NHL-kolumnen: Kaapo Kakko och Juha Widing kom till totalt olika världar – här är ligans fem ”europeiska” årtionden
Ett år och ett helt decennium är inne på sista versen. Samtidigt fullföljs det femte årtiondet med europeiska spelare i världens bästa liga. Hösten 1969 blev Juha Widing den förste spelaren som växt upp utanför Nordamerika att inleda en NHL-säsong. 50 år senare anlände Kaapo Kakko till en liga som kryllar av europeiska spelare. Här en titt på NHL:s fem ”europeiska” decennier.
Ulf Sterner går till historien som den första i Europa uppvuxna NHL-spelaren. Sterners visit i NHL och New York Rangers blev ändå endast fyra matcher lång i januari-februari 1965 och slutade utan vare sig poäng eller utvisningar. Efter en vår i farmarligor återvände Sterner hem.
Det tog ända till hösten 1969 innan Juha Widing blev det första ”riktiga” europeiska NHL-proffset. Sverige får igen äran som pionjärens hemland, trots att Widing föddes i Uleåborg 1947 till finländska föräldrar. Flyttlasset bar iväg till Sverige när Juha var fyra år gammal.
Följande flytt lät inte vänta på sig värst länge. Widing hade inte hunnit bli äldre än 16 år när Göteborgs-klubben Gais kanadensiska coach övertalade familjen att ta den talangfulla killen till Kanada och Manitoba för att spela juniorhockey. Fem år senare spelade han i NHL.
Widing spelade åtta säsonger och 575 matcher i NHL och avslutade karriären med ett år i WHA. Nästan hela NHL-karriären tillbringade Juha i Los Angeles Kings, gjorde där som bäst 70 poäng och noterade fyra säsonger med 24 till 27 mål. En fin karriär av en modig kille från Norra Österbotten.
New York Rangers var ändå klubben där Widing i all tysthet inledde sin karriär hösten 1969, cirka fyra och ett halvt år efter att Ulf Sterner fick prova på Rangers-tröjan.
Ingendera behövde komma till ”den nya världen” via Ellis Island, men visst finns det en viss symbolik i att just kulturernas smältdegel, New York City, blev först på att öppna dörren till NHL för europeiska spelare. Någonting som mycket få välkomnade med ens halvöppna armar.
Annat var det 50 höstar senare när Kaapo Kakko landade i drömmarnas stad. 18-åringen anlände längs med den röda mattan som en kronprins till sitt kommande rike. Det fanns inte en NHL-bevakare eller ett NHL-fan som inte visste precis vem Kakko är och vad han förväntas bli.
Ett halvsekel av europeisk NHL-närvaro är värt ett litet bokslut – decennium för decennium.
1970-talet: ”A September to Remember” och Börje Salming gör Europa trovärdigt
Vid årsskiftet 1969–70 bestod NHL av tolv lag. Tio år senare fanns det 21 lag, av vilka speciellt de före detta WHA-klubbarna förändrade ligan på många sätt. Inte minst gällande attityden till europeiska spelare.
När Juha Widing inledde sin första höst i NHL var 309 av ligans spelare kanadensare, en var svensk och det som känns mycket överraskande är att endast sex stycken var från USA.
Tio år senare hade 72 spelare USA-pass, svenskar fanns det 20 av, Risto Siltanen, Pekka Rautakallio, Antero Lehtonen, Kari Makkonen och Markus Mattson representerade Finland och tjeckerna Vaclav Nedomansky samt målvakten Jiri Chra hade fått tillstånd att spela som proffs.
547 av spelarna var kanadensare. Termen ”our game” kommer inte helt från tomma intet.
Åtta matcher skakade hockeyns navelskådande supermakt
Juha Widing och några till räckte inte för att förändra synen på europeiskt hockeykunnande i NHL:s supermakt Kanada. Det behövdes en åtta matchers serie mellan Kanadas bästa möjliga landslag och Sovjetunionen till att öppna ögonen för europeisk hockey.
I september 1972 utkämpade Team Canada och ”den röda maskinen” hockeyhistoriens mest betydelsefulla matchserie: fyra matcher i Kanada, fyra i Moskva. Det blev till slut något mycket nära till en kamp om liv och död.
Två världar drabbade samman och spelarna på båda sidor tog motsättningarna personligt.
När röken lade sig stod Kanada som vinnare med fyra segrar mot tre, en match slutade oavgjord. De självsäkra NHL-proffsen och en hel nation hade ändå chockats. Seriens seger avgjordes under den sista matchens sista ögonblick. ”Vi är inte ensamma”, var slutsatsen i Kanada och inom NHL.
Som ett direkt resultat av ”Summit Series” föddes Canada Cup (senare World Cup), NHL-spelarna godkändes med till VM och senare även OS.
Börje Salming kom, vek sig inte och fick sin ”standing ovation”
På individuell nivå blev Börje Salming från byn Salmi i norra Lappland spelaren som visade att själ och hjärta inom hockey inte är kanadensisk egendom.
Backen Salming tog steget till NHL och Toronto Maple Leafs som 22-åring, hösten 1973 och fick den kanske mest kräsna hockeypubliken i världen att älska honom.
Salming stannade i Leafs till våren 1989 och hans spelskicklighet, benhårda attityd och sympatiska, lågmälda personlighet väckte respekt inom hela NHL.
1976 under Canada Cup då Sverige mötte USA i Toronto, hyllades Salming med stående ovationer av publiken. Det var första gången en europeisk spelare gavs ett sådant mottagande. Salming var även första europeiska NHL-spelare att väljas till Hockey Hall of Fame.
Genast efter den första upplagan av Canada Cup skrev Matti Hagman som första i Finland uppvuxna och tränade spelare ett NHL-kontrakt. Tiden i Boston Bruins blev, på grund av den usla coachen Don Cherry, inte en succé för en av Finlands genom tiderna mest begåvade spelare.
”Hakki” tog ändå stigen som Widing och Salming röjde och gjorde den litet bredare.
1980-talet: Peter Stastny och Jari Kurri blir de första europeiska superstjärnorna
Varifrån kom spelarna på 1980-talet? 1980–81 : Tjeckoslovakien/5, Finland/6. Sverige/22, USA/76, Kanada /524. 1989–90. 1989–90: USA/120, Sverige/22, Finland/16, Tjeckoslovakien/13, Ryssland/9, Västtyskland/3, Kanada/538.
Våren 1980 blev New York Islanders-spelarna Stefan Persson och Anders Kallur första européer att vinna Stanley Cup. Några år senare, säsongen 1984–85, vann Keepern Pelle Lindbergh som första europé Vezina Trophy (bara några månader innan han dog i en självförvållad bilkrasch).
Européerna blev under 1980-talet viktiga delar av de flesta framgångsrika lag och många hade nyckelroller. Bland alla fina spelare är det speciellt två exceptionella forwards som sticker ut: Peter Stastny och Jari Kurri.
En man – tre nationer
Stastny var 24 år och dubbelvärldsmästare då han anlände till Quebec efter ett äventyr värdigt en James Bond-film. Han tittade aldrig i backspegeln och stod för 109 poäng direkt under sin första säsong i Quebec Nordiques. Därmed blev han den första europeiska Calder Trophy-vinnaren.
När 1980-talet var slut var såklart Wayne Gretzky decenniets ohotade poängkung. Tvåans namn skrivs Peter Stastny. 385 mål och 1059 poäng på 749 matcher gav ett poängsnitt på 1,41 och ett målsnitt på 0,514. Förbluffande siffror.
Stastnys liv är annars också något nåt utöver det vanliga.
Slovaken anlände till Kanada som tjeckoslovakisk medborgare, fick kanadensiskt medborgarskap och vann Canada Cup i lönnlövströjan 1984. Tio år senare hann han ännu representera sitt kära Slovakien i OS i Lillehammer (och senare i Europaparlamentet).
”The right-hand man”
För finländska NHL-vänner är 1980-talet lika med Edmonton Oilers och Jari Kurri. ”The right-hand man” återfinns genast efter Peter Stastny som 1980-talets tredje effektivaste spelare. 474 mål och 1043 poäng på 754 matcher ger poängsnittet 1,38 och ett totalt hisnande målsnitt på 0,63.
Gretzkys radarpar blev med 68 mål säsongen 1985–86 första icke-kanadensare att vinna NHL:s skytteliga. Rekordnoteringen på 71 mål säsongen före blev överskuggad av 99:ans 73 strutar.
Hur bra han egentligen var bevisade Kurri slutgiltigt under sin två sista säsonger i Edmonton, utan Gretzky. 1988–89 gjorde Kurri 102 poäng, följande säsong 96 poäng – och 25 poäng på 22 playoffmatcher då Oilers vann sin senaste Stanley Cup.
1990-talet: Rysk invasion, tjeckisk dominans – och en blåvit blixt
Varifrån kom spelarna på 1990-talet? 1990–91: Tjeckoslovakien/23, Finland/11. Sverige/17 Sovjetunionen/12, Västtyskland/2 USA/122, Kanada /544. 1999–2000: USA/150, Ryssland /71, Sverige/46, Finland/26, Tjeckien/56, Slovakien/19, Lettland/7, Tyskland/6, Kanada/526.
Hösten 1989 spelade nio ryssar i NHL, tio år senare hade antalet exploderat till 71. Järnridåns fall skakade om hela världen, även hockeyvärlden. Plötsligt var de fruktade, beundrade och hatade ryssarna fria att spela i NHL – och just 1990-talet var den ryska NHL-boomens gyllene tid.
Detroit Red Wings blev den nya ”röda maskinen” med sin ryska koloni, som ibland bildade en femma. Sergej Fjodorov var första europé att vinna Hart Trophy, Aleksandr Mogilny delade skytteligans seger med Teemu Selänne och Pavel Bure vann titeln ensam följande säsong.
Även många tjecker och slovaker tog avgörande roller. Jaromir Jagr vann poängligan som första europé – och tog senare hand om årtiondets sista Hart Trophy. Av slovakiska spelare utmärkte sig Peter Bondra med att toppa skytteligan två gånger.
Allra bäst var ändå mannen som kallas The Dominator – Dominik Hasek.
Tjecken kan, trots ivriga kanadensiska protester, lugnt kallas världens genom tiderna bästa målvakt. 1997 blev han första målvakt i modern tid att vinna Hart Trophy – och gjorde om det följande säsong.
Priset som ligans bästa målvakt vann han fem gånger under 1990-talet – och ännu en gång till på 2000-talet. Dessutom vann han nästan på egenhand OS-guldet 1998 till Tjeckien i den första turneringen med NHL-spelare.
Fast i Finland stavas NHL på 1990-talet: T-e-e-m-u.
”The Finnish Flash” lade NHL för sina fötter från och med dag ett
Teemu Selännes nykomlingssäsong 1992–93, som en mogen 22-åring, är och förblir oslagbar. 76 mål och 132 poäng kommer att förbli eviga rekord. Selänne är också enda finländare att bli vald till årets nykomling – och utan konkurrens den populäraste finländska spelaren i NHL någonsin.
Selänne utvecklades senare till en utmärk spelskapare, men under 1990-talets vilda år var det målskyttet som gällde: 76, 52, 51, 47, 40 är hans topp-5 från 1990-talet. 1993 och 1998 delade Selänne på skyttekungstiteln medan han var ensam herre på täppan våren 1999.
Mycket passande att det var just det året som ligans bästa målskytt för första gången belönades med ett eget pris: Maurice ”Rocket” Richard Trophy.
Också en annan finländare hann under 1990-talet vara bäst i ligan på sitt specialkunnande. Finlands genom tiderna mest anonyma världsspelare, Jere Lehtinen, vann Selke-priset som NHL:s bästa defensiva forward sammanlagt tre gånger – två av dem på 1990-talet. 1998 och 1999.
Under årtiondets sista månader skrevs Saku Koivus namn in i NHL:s historieböcker för all framtid, när han inför säsongstarten 1999–2000 utsågs till Montreal Canadiens första – och fortfarande enda – europeiska kapten.
2000-talet: ”Lidas” blir första europeiska lagkapten att vinna Stanley Cup
Varifrån kom spelarna på 2000-talet? 2000–01: USA/151, Ryssland /34, Sverige/54, Finland/38, Tjeckien/48, Slovakien/18, Lettland/7, Tyskland/6 Kanada/5. 2009–2010: USA/212, Ryssland /71, Sverige/46, Finland/26, Tjeckien/56, Slovakien/19, Danmark/6, Tyskland/8 Kanada/515. Obs! Alla nationaliteter är inte uppräknade.
I och med satsningen på proffshockeyn i Ryssland började en del av de ryska potentiella NHL-spelarna att välja spel i hemlandet. De två största talangerna valde ändå NHL: Aleksandr Ovetjkin och Jevgeni Malkin reserverades som etta och tvåa sommaren 2004.
Ingendera åkte genast över till NHL, men när de gjorde det så tog de ligan med storm.
Ovetjkin vann Calder Trophy 2006, Art Ross Trophy tog han hand om 2008 och Maurice Richard Trophy både 2008 och 2009. Som socker på botten belönades han dessutom som ligans mest värdefulla spelare med Hart Trophy såväl -08 som -09.
Malkin var inte så dålig han heller: Calder 2007, Art Ross 2009 och Conn Smythe samma säsong.
Sverige, Sverige, Sverige
2000-talets första årtiondes tydligaste europeiska trend i NHL var ändå svenskarnas övertygande framfart. Våren 2003 blev Peter Forsberg första svensk att vinna NHL:s poängliga och väljas till ligans mest värdefulla spelare.
Henrik Sedin gjorde om samma dubbel säsongen som började på hösten -09 och Henrik Zetterberg vann på våren 2008 som andra europé priset som slutspelets värdefullaste spelare.
Den första europén att vinna Conn Smythe var Nicklas Lidström – kungen bland svenskarna.
”Lidas” blev många gånger om första europé att göra någonting historiskt. 2001 var han först med att väljas till bästa back (det blev sex titlar till). 2002 stod Conn Smythe i turen och 2008 blev han första europé att vinna Stanley Cup som lagkapten.
Lidström sköt också det avgörande målet när Sverige vann OS-guld 2006 i en turnering med alla de bästa NHL-spelarna. Såklart framspelad av Mats Sundin och Peter Forsberg.
I Finland fick vi glädja oss åt Jere Lehtinens tredje Selke Trophy våren 2003 och Miikka Kiprusoffs historiska Vezina-titel tre år senare – dessutom fick Teemu Selänne äntligen lyfta Stanley Cup-bucklan i juni 2007. Och 2002 fick vi svälja tårar inför Saku Koivus kamp och seger över cancern.
Tårar blev det också då Lejonen förlorade OS-finalen 2006, men de blåvita NHL-landslagens finalplatser i World Cup 2004 och OS 2006 var fantastiska bedrifter.
2010-talet: Äntligen – Finland levererar talang i stycke och parti
Varifrån kom spelarna på 2010-talet? 2010–11: USA/235, Ryssland /33, Sverige/63, Finland/30, Tjeckien/42, Slovakien/14, Schweiz/7, Tyskland/9, Danmark/6 Kanada/516. 2019–2020 : USA/225, Ryssland /44, Sverige/102, Finland/45, Tjeckien/31, Slovakien/12, Tyskland/9, Danmark/8, Kanada/383. Obs! Alla nationaliteter är inte uppräknade.
Svenskarna har fortsatt att vinna pokaler under årtiondet som precis är på väg att sluta. Sedinarna, Erik Karlsson, Victor Hedman, Henrik Lundqvist, Gabriel Landeskog och Elias Petterson har samtliga fått ta emot individuella pris.
Inte heller ryssarna Aleksandr Ovetjkin och Jevgeni Malkin avslutar årtiondet tomhänt.
Dessutom har Tyskland, Schweiz och Danmark levererat världsspelare till NHL.
Ändå känns det rätt att avsluta det här halvsekelnötskalet med att hylla Finland.
Morgonen ljusnar så blåvit och fager
När Mikael Granlund efter många talangtorra år reserverades som nionde spelare sommaren 2010 så blev det ett startskott för en ny tid och en ny våg av talanger.
Aleksander Barkov, Patrik Laine och Kaapo Kakko fick sina namn uppropade som andra i draften. Miro Heiskanen och Jesper Kotkaniemi som tredje – och en hel uppsjö av övriga talanger reserverades i första och andra rundan under 2010-talet.
Löftena om kommande storspelare konkretiserades i en nästan förbluffande takt under årtiondets senare hälft. Barkov, Laine, Heiskanen, Mikko Rantanen, Sebastian Aho och Teuvo Teräväinen är alla redan nu spelare som kan klassas som stjärnor och nyckelspelare i världens bästa liga.
Bakom dem finns en mängd spelare i sina bästa år, som fortfarande kan utvecklas rejält.
Och av Kaapo Kakko hann vi inte under detta årtionde se någonting. 2020-talet är hans – vilket det för övrigt också är för hela slurven av Finlands nya ledstjärnor
I dag är Finland NHL:s hetaste europeiska trend.
En tillbakablick på 2010-talet och finländska spelare måste ändå avslutas med tre målvakter: Antti Niemi, Pekka Rinne och Tuukka Rask.
Niemi blev den första finländska målvakten att vinna Stanley Cup våren 2010, medan Rinne och Rask följde i Miikka Kiprusoffs fotspår som odiskutabla förstamålvakter i sina lag och Vezina-vinnare.
Ska man välja en spelare som decenniets bästa finländare i NHL, så faller valet på Tuukka Rask. Han är den enda blåvita spelaren som under långa perioder – i slutspelen 2013 och 2019 – varit bäst av alla i hela NHL.
Dags för det oskrivna kapitlet 2020.
Tack för att du läste – och gott nytt år!
Källor: quanthockey.com, hockey-reference.com, nhl.com, wikipedia