot femman.

Det här betyder alltså att en divisionstvåa, som fått en direkt slutspelsplats, i princip kan ha mindre poäng än till och med sex lag i konferensens andra division och således kan riskera att få möta den andra divisionens tvåa redan i första omgången.

Här skipas rättvisa.

Andra omgången blandar konferenserna

De åtta lag som tagit sig vidare från första omgången placeras i två korgar utan hänsyn till konferens.

I den ena korgen finns vinnarna från matchserierna som involverade divisionsvinnarna – oberoende av vilket lag som vann. I den andra korgen finns de övriga fyra lagen. Fyra matchpar bildas genom att dra ett lag från båda korgarna för varje par.

Följande skede, det vill säga Stanley Cup-semifinalerna, bestäms enligt grundseriepoängen. Det ska åtminstone i princip löna sig att vara jämnt bra från oktober till april.

Alltså: laget ur kvartetten som var bäst i grundserien möter laget som klarade sig sämst av de återstående.

Finalen, eller till och med semifinalerna, kan därmed bli en affär där samtliga lag kommer från den ena konferensen. Och laget som går hela vägen har minsann förtjänat att lyfta bucklan.

Garanterat intressant – och verkligt varierande från år till år.

Min sista önskan är en principiell fråga och kan bli verkligt svår att lösa. Men jag litar på dig och din utomordentligt kompetenta stab.

Vi vill ha NHL i OS

Du minns hur jag grät, skrek och betedde mig som en total odåga precis före julen 1973, när slalomskidor var en fråga om liv och död (sådana där röda Blizzardar, som jag hade sett i Tallbergs järnhandel). Nu känns det likadant.

Men den här gången vågar jag lova att jag inte bara är självisk, utan önskar för alla sanna hockeyfans: världens bästa spelare ska vara med i en landslagsturnering under säsongens bästa tid – och OS är den enda rätta turneringen för det.

Allt annat är blaj, efter att vi en gång hann bli vana med NHL i OS.

Ingen idé att utkämpa en strid som inte går att vinna

Igen är det öppet för dig att lösa problemet med tillsammans med Bettman, Bach och Fasel, men mitt förslag är entydigt: arrangera alltid OS-hockeyn i Nordamerika och låt NHL styra turneringens upplägg – och få sin del av intäkterna.

Arrangera alltid OS-hockeyn i Nordamerika och låt NHL styra turneringens upplägg – och få sin del av intäkterna

Vågar så gott som lova att ett sådant förslag skulle tas emot med öppna armar av Bettmans butik.

Visst strider det emot en massa fina principer myntade av en fransk baron för en evighet sedan. Men allt kan man inte få och som en finsk president i tiderna sa: visdom börjar med att acceptera fakta.

Fakta i det här fallet är att fem eller sex av världens bästa hockeylandslag i sin helhet skulle bestå av NHL-spelare. Och NHL är i grund och botten en privatägd företagsgrupp som inte behöver OS till någonting. Som dessutom förlorar inkomster då ligan måste avbrytas på grund av OS.

Däremot behöver vinter-OS i allra högsta grad PR-värdet och de nordamerikanska pengarna som den bästa möjliga hockeyturneringen generar.

När någon sitter med alla trumfar på hand är det dags att gräva fram Paasikivis memoarer och föra en blomma till baronens grav.

Dessutom avgörs visst OS-surfningen på andra sidan jordklotet när det blir dags för de olympiska sommarspelen i de Coubertins hemland år 2024.

Det var allt. Som alltid litar jag på dig – God Jul och akta dig för elledningar vid landningarna!

P.S. Tack för att du läste.