Kolumn: ”Mitt föräldraskap har inneburit mer skräp-tv än vad som är socialt accepterat”

Skräp-tv kan vara det ultimata tidsfördrivet när man lider av stress och ångest. Men när tv-tittandet går överstyr kan relationen till program som Keeping up with the Kardashians närmast bli som ett beroende.

I maj i år blev jag förälder. Det har på många sätt varit en omställning. Jag har sovit mindre och ätit mer, gått på en massa vagnpromenader och frenetiskt guppat med en ilsken bebis i famnen på en pilatesboll (för ja, ibland har det varit det enda som fungerat).

Jag har slitit med flaskor hit och dit och sett nappar spottats ut otaliga gånger, för att sedan ratas helt. Jag har bytt blöjor och bytt nedsmutsade kläder.

Jag känner för få föräldrar för att uttala mig om hur andra upplever det, men för mig var det ändå en chock när jag insåg hur lite jag har tid för mitt ”vanliga liv”. Det liv som jag levde innan jag fick barn.

Efter babyns rytm

Jag var inte naiv. Jag visste att bebisar innebär sömnbrist och uppoffringar. Och jag var fullt medveten om att jag inte skulle kunna fortsätta gå ut på middagar, bio eller annat som jag tidigare hade tyckt om att göra.

Men samtidigt läste jag överallt att riktigt små barn sover 18 till 20 timmar om dygnet.

Därför tänkte jag att nu om någonsin skulle jag ha tid att titta på de där omtalade serierna som jag missat och lyssna på ny musik.

Jag såg framför mig hur jag och min bebis skulle mysa i soffan med Sarah Klangs och Lana del Reys nya album i bakgrunden.

Och jag var inställd på att se Robert Plant, sångare i Led Zeppelin, på Gröna Lunds scen i Stockholm i juni, för när en bebis är två månader ska det ju inte vara några problem.

Artister som Linnea Henriksson åker på turné med sin bebis och komikern Nour El Refai spelar huvudroller bara fyra månader efter att ha fött. Då kan det inte vara orimligt av mig att försöka få in ett kort festivalbesök.

Den försvunna kulturen

Men mitt föräldraskap har kanske framför allt noterats i just mina ändrade kulturvanor. Eller rättare sagt de icke-existerande kulturvanorna.

När juni och Robert Plant väl infann sig i Stockholm var planerna på att gå till Gröna Lund nämligen väldigt långt borta.
Under det här första halvåret som mamma har det främst varit Astrid Lindgrens gamla klassiker och Baby Shark som hörts i mina högtalare, om något.

Min son har inte visat uppskattning för vare sig Sarah Klang eller någon annan samtida artist. Och min son har absolut inte sovit de där omtalade 18 timmarna om dygnet.

Reality-serier på rullande band

Det enda som jag har haft tid för under min föräldraledighet är det som många ser som “skräp-tv”. Det är programmen som sänds dagtid när den största majoriteten av människor har viktigare saker för sig.

Det är programmen som utgör det sämsta i tv-tablån. Serier som Say yes to the dress, som skildrar blivande brudars sökande efter den perfekta brudklänningen, och House hunters, där amerikaner söker nya extravaganta hem.

I något skede hade jag inte bara på dessa program i bakgrunden, utan jag planerade min dag utifrån när de sändes.

Klockan 9: vagnpromenad. Klockan 10: dags att se på fem år gamla avsnitt om familjen Kardashian.

Skräp-TV som den totala friheten

Jag har flera gånger undrat varför jag inte bara stängde av eländet, men det är något med skräp-tv som erbjuder den totala friheten när hjärnan på andra sätt går på övervarv.

Du behöver inte ens välja ett program att se på, utan du ser bara på det första bästa som det analoga utbudet erbjuder.

Det blev därför en trygghet att se på de hjärndöda programmen samtidigt som jag satt och maratonammade min bebis efter tre timmars sömn.

Eftersom jag inte kunde eller orkade rikta mer än tio procent av min uppmärksamhet mot tv-skärmen var det dessa program som gav mig en chans att uppleva någon form av kultur. Eller åtminstone underhållning.

Jag kunde drömma mig bort till vackra bostadsområden i paradiset i Hawaii Life, eller fascineras av hur hemmafruarna lever i Beverly Hills.

Inte unikt som förälder

I podden En varg söker sin pod sa Caroline Ringskog Ferrada-Noli nyligen att det bästa mot ångest är att räkna sina pengar.

Jag vågar påstå att skräp-tv är bättre. Det är en värld där pengar inte ens tycks existera och där man inte behöver utgå från sig själv eller sitt eget liv.

Kultur kräver tid och engagemang

Och även om mitt tv-konsumerande nådde sin kulmen under min föräldraledighet kan jag känna igen samma beteende från när jag varit sjuk, överarbetad eller bara känt mig nere.

Dålig tv väcker inte för många tankar eller känslor, och dålig tv kräver ingenting tillbaka, inte ens högljudda skratt.

Du får gå in i en värld där det enda som spelar någon roll är om någons brudklänning har rätt korsett eller inte.

Ny uppskattning för kulturlivet

När min kära son nu har passerat sitt första halvår börjar den “riktiga kulturen” att få en plats i mitt liv igen.

Amningsstunderna har gett vika för grötportioner och min sambo har tagit över som föräldraledig.

Det är välkommet, eftersom jag till slut också börjat tröttna på de där tv-programmen. När samma avsnitt av House hunters visas för tredje gången stänger även jag av.

Och fastän skräp-tv kan fylla en funktion när man inte har kraft för annat, kvarstår frågan om vad det slutligen tränger undan.

För mig blev det nästan ett sorts beroende - en verklighet där jag hellre kollade på Paradise Hotel än tog mig an en bra ljudbok.

Jag började föredra underhållning framför kultur, för det var helt enkelt lättare.

Kultur är kapital

Medan det snackas om den ekonomiska ojämställdheten i heteroförhållanden när bara mamman är hemma med barnet, om känsloarbetet, om vem som är mobil och rörlig utanför hemmet och vem som träffar vänner etcetera, glömmer vi lätt bort att kultur också är kapital.

Kultur, så länge det inte är begränsat till program som Say yes to the dress, är något vi aktivt måste ta del av.

Kultur kräver tid och engagemang.

Jag är privilegierad nog att för det mesta få ha ett rikt kulturliv, och jag är privilegierad nog att kunna dela min föräldraledighet jämnt med min sambo, vilket innebär att jag redan nu slipper skräp-tv till förmån för kvalitativa konserter.

Men min föräldraledighet påminde mig om hur lätt det är att klumpa ihop underhållning och kultur.

Och min föräldraledighet påminde mig också om att det är en lyx att kunna välja kultur - en lyx som alla inte har.