Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Gaynor Madgwick överlevde olyckan som dödade hennes syskon och hundra andra skolbarn – femtio år senare finns såren ännu kvar

Från 2019
Uppdaterad 26.12.2019 17:18.
Gravstenar på rad. Aberfan offren begravdes alla tillsammans.
Bildtext Gaynor Madgwick var åtta år gammal och satt i ett av klassrummen i Pantglas Junior School i byn Aberfan då ett högt lass av kol avfall rasade ner från dalen in i skolan i Oktober 1966.
Bild: Yle/ Emilia Jansson

Gaynor Madgwick minns att hon hörde ett högt ljud. Sekunder senare tränger sig massan av kolavfall in i skolan och allt blir svart.

När Madgwick återfår medvetandet är allt tyst. Hon har brutit flera olika ben i kroppen.

Då hon blir räddad tas hon direkt till sjukhuset.

Senare får hon veta att två av hennes syskon och de flesta av hennes skolkamrater har dött. Totalt dör 116 barn och 28 vuxna i Aberfanolyckan.

Tragedin som kunde ha förhindrats

I flera år hade avfallet från kolgruvorna lassats i stora slagghögar ovanpå dalarna som omslöt den lilla byn Aberfan i södra Wales.

En av de stora högarna låg dessutom ovanpå en vattenkälla och det var den som rutschade ner på den ödesdigra dagen.

Lokalbefolkningen hade varnat om riskerna med de höga avfallsbergen. De var speciellt oroliga för den slagghög som låg ovanpå vattenkällan.

Men ingen lyssnade på dem.

Efter en tid av kraftigt regn i oktober 1966 blev deras farhågor besannade. Den 34 meter höga slagghögen med nästan 300 000 kubikmeter avfall rasade ner i byn.

Pastellfärgade hus på rad i Aberfan.
Bildtext Ovanpå dalarna fanns flera stora slagghögar som hängde över Aberfan.
Bild: Yle/ Emilia Jansson

“Ingen frågade hur jag mådde”

Gaynor Madgwick spenderade några månader på sjukhuset innan hon fick åka hem.

Hon fick celebert besök av bland annat Lord Snowdon som engagerade sig i olyckan. Lord Snowdon var den brittiska drottningens syster Margarets dåvarande man.

Hemkomsten var inte lätt.

– Ingen frågade hur jag mådde. De var rädda att såra mina känslor, berättar Madgwick.

Istället lämnades hon ensam att bearbeta allt som hänt.

Hon fick ingen terapi och grät varje natt.

När hon började i en annan skola stod hon och storgrät varje gång då lokomotiv åkte förbi eftersom det höga ljudet påminde om olyckan.

– Jag började skriva ner mina tankar och känslor i ett litet skolhäfte. Det räddade mig, säger Madgwick.

Gaynor Madgwick sitter i en skinnsoffa och ler mot kameran.
Bildtext Gaynor Madgwick var endast åtta år gammal då ett berg med kolavfall svepte in över hennes skola.
Bild: Yle/ Emilia Jansson

Efter olyckan vågade hon och hennes kamrater inte leka på gatorna eftersom det upprörde de föräldrar som mist sina barn.

I det lilla samhället hade alla förlorat någon. Men ingen talade om olyckan.

För att få fortsatt ekonomiskt bistånd av staten efter olyckan måste Madgwick genomgå olika tester för att visa hur traumatiserad hon var.

Testerna gjordes på ett mentalsjukhus. Hon var då 16 år gammal och beskriver det som en hemsk upplevelse.

– Jag trodde jag var galen. Andra människor trodde jag var galen.

Staten hade makten

Den brittiska regeringens agerande efter olyckan har fått mycket kritik. Martin Johnes är professor i historia på Swansea University och har forskat i Aberfantragedin i flera år. Han anser att kritiken är befogad.

– Det är oförlåtligt hur de agerade efter olyckan, säger Johnes.

Martin Johnes står framför en stor sjö och tittar allvarligt in i kameran.
Bildtext Martin Johnes är professor i historia och har forskat om Aberfan.
Bild: Privat

På den tiden var kol nationaliserat. Den nationella kolstyrelsen (NCB) var en stor organisation.

Aberfan var ett litet gruvsamhälle som totalt dominerades av kolstyrelsen både ekonomiskt och politiskt.

– Det är svårt att överdriva hur mycket makt NCB hade i södra Wales. Kolet är en av byggstenarna i det moderna Wales, berättar Johnes.

Kolstyrelsen lyssnade inte på lokalbefolkningen.

De politiska omständigheterna gjorde det ännu svårare för människorna i Aberfan efter olyckan.

Arbetarpartiet tog inte hand om arbetarna

Kolindustrins framtid försämrades hela tiden. Kolgruvor lades ner en efter en.

Den brittiska regeringen var väldigt medveten om detta.

För att förhindra strejker och andra politiska oroligheter ville den ha NCB på sin sida.

Efter Aberfanolyckan ville kolstyrelsen själv minimera sin egen roll i olyckan. Den brittiska regeringen ville å sin sida inte reta upp styrelsen.

– Vad samhället i Aberfan behövde glömdes bort, säger Johnes.

Att det var arbetarpartiet Labour med statsminister Harold Wilson i spetsen som orsakade sådan skada förvärrade situationen.

Aberfan var ett litet arbetarsamhälle som alltid stött partiet. Johnes spekulerar om det ledde till att den politiska viljan att verkligen reda upp situationen saknades.

– På samma gång gör det politikerna mer tjuvaktiga än vad jag tror de var. Jag tror de helt enkelt inte tänkte på offren.

Gravstenar på rad. Aberfan offren begravdes alla tillsammans.
Bildtext Aberfanoffren begravdes alla tillsammans.

Pengarna som stals från Aberfan

En önskan från lokalbefolkningens sida var att de resterande stora slagghögarna skulle tas bort.

– Varje dag då människor gick ut ur sina hus blev de påminda om olyckan. När det regnade blev många väldigt rädda, säger Johnes.

Kolstyrelsen sade nej, den ville inte betala. Istället tvingades lokalbefolkningen själv betala för undanröjningen av högarna.

Pengarna togs ur en fond dit människor från hela världen hade skickat pengar för att hjälpa offren av Aberfan.

Slutsumman stannade på 150 000 pund som regeringen snabbt tog som betalning. Johnes säger att det inte var rättvist.

– Lokalbefolkningen blev emotionellt utpressad att själv betala för det, anser han.

Först år 1997 betalade den brittiska regeringen tillbaka pengarna, men utan någon inflation inräknad.

Walesiska regeringen betalade tillbaka pengarna år 2007 med inflation inräknat. Summan blev då 1.5 miljoner pund.

Pengarna används för att upprätthålla begravningsplatsen och för en minnesträdgård.

En minnestavla på en tegelvägg.
Bildtext På platsen där skolan stod finns numera en minnesträdgård.
Bild: Yle/ Emilia Jansson

Aberfan minns olyckan

Gaynor Magdwicks pappa spenderade resten av sitt liv med att kämpa för rättvisa. Ilskan finns kvar i Aberfan.

– Fortfarande diskuterar man hur ingen tog sitt ansvar. Regeringen kom undan, säger Madgwick.

Vy över det lilla samhället Aberfan.
Bildtext Aberfan är ett litet samhälle med 3 000 invånare.
Bild: Yle/ Emilia Jansson

Olyckan har präglat hela hennes liv.

Hon gifte sig som nittonåring och fick barn direkt. Äktenskapet varade endast i tio år, enligt Madgwick eftersom hon hade fel motiv att gifta sig.

– Jag ville få tillbaka det jag förlorade i olyckan.

Som mamma var hon överbeskyddande. Varje dag förde hon barnen till skolan och tillbaka.

– Jag vågade inte släppa dem.

Att skriva blev en hjälp

Femtio år efter olyckan började Gaynor Madgwick bearbeta det som skett. Hon skrev en bok där hon intervjuade olika människor som alla varit involverade i olyckan.

Flera av dem hon intervjuade hade aldrig tidigare talat om vad som hänt.

– Jag kunde inte tro att de ville dela sin berättelse med mig. Det var så viktigt för dem.

Boken har hjälpt henne förstå vad hon gått igenom. Terapi har också varit viktigt.

Berg och dalar bakom gravgården där offren är begravda.
Bildtext Från begravningsplatsen kan man blicka över dalarna.
Bild: Yle/ Emilia Jansson

I år fick lokalbefolkningen ännu en påminnelse om olyckan då The Crown valde att uppmärksamma tragedin i ett avsnitt i seriens senaste säsong.

Gaynor Madgwick har inte sett avsnittet och är osäker på om hon vill. För henne är tragedin en del av hennes vardag.

Professor Martin Johnes säger att sorgen ännu finns kvar i Aberfan.

På samma gång har byborna glömts bort av politikerna. Kolindustrin har försvunnit och ingen annan industri har ersatt den berättar han.

– Aberfan måste leva med sorgen av olyckan men också med vetskapen att de numera hör till ett av de mest utslagna områden i Storbritannien.

Rättelse klockan 17:18: Prinsessan Margarets man, Antony Armstrong-Jones, bar titeln lord Snowdon och inte Snowden som det stod tidigare i artikeln.