Teater: Varför är det så svårt att tala om det som är viktigt? Faktiska händelser tränger genom ytligheten till det djupt berörande

Ett hundratal enkätsvar av besökare på Lilla Teatern blev grunden till den dokumentära teaterföreställningen Faktiska händelser. Berättelserna sträcker sig från en charmig vardagssurrealism till berörande och hoppingivande historier.

Livet är egentligen ganska bra, säger en pensionerad diplomingenjör.

När sista lådan var inburen till den nya lägenheten sade mannen att han inte vill flytta med och att förhållandet var slut, berättar en kvinna.

Livet blev så mycket bättre efter skilsmässan, berättar en annan.

Faktiska händelser baserar sig på svaren från en publikenkät som Lilla Teatern gjorde med sina egna besökare.

De fick svara på personliga frågor om sin livsåskådning, vad de ångrar, och framför allt om de hade någon scen ur sitt liv som de ville se spelad på Lilla Teaterns scen?

Av det hundratal svar som teatern tog emot sammanställdes föreställningen Faktiska händelser med regi av Joakim Groth och dramaturgi av Elisa Makarevitch.

Livets bagateller tar plats

Scenbilden är avskalad. Kulisser står vända med baksidan mot publiken, ett halvdussin stolar står utspridda över scenen samt ett trumset, mikrofoner och instrument. Det liknar ett rekvisitalager eller en replokal.

Skådespelarna kommer in på scenen och presenterar sig själva, svarar på några av enkätfrågorna. Det är en avskalad estetik som har ganska få klassiska teaterelement. Småningom kommer de in på publikens berättelser.

Vissa berättelser är charmigt vardagliga bagateller, man förväxlar salt- och sockerskålen, incidenter på bussar och tåg.

Här kan anas något av den fascination för vanlighet som regissören Joakim Groth givit uttryck för i tidigare föreställningar som Receptet på lycka på Teater Universum våren 2016.

I all sin enkelhet spiller det vardagligas bekanta element över i en lågmäld surrealism.

Några scener beskriver hotfulla eller dramatiska händelser. Skilsmässor och äktenskapliga kriser skildras osentimentalt och snarast konstaterande.

Och flera svar är små icke-berättelser där den svarande menar att den inte har någonting att berätta, men tar tillfället i akt att uttrycka någon allmänt vedertagen åsikt. Låt inte statsskulden växa, klimathysterin har gått för långt.

Skådespelarna imponerar med sin förmåga att fylla dessa anonyma textsnuttar med personlighet och gestaltning.

Stark och berörande avslutning

På sitt sätt dokumenterar föreställningen också tillkortakommandena i sin egen tillkomst. Vissa intervjuer faller helt platt och blottar bara en förbryllande ytlighet hos den svarande.

Näsvisa små enkätsvar återges troget. Det är ett intressant val att inludera dessa icke-svar, men deras stora antal gör dem en smula frustrerande.

Föreställningen som tar sina dryga 2,5 timmar varvar dessa historietter med musiknummer som känns lite lösryckta i sammanhanget.

Gradvis jobbar föreställningen upp sig mot en större tyngd, men övergången från en lite allmän skrattighet går inte helt smidigt och stundtals känns det som att ett djupare allvar skrattas bort.

Helhetsintrycket blir att föreställningen gestaltar hur svårt det är för människor att berätta om det som känns betydelsefullt i deras liv, eller att folk har svårt att formulera sin livsåskådning och vad som är viktigt för dem.

Ända till slutet då några skärrande berättelser slår ner som en bomb.

När föreställningen äntligen hittar sitt känsloläge och lyckas bygga ett förtroende till människor med väldigt tunga saker att berätta, och de får dela med sig av sin historia, så blir det djupt berörande, väldigt känsligt men också väldigt hoppfullt.

Faktiska händelser. Regi Joakim Groth. Dramaturgi Elisa Makarevitch. På scen Joachim Wigelius, Linda Zilliacus, Kira-Emmi Pohtokari, Niklas Häggblom, Birthe Wingren, Alexander Wendelin. Scenografi Katariina Kirjavainen. Dräkter Maria Rosenqvist. Ljus Ville Aaltonen. Ljud Antero Mansikka. Smink och peruk Jutta Kainulainen.