Högsta förvaltningsdomstolen: Försvarsmakten behöver endast tillstånd för tunga vapen i Vattaja i Karleby

Högsta förvaltningsdomstolen anser inte att miljötillstånd behövs för lätta vapen och helikoptrar vid Vattajas stränder i Lochteå – vilket Karleby stad hade önskat.

Långköraren kring Försvarsmaktens miljötillstånd för övningar på sandstränderna i Vattaja i Lochteå har nu fått ett slut.

Försvarsmakten behöver bara tillstånd för användningen av tunga vapen, eftersom tung ammunition orsakar buller som överskrider de rekommenderade värdena.

Det här beslöt Högsta förvaltningsdomstolen som därmed följer NTM-centralens tre år gamla beslut.

Således omkullkastas Vasa förvaltningsdomstols beslut att Försvarsmakten också skulle behöva söka miljötillstånd för buller som orsakas av vapen med småkaliber och för måldrönare och helikopter.

Det var Karleby stad som besvärat sig över NTM-centralens beslut till Vasa förvaltningsdomstol. Försvarsmakten valde i sin tur att överklaga den första domen till Högsta förvaltningsdomstolen.

Karleby: Domen en besvikelse

Försvarsmakten har använt Vattaja som övningsområde sedan 1952. Tidigare har miljötillstånd endast behövt sökas för depå och bränslestation, men inte för skjutning.

Karleby stad hoppades att verksamheten på Vattaja skulle betraktas som en helhet och därför var Högsta förvaltningsdomstolens dom en besvikelse.

Miljösekreteraren Juhani Hannila tycker det ändå är bra att miljötillstånd för tunga vapen kommer att behövas.

– Det är mycket bra att den mest bullriga verksamheten nu kräver tillstånd, och att vi får några slags begränsningar.

Försvarsmakten övar regelbundet vid Vattaja och har de senaste åren skjutit med tunga vapen ungefär 30 dagar om året.

Sandstranden i Vattaja i Lochteå är mer än femton kilometer lång och sanddynerna tillhör ett Natura-område.

Området är viktigt för Försvarsmakten bland annat eftersom det är det enda området där de tre försvarsgrenarna kan öva luftförsvar tillsammans.

Texten är baserad på en finsk artikel av Yle Kokkola.
Originaltext: Sari Vähäsarja
Översättning och bearbetning: Markus Bergfors