Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Jojo Rabbit – Scarlett Johansson, Hitler och ett skratt som fastnar i halsen

Från 2020
Jojo och Elsa sitter lutade mot varsin sida av en vägg.
Bildtext På varsin sida om muren. Elsa (Thomasin McKenzie) och Jojo (Roman Griffin Davis) lär känna varandra under brinnande krig.
Bild: Kimberley French

Det är alltid en utmaning att försöka skämta om det riktigt hemska. Regissören/skådespelaren Taika Waititi gör ett försök att spela med en absurd humor, men faller på eget grepp.

Österrikaren Johannes (Roman Griffin Davis) är 10 år gammal och hängiven nazist. Judar är konstiga varelser, Tyskland världens bästa land och Hitler (Taika Waititi) en kompis att lita på.

En lekkamrat som i sann Mållgan-anda dyker upp vid hans sida närhelst tillvaron känns svår. Som när han under ett träningsläger får öknamnet Jojo Rabbit – räddharen.

Hitler tröstar och boostar. Och har enkla och konkreta lösningar på det mesta.

Hitler och Jojo på språngmarsch genom skogen.
Bildtext Run Hitler run. Regissören Taika Waititi spelar själv rollen som Hitler.
Bild: Kimberley French

Allt är frid och fröjd tills Jojo en dag hittar en ung flicka som bor i ett lönnrum i väggen i hans hem. Flickan heter Elsa (Thomasin McKenzie) och är jude.

Vad skall han göra nu?

Ojämnt och lätt förvirrande

Jojo Rabbit är en omtumlande upplevelse. Ömsom underbar och emotionellt laddad, ömsom brutalt problematisk.

Helhetsintrycket är en slags hysterisk blandning av Alfons Åberg och Anne Franks dagbok och väcker onekligen ett intresse för den roman som ligger till grund för filmen – Christine Leunens Caging Skies (2008).

Det är möjligt att den är mera helgjuten än det manuskript som den nyzeeländska regissören Taika Waititi skrivit och omvandlat tilll en film som inte riktigt vet vart den skall ta vägen.

Absurd, men inte tillräckligt. Vacker, men hela tiden på gränsen till ytlig. Brutal, men utan att vara tillräckligt slagkraftig.

Jojo med mamma Rosie och kompisen Hitler.
Bildtext Gissa vem som kommer på middag? Jojo med bästisen Hitler och mamma Rosie (Scarlett Johansson).
Bild: Kimberley French

Att försöka avväpna Hitler genom att göra honom löjeväckande är inget nytt; Tove Jansson gjorde det redan 1935 och Charlie Chaplin 1940 – men idag är det svårt att skapa samma effekt, samma djup.

Bäst fungerar filmen som en skildring av hur sårbar människan är, hur lätt det är att skapa grupptryck, avhumanisera och styra.

För vem?

Utöver utmaningen i att hitta en balans mellan det underhållande och det oroande väcks också frågan om vem man riktar sig till?

För att förstå innebörden, kunna läsa mellan bilderna och hitta tanketrådar att spinna vidare på krävs att man känner till den verklighet filmen tar sats i.

Vilket gör relationen till en ung publik besvärlig. Och för en publik på jakt efter seriösa undertoner väger helheten sannolikt alltför lätt.

Jojo (Roman Griffin Davis) och hans mamma (Scarlett Johansson) träffar nazikaptenen Klenzendorf (Sam Rockwell).
Bildtext Tre glada nazister i en ring? Sam Rockwell dyker upp i en underhållande roll som nazikapten.
Bild: Larry Horricks

Personligen vet jag inte riktigt vad jag skall tycka. Annat än att Davis är formidabel i huvudrollen, att vänskapen mellan Jojo och jämnåriga Yorki (Archie Yates) är charmig och att Scarlett Johansson gör en avväpnande insats som mamma Rosie.

Och därtill har Waititi skapat en av de mest hjärtskärande avskedsscener jag sett på länge.

Om Steven Spielberg i Schindler´s List (1993) fäste vår uppmärksamhet vid en liten flicka i röd kappa så gör Waititi detsamma med ett par vinröda skor.

Ett par skor som etsar sig fast på näthinnan på ett sätt som gör att jag nästan förlåter filmen dess svagheter. Men bara nästan.