Per Espen vet varför vi har svårt att göra något för klimatet
Per Espen Stoknes från Norge är ekonom, psykolog, politiskt aktiv och väldigt engagerad i miljön och klimatfrågor.
Han har hållit TED Talks och informerat beslutsfattare runt om i världen om de resultat han kommit fram till inom sin forskning - resultat som har att göra med allas vår roll som miljöpåverkare.
Han talar också om varför många av oss har svårt att omfatta och acceptera vår egen roll gällande miljöutmaningarna.
Vår effektiva hjärna
År 2015 gav Stoknes ut boken What we think about when we try not to think about global warming. Trots den långa titeln var budskapet i sig rätt lättfattligt.
Våra hjärnor jobbar enligt vissa förutbestämda mönster. Utsätts vi för en viss påverkan får vi en given reaktion.
Om vi då inte är uppmärksamma och medvetna om dessa automatiska reaktioner, kommer de att påverka hur vi agerar och förhåller oss till olika saker, som exempelvis vår egen inverkan på miljön.
- Som jag såg det var det något i hur vi talade om klimatfrågan som bara blev fel, säger Stoknes. Vår konversation blev snabbt destruktiv, inte konstruktiv.
Man kunde tro att ju mer vi talar om klimathotet, desto mer engagerade blir människor, men det visade sig att det var precis tvärtom - människor blev mindre och mindre intresserade av miljöfrågor ju mer det berättades om dem.
- Det var den här miljöparadoxen jag började forska i, säger han.
Stoknes kom i sin bok fram till fem olika psykologiska murar vi reser kring oss för att inte behöva ta itu med vår egen roll gällande miljöpåverkan.
För långt borta
Den första muren handlar om distans, om hur sådant som känns långt borta, i tid eller i rum eller enligt hur vi själva känner vi kan påverka, känns mindre angeläget för oss.
- Till exempel talar vi ofta om att vi kommer att se resultaten av klimatförändringen långt fram i tiden, år 2050 eller så, säger Stoknes.
Många av oss kommer inte att leva då längre, och då känns det inte angeläget för oss.
Lösningen är att flytta problemen och lösningarna närmare oss alla.
Forskning har visat att det mest effektiva sättet att påverka inställningen till miljöfrågor är att låta människor veta hur de förhåller sig till andra människor, alltså hur mycket mer energi du använder än din granne.
Att skapa ett positivt socialt tryck som för frågorna närmare, där vi ser andra människor som bryr sig om miljöfrågorna på sätt eller annat, hjälper oss att komma över den här första muren.
Undergång eller domedag
Den andra muren handlar om hur vi drivs till utmattningens gräns av alla domedagsbudskap som följer i klimatförändringens fotspår. Den här utmattningen leder till att vi vänjer oss vid de hotande budskapen och vår reaktion på dem blir mindre och mindre.
- Vi fungerar så, att obehagliga människor och obehagliga teman vill vi undvika, säger Stoknes. Istället börjar vi projicera tillbaka på dem som kommer med budskapen.
I våra ögon blir de bara domedagsprofeter, som vi inte behöver bry oss om. Och forskningen är tydlig, att bara berätta om hur dåligt allting är fungerar inte.
Vill vi uppnå maximalt engagemang i en fråga måste vi istället berätta tre positiva budskap för varje skilt hot.
För stora kontraster
Vår tredje mur, dissonans, handlar om hur det dagliga liv vi lever kontrasterar mot hur vi inser att vi borde leva för att vara en positiv kraft för miljön.
- Vår nuvarande livsstil har utvecklats under de senaste hundra åren och bygger till stora delar på konsumtion och på användandet av fossila bränslen, säger Stoknes.
Där uppstår en dissonans mellan det liv vi lever och hur vi vet att vi borde försöka leva för att inte tära på miljön.
Men, tyvärr är våra hjärnor väldigt bra på att trycka undan den dissonansen och komma med undanflykter.Lösningen är att använda sig av det här obehaget för att få ändringar till stånd.
- Nyckeln ligger i att istället göra det lätt för oss att välja rätt, säger Stoknes. Enkla lösningar, metoder och verktyg gör att vi kan välja hållbara lösningar istället för att fortsätta på invanda banor som är skadliga för miljön.
Det finns många exempel, från stora till små. Tänker vi till exempel på hur vi printar papper är den vanliga inställningen i våra datorprogram alltid att printa ensidigt på pappren. Skulle den automatiska inställningen vara att printa tvåsidig, skulle vi spara många ton papper varje år.
Vi kan också hjälpa oss själva göra rätt val - ställer vi på kvällen cykeln färdig utanför vår dörr med välpumpade däck, redo att användas, samtidigt som vi parkerar vår bil 100 meter ner på gatan, ökar chansen att vi tar cykeln till jobbet.
Som om vi inte visste
Den näst sista muren, förnekelse, är den som växer upp när dissonansen pågått länge och blivit alltför stark.
- Förnekelse, eller "denial", handlar om att jag vet nånting, men jag fortsätter att leva som om jag inte skulle veta det, säger Stoknes. Ju mer vi bortförklarar vår egen påverkan på miljön och vår egen roll i klimatförändringen, desto mer obehagligt blir det att påminnas om realiteterna.
Vi hamnar in i en situation där vi tryckt undan vår vetskap så långt att vi inte vill kännas av den längre alls.
Lösningen är att se till att vi pratar om utmaningarna, problemen och lösningarna. Om vi kan tala om miljöutmaningarna på ett enkelt och allvarligt sätt, då kommer det in i vår löpande dialog med varandra, och då är det lättare att komma förbi sin egen förnekelse och börja inse att allt vi gör har en betydelse.
Vad är viktigt för mig
Den innersta av murarna är vår identitet, hur vi uppfattar oss själva som människor, vilka värderingar vi har och vad vi tycker är viktigt i samhället.
- Om du till exempel är en person som tycker att staten inte ska lägga sig i hur människor lever sina liv eller införa onödiga påbud för företag, då kommer du lätt på kant med dem som vill införa nya bestämmelser och förbud med hänvisning till miljön, säger Stoknes.
Lösningen blir att skapa nya berättelser om vilken riktning vi vill att hela samhället ska börja röra sig i. Vi måste berätta om nya hjältar och hjältinnor som inför förändringar som är positiva för miljön.
Vi fungerar ofta så att vi berättar fakta och information för våra medmänniskor, och så utgår vi från att de kommer att ändra åsikt när de fått ta del av all den informationen.
Men så fungerar inte människan; vi måste komma in till det känslomässiga planet för att kunna hoppas på en förändring i åsikter och attityder.
I serien Klimatparadoxen talar vi om de här mentala murarna och Matias Jungar träffar Per Espen och flera andra människor som kommit förbi dem på sätt eller annat. Serien finns på Arenan nu.
' /%3E%3C/svg%3E)
